Debatt

Förenkla inte verkligheten i Irak

Tvärtom, någonstans finns stora problem om det är sant som han skriver att enighet kring en Irakkommitté i Stockholm har spruckit på att en mer frihetlig minoritet nekades att till parollen ”stöd åt det irakiska motståndet” lägga till ”mot ockupationen”. Om minoriteten sedan stämplar majoriteten som ”stalinistisk” – då låter det som en hejdlös parodi […]

Tvärtom, någonstans finns stora
problem om det är sant som han skriver att enighet kring en
Irakkommitté i Stockholm har spruckit på att en mer
frihetlig minoritet nekades att till parollen ”stöd åt
det irakiska motståndet” lägga till ”mot ockupationen”.
Om minoriteten sedan stämplar majoriteten som ”stalinistisk”
– då låter det som en hejdlös parodi på vänsteristers
grälsjuka.

Kan vi inte till en början erkänna
att det är oerhört svårt att veta exakt vad som
händer i Irak. Vilka grupper äger vilket inflytande och
vad är deras egentliga ambitioner? Än svårare är
att bedöma våldet. Hur är det exempelvis med omständigheterna
kring kidnappningen av Giuliana Sgrena? Och bilbomberna – vilka
står egentligen bakom varje enskilt dåd? Existerar ens
al-Zarqawi eller är han USA:s våta dröm?

Varken mainstreammedia, alternativmedia
eller olika organisationer (som inte själva är parter)
har säkra om ens några svar. Men Andreas Malm låter
väldigt säker. Han noterar ”de shiamuslimska massornas
närmast ofattbara självdisciplin” och tillskriver
det blodiga våldet wahhabiterna. Dessa ”sunnimuslimer
av extremaste sort” beskrivs med ordvändningar man annars
bara finner i utfall från shiitiska pamfletter – eller tal
från Vita huset.

Att en del terrordåd kan vara provokationer
för att skapa kaos och splittra en rörelse, det ger historien
oss otaliga exempel på. Men de som hävdar att det skulle
kunna vara så även denna gång avfärdas av
Andreas som blinda. Stalinister! fräser han i ofrivillig Ahlmarkpose
mot dem som hela sitt politiska liv uppfattat sig som antistalinister.

1975 är inte 2005, påpekar Andreas
och avfärdar dem som likställer Irak med Vietnam. Men
vilka har gjort det? Denna påstådda dogm tycks han vilja
ersätta med en lika dogmatisk antihistoriisk hållning.
Men vitsen med historiska jämförelser är just själva
jämförandet – likheter och olikheter. Tron på att
historien upprepar sig är lika meningslös och deterministisk
som avvisandet av historisk dynamik. Genom insikten om ständig
föränderlighet kan vi verkligen lära oss något
av historien. Vad tjänar vi på att förolämpa
äldre kamrater och kasta den aktivistiska erfarenheten på
sophögen? Jag tror inte att Andreas menar så, men han
skrev som om han menade så.

Till själva kärnfrågan.
Stödja allt motstånd eller bara en del av motståndet?
Jag vill hävda några saker:

1) Vi talar om paroller. Vi kan inte genom
ord göra den irakiska verkligheten mindre komplicerad. Det
vore idealism att tro det.

2) Min fattningsförmåga ser inte
någon skillnad – givet sammanhanget – på ”motstånd”
och ”motstånd mot ockupationen”. Vilken annan typ
av motstånd skulle det annars gälla – mot veganism, mot
borgerliga rättigheter, mot särskrivning eller vad?

3) Stödet gäller just motstånd.
Vi behöver inte försvara sekteristiska provokationer i
Irak. Att vi inte stödjer slakten på civila är så
självklart att om vi för in det i parollerna låter
det som att vi har problem med det. Det skulle också öppna
för en mängd markeringar – mot sharialagstiftning kanske?
eller mot kurdisk separatism? eller mot baathism? eller vad? Sådant
splittrar och avleder.

4) Ska vi sätta gränser för
vilken typ av motstånd vi kan acceptera blir det problem –
åtminstone på parollnivå. Om attentat mot ockupanter
är okej, var går då gränsen för risken
att skada civila – en risk som alltid finns? Hur får motståndsrörelsen
agera mot kollaboratörer och vad är egentligen en kollaboratör?
Nej – detta går inte att täcka in i paroller, bättre
att i konkreta sammanhang markera sin uppfattning. Själv är
jag närmast pacifist och sympatiserar med icke-våld men
vem är jag att neka någon rätten att slå tillbaka
mot en mordisk förtryckare?

Diskussionen kring dessa frågor är
nödvändig. Bra att Andreas Malm tar ett rejält grepp.
Men ska vi bli klokare och engagemanget för Irak starkare måste
vi alla samtidigt försöka avstå från förenklande
och sårande resonemang.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984