Irak vintern 2005. 28 februari: en
självmordsbombare slår till mitt på torget i den
shiamuslimska staden Hilla, dödar 132 civila och förvandlar
stadens gator till en pool av blod. 10 mars: en självmordsbombare
tar sig in i shiamoské i Mosul under en begravningsceremoni
och spränger sig själv och 36 sörjande till döds.
14 mars: en hög halshuggna och lemlästade lik hittas på
en åker söder om Bagdad. Nio av kropparna tillhör
shiitiska pilgrimer som var på väg till den heliga staden
Karbala.
Nå. Är nu detta något Sveriges solidaritetsrörelse
med Irak bör ha en åsikt om?
1. Erik Wijk hävdar att problemet med terrorn inte kan behandlas
av rörelsen. Det får helt enkelt inte plats. Ett skäl
skulle vara att rörelsens negativa inställning till ”slakten
på civila är så självklar” att den inte
behöver utsägas. Eftersom parollen ”stöd det
irakiska motståndet” avser just motståndet –
det vill säga mot USA:s ockupation – är massakrer
definitionsmässigt uteslutna, och ingen vettig människa
kan få för sig att det är dem stödet gäller.
Jag tror att detta är ett naivt resonemang. Syftet med de budskap
en solidaritetsrörelse sänder ut är främst –
irakierna sitter ju inte och väntar på vårt godkännande
innan de tar till vapen! – att kommunicera med vanliga människor
i det land rörelsen verkar, i detta fall Sverige.
Ett stort antal svenskar förknippar just nu det irakiska motståndet
med oförsvarliga terrordåd. Om man går till dem
och säger ”stöd det irakiska motståndet”,
punkt och inget mer, kommer de att rygga tillbaka. Om man däremot
klart och tydligt markerar avstånd från terrorn har
man en betydligt större chans att också nå fram
med andra, centrala argument: motstånd mot en främmande
ockupationsarmé är legitimt, det är USA som har
förstört Irak och utsått kaos, och så vidare,
och så vidare.
Om nu solidaritetsrörelsen ”självklart” är
emot terrorn – så behöver det också sägas.
Rörelsen har inget att förlora på det. Tvärtom
har den en skärpa att vinna: hur stor skada har inte ett ökänt
uttalande som America Vera-Zavalas stöd till attacker mot Röda
korset gjort för antikrigsrörelsens trovärdighet?
Så länge sådant förekommer – och det
gör det – har vi, för vår egen skull, ett behov
av att slå fast vår motvilja mot terrorn.
2. Haddi Ibrahim menar att jag har gjort mig skyldig till hets mot
folkgrupp mot ”dem som följer salafismen”. Vidare
menar han att wahhabiter inte kan ligga bakom terrordåden
i Irak.
Det måste vara USA. Den senare åsikten kan förefalla
förryckt, men är enligt min bedömning mycket utbredd
bland de mest aktiva Irakaktivisterna – åtminstone i
Stockholm – och omfattar synbarligen också Erik Wijk
(”terrordåd kan vara provokationer”).
Så låt oss ta det från början. Salafism och
wahhabism är inte samma sak. Salafism är samlingsnamnet
på de fromma, sunnimuslimska strömningar som förespråkar
ett återvändande till profeten Muhammed och rashidun,
de fyra första kaliferna, i tro och gärning. Wahhabismen
är en av dessa strömningar, nämligen den som grundades
av predikanten Ibn Wahhab i nuvarande Saudiarabien på 1700-talet
och som hävdar att islam bara kan renas genom politiskt våld.
Denna lära kom från första början att rikta
sin udd mot shiamuslimerna. Enligt Ibn Wahhab och hans följeslagare
utgör de månggudadyrkare och kättare, eftersom de
i stället för rashidun vördar Ali, Hussein och sina
andra imamer. Vid sidan om denna extrema hätskhet mot shia
utmärkte sig wahhabiterna för att vilja kassera den rättstradition
som hade utbildats av islamiska lärde under medeltiden, till
förmån för straffmetoder som steningar, amputationer
och offentliga avrättningar.
Karbala 1801. Wahhabiter intar staden och slaktar 5000 av dess invånare,
slår sönder helgedomarna och återvänder hem
till Saudiarabien i ett jublande triumftåg.
Pakistan vintern 2005. 19 mars: i ännu ett i raden av bombdåd
mot shiamuslimska moskéer dödas 46 bedjande civila.
Är det USA som ligger bakom också detta? Eller är
wahhabismen möjligen en reellt existerande rörelse, som
systematiskt anställer blodbad på shiamuslimer och gör
allt för att störta två sköra, muslimska länder
– Irak och Pakistan – rakt ner i inbördeskrig? Är
det i själva verket USA som ligger bakom de handlingar wahhabiterna
tillskrivs?
