”De som kommer hit vet ofta inte vad de vill. De har gett upp.”
Tommy Jonsson är handledare på Västerås datortek. Han är säker på sin sak: problemet ligger hos den arbetslösa individen.
– Visst finns det jobb därute. Det handlar bara om att påverka attityden, så att man exempelvis inte kommer i trasiga jeans till anställningsintervjun för ett säljarjobb. Vi jobbar mycket med spegling, att få de arbetssökande att fråga sig: ”Vad har hänt? Vad har inte hänt? Och varför inte?”.
Också i Arbetsmarknadsstyrelsens årsredovisning finner man de arbetslösa individerna under luppen, räknade, kategoriserade efter kön, utbildningsnivå, tid i arbetslöshet, kön och medborgarskap. Ams försöker mäta och påverka deras ”sökaktivitet”, ”geografiska rörlighet”, ”yrkesmässiga rörlighet” och ”konkurrenskraft på arbetsmarknaden”. Däremot ses arbetsgivarna som kunder vars ”beställningar” – ett uttryck som aldrig används om de arbetssökandes önskan om jobb – skall tillfredsställas. De blir varken granskade eller föremål för några åtgärder.

Även inom statsfinansierad uppdragsforskning, som den som bedrivs på Institutet För Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering, Ifau, återfinns samma världsbild som hos Tommy Jonsson. När man där försöker mäta ett visst programs ”effekt på arbetslösheten” är det programdeltagarnas arbetslöshet som mäts: har de varit bättre eller sämre än riksgenomsnittet på att hitta jobb?
En uppenbar invändning är att med X procents arbetslöshet kommer också X procent av befolkningen att vara arbetslösa, och även en åtgärd som ”fungerar bra” åstadkommer i så fall ingenting annat än att omfördela arbetslösheten mellan olika personer. Nya arbetstillfällen uppstår inte av att vissa individer är bättre på att hitta fram till dem än andra.
Så vad är meningen med alltihop?

I ett utspel på DN Debatt den 8 december 2004 gav Ams styrelseordförande P-O Edin, vd:n Anders L Johansson och chefsekonomen Sandro Scocco indirekt en någorlunda sammanhängande förklaring. Det framgår att de är anhängare av den omstridda teorin om jämviktsarbetslöshet, ”Nairu”. Enligt denna teori får arbetslösheten aldrig tillåtas sjunka under en viss nivå, om inte inflationen skall skena iväg. Genom att göra det obehagligt att vara arbetslös och på så sätt hetsa fram en ännu hårdare konkurrens om jobben – öka de arbetslösas ”sökintensitet” – tror sig de tre Ams-cheferna kunna pressa ned denna nivå någon procent eller bråkdelar av en procent. Med andra ord: ju mer desperat de arbetslösa slåss om arbetstillfällena, desto mindre press på lönerna, och desto fler arbetslösa kan få jobb utan att inflationen drivs upp – men bara om desperationen upprätthålls.

Att döma av de tre chefernas debattartikel är detta kärnan i Ams uppdrag, trots att det inte finns utskrivet i något officiellt dokument.
Ett liknande svar hittar man hos Patric Hägglund, Ams-ekonom som utvärderat Aktivitetsgarantin. ”Deltagande i Aktivitetsgarantin förmår inte öka deltagarens chanser att få ett arbete utan [anställnings]stöd.”, finner han. Bättre har det gått med de subventionerade arbetena. Men framförallt tror Hägglund att ”det potentiella ’hotet’ om Aktivitetsgarantin skulle kunna [orsaka ett] högre utflöde till arbete bland icke-deltagarna”, eftersom ”arbetslösa föredrar arbete framför ett arbetsmarknadspolitiskt program”. Med andra ord är själva poängen med åtgärden dess ”avskräckande inverkan”. Som Hägglund avslutningsvis formulerar det: ”programmets största förtjänst ligger i just risken att placeras där”.
Åtgärderna är till för att hetsa och skrämma människor.

I det tysta kämpar många arbetslösa så gott det går för att klara sig undan åtgärderna. Den faktiska kontrollen inom projekten är ofta inte särskilt hård; deltagarna kan många gånger slippa undan för kortare eller längre tid genom att hänvisa till en anställningsintervju, ett jobb på gång eller ett eget projekt som skulle kunna resultera i ett företag. En betydelsefull utväg från Aktivitetsgarantin och andra åtgärder har varit sjukskrivning, eller som det uttrycks på ett internetforum för arbetslösa: ”Känner du inte till Aga-fobi? Jag lider av det och du visar tydliga symptom på det. Det gäller att leta ett tag och hitta en läkare som är förstående.” Men sådan fobi kan naturligtvis ha ett mer allvarligt ansikte: många arbetslösa drabbas av högst verkliga depressioner och andra hälsoproblem till följd av sin omöjliga situation.

Ändå måste samhällets topp besvara de utbredda försöken att dra sig undan åtgärdstillvaron, genom nya sätt att täppa till luckorna, öka kontrollen och pressa fram ett ännu mer intensivt jobbsökande. Den nybildade myndigheten Inspektionen För Arbetslöshetsförsäkring, Iaf, har i uppdrag att granska arbetsförmedlingarnas praxis. Bo Jangenäs är inspektionens generaldirektör.
– Det handlar om att skapa enhetliga rutiner, bland annat för att ifrågasätta ersättningsrätten. Man har låtit alltför mycket passera hittills. Det måste bli tydligare fokus på att sätta folk i jobb så fort som möjligt.

Är det ett stort problem att människor inte söker de jobb som finns?

– Jag uppfattar inte att det är ett stort problem. Men det finns alltid jobb som står lediga för länge. Det går alltid att korta tiderna ytterligare.

Mer radikala idéer hittar man hos Svenskt Näringsliv. I Socialförsäkringarna – förslag till reformstrategi skriver Jan Bröms uppskattande om Aktivitetsgarantin, som ”brutit isen” när det gäller att ”göra arbetslösheten till en heltidssysselsättning”. Nu måste ”krav på… praktiktjänst, studieinsatser etcetera” utvidgas till att ”också gälla mer normal arbetslöshet”.
Vidare föreslår Bröms ett system med nedtrappning av ersättningsnivån i A-kassan ju längre arbetslösheten varar, eller ännu hellre ett totalstopp för ”långsiktigt bidragsberoende knutet till A-kassan”. ”En utförsäkring från de nationella försäkringssystemen behöver inte göras till den traumatiska fråga det f.n. tenderar att vara.”, menar han. De långtidsarbetslösa borde i stället skickas till socialen, som Bröms hyllar för att ha ”rätt kultur i väggarna” och en ”tradition av kvalificerad individbedömning med åtföljande motivationsarbete”. Alla dessa nya socialbidragstagare skall sedan ”på ett värdigt sätt ges en roll i de lokala produktionssystemen – hos företag, kommuner och föreningar”.
För den som vistats någon tid i åtgärdslandet är det lätt att förstå ungefär vad som döljs bakom Jan Bröms förskönande kodspråk.

I 26-årige Thomas Rosholms historia sammanfaller flera aspekter av den allt hårdare linjen mot arbetslösa. En period av familjeproblem gjorde att han mycket tidigt kom att flytta hemifrån; han använde CSN-pengar för att läsa på gymnasienivå och stod så småningom med oavslutat gymnasium och utan rätt till mer studiemedel. Därmed blev han tvungen att vända sig till Socialtjänsten på Kirsebergs Stadsdelsförvaltning i Malmö, vilket kom att dominera hans liv under en följd av år.
Rosholm lägger fram fakta i sitt fall metodiskt och nästan helt utan känslouttryck, förutom en mild sarkasm som lyser fram då och då.
– Det går inte att studera med socialbidrag, så istället placerades jag direkt på en jobbsökarkurs som kallades Avstampet eller Vägledningsverkstaden eller något annat klämkäckt – jag minns faktiskt inte, jag har passerat så många olika projekt. Jag tror att jag skrivit personligt brev fem gånger. När jag påpekade detta för en av alla Syo-konsulenter jag mött fick jag svaret att brevet bara kan bli bättre. Jag har även varit hos en ”rekreationsterapeut” – efterhand säger man bara ja till allt. Jag har sagt rent ut att de kan göra vad de vill med mig, eftersom jag behöver pengarna.