Fakta – alla de fakta som sipprar ut från Irak i det
skick landet befinner sig – talar sitt tydliga språk.
Majoriteten av alla identifierade självmordsbombare i Irak
under det senaste halvåret har varit unga män från
Saudiarabien. För den som följt de mest initierade, progressiva
korrespondenternas rapporter från Irak är det uppenbart
att irakier i allmänhet, sunniter som shiiter, avskyr vad dessa
utländska wahhabiter kommer och gör med deras land.
De som reagerat mot min artikel är eniga om att jag försöker
splittra solidaritetsrörelsen. Vad de inte tycks ha upptäckt
är att motståndet i Irak redan är splittrat. Shiiter
och sunniter glider allt längre ifrån varandra i synen
på hur ockupationsmakten ska drivas ut, och huvudorsaken till
denna fullständigt onödiga sekterism är den wahhabitiska
terrorkampanjen.
Vissa motståndsgrupper i Irak har de facto ingått en
ohelig, cynisk allians med de inflödande wahhabiterna. Tillgänglig
information tyder på att de delar av det väpnade motståndet
som härstammar ur den gamla Baathregimens militärapparat
enats med dem, och deras ledare Abu Musab al-Zarqawi, i en arbetsdelning:
baathisterna står till hands med pengar och underrättelser,
wahhabiterna med unga män redo att spränga sig själva.
Detta är en del av motståndet. Den förgör utsikterna
till enhet och politiska framgångar.
Om man vill ha ett enat och sammanhållet Irak, om man vill
att shiiter och sunniter ska närma sig varandra i ett gemensamt,
samordnat motstånd finns det ingen annan möjlighet än
att tveklöst fördöma den wahhabitiska terrorn.
Det har nyckelaktörerna i det genuina irakiska gräsrotsmotståndet
fattat för länge sedan. Muqtada as-Sadr gör vad varken
Erik Wijk eller Haddi Ibrahim vill göra: han fördömer
terrorn mot shiamuslimer.
Det gör också Abdul Ghafar, talesman för den viktigaste
sunnimuslimska gruppen i Irak, Förbundet för muslimska
lärde: ”Det här är inte sättet att driva
ut ockupationen. Att döda irakier är ingen väg till
befrielse. Det verkliga motståndet får bara rikta sig
mot ockupanterna, och ingen normal person skulle ens komma på
tanken att dussintals döda människor kan vara någon
slags ’collateral damage’ när man egentligen försöker
döda någon annan.”
Så låter klarspråk!
3. Det mest dogmatiska och nonchalanta inlägget står
Malmös Irakkommitté för. Dess fyra företrädare
upprepar den slitna klyschan ”man kan inte sitta här i
Sverige (…) och föreskriva var gränsen går”
för frihetskampen.
Nej, det räcker utmärkt bra med att sitta livrädd
i sitt hem i Karbala eller Mosul.
Malmöiterna är bestörta över att Arbetaren kritiserar
solidaritetsrörelsen för att den ”vägrar fördöma
de delar av den irakiska motståndskampen vars metoder och/eller
program Arbetarens redaktörer inte gillar.” Arbetarens
redaktörer? Ett citat till: ”Vi fördömer handlingar
som gör civila, utländska journalister och humanitära
biståndsarbetare i Irak till måltavlor”.
Det där var Abdel Majid Thuneibat, talesman för Muslimska
brödraskapet i Jordanien, efter att en ung jordansk wahhabitspoling
befunnits skyldig till massmordet i Hilla. Till och med de tar avstånd
från sådan skit som svenska solidaritetsaktivister inte
anser sig kunna tycka illa om!
Sammanfattningsvis. Den svenska solidaritetsrörelsen är
illa ute i sin fetischistiska dyrkan av allt väpnat motstånd
i Irak. Dessutom präglas den av sitt eget typiska problem:
stalinismens dominans – och ja, Erik Wijk, det handlar om verklig
stalinism.
Demonstrationen på krigets årsdag i Malmö präglades
helt av Svensk-koreanska vänskapsföreningens lovsånger
till Nordkorea. I Göteborg styrs rörelsen av på
senare tid ännu mer nystalinistiska ”Kommunistiska partiet”.
I Stockholm har Fib/Kulturfront vaknat från de döda och
saluför knappar med texten ”USA ut ur Irak” tillsammans
med texter om att mänskligheten bör tacka Stalin för
Gulag.
Också detta är – högst reellt – ett problem.