Sommaren 2003 var det dags för arbetspraktik.
– Först ville de placera mig i en arbetstrupp, bestående av en anställd arbetsledare och tio praktikanter, som sköter alla parker, rabatter och gräsmattor, målar om och lagar alla staket och lekredskap på lekplatser i Kirseberg. Eftersom jag har en lätt ryggskada kom jag undan. Istället hamnade jag på kommunens utecafé i Beijers Park. Vi var sex praktikanter, blandat Aga och socialbidragstagare, som jobbade tre dagar och var lediga tre; nio timmar per dag med ledigt för lunch i mån av tid. Inga anställda. Kafét har ett bra läge och säljer allting till normala priser, så antagligen går det med vinst.

Ett år senare, sommaren 2004, började de verkliga problemen. Rosholm förlorade en månads bidrag eftersom han ansågs ha missat ett bokat möte med en ”vägledningskonsult” för att, för ovanlighetens skull, arbeta på sitt personliga brev. Själv säger han sig inte ha blivit informerad om mötet. För att bevisa sin arbetsvilja inför följande månad blev han anvisad till Arbete- och utvecklingscentret i Hyllie – på andra sidan Malmö, det mest avlägsna av alla fyra center sett från Kirseberg. Att han samtidigt vägrats bidrag till busskort ansågs ”inte vara en godtagbar orsak” till att inte infinna sig på centret.
Där försvann en månads pengar till.
– Jag har förstått från mer erfarna socialbidragstagare att om alla som är berättigade till bidraget skulle få det skulle budgeten helt enkelt spricka. Barnfamiljer går säkra, men bland övriga måste de hitta några att peta ut varje månad.

På frågan om vad som borde göras mot arbetslösheten svarar Thomas Rosholm att det kanske är omöjligt att eliminera den i en marknadsekonomi, men han vill helst inte gå in på alltför övergripande politiska frågor.
– Det finns många saker man skulle kunna göra även inom ramarna för det nuvarande systemet, exempelvis bygga ut den offentliga sektorn. Ersätta praktikplatser med jobb. Ge socialbidragstagare lite mer utrymme över existensminimum, för det är svårt att tänka ut kreativa, långsiktiga lösningar på sin situation när man hela tiden funderar över hur man skall klara nästa dag. Men om man ska förändra politiken måsta man nog börja med att ändra allmänhetens bild av de arbetslösa. Den jobbande massan har till stora delar svalt föreställningen om den arbetslöse som en lat person, även från vanliga människor får man frågan: ”varför är du arbetslös?”.
Till slut lyckades Thomas Rosholm skrapa och låna ihop pengar för att avsluta gymnasiet. I dag läser han på högskola.
– När jag ser tillbaka kan jag tycka att det har ett underhållningsvärde det jag upplevt, om man tar det på rätt sätt.

Åtgärdslandets alla system kan förefalla irrationella i förhållande till sina föregivna mål, så som de framställs i den offentliga debatten. Men om man antar att det finns andra, outtalade mål framstår den till synes galna politiken plötsligt som huvudsakligen rationell.
– Egentligen är arbetsmarknadsåtgärderna inte i första hand till för de arbetslösa, utan för dem som arbetar, säger Fred Torssander. De syftar till att öka konkurrensen om varje jobb, men även till att göra det till ett ännu mer kännbart hot att förlora sitt jobb. Och detta är nödvändigt för att kapitalisterna skall kunna fortsätta genomdriva nya försämringar i arbetsförhållanden och anställningsvillkor på svenska arbetsplatser. Ett annat syfte är att upprätthålla den sociala kontrollen.

Aga:n krossade den arbetslöshetsorganisering som fanns på 1990-talet, även om de arbetslösas organisationer redan tidigare var försvagade av interna strider och socialdemokratisk infiltration. Innan dess fanns det lokalgrupper som samlades på sina caféer och diskuterade. Med åtgärderna splittrades de arbetslösa upp och skickades iväg: de är ett redskap för övervakning, disciplinering och indoktrinering.

50-årige Torssander, före detta järnverksarbetare, bokbindare och teknisk scenograf, sattes själv på att hugga ved och gräva diken inom Aga:n, trots hjärtproblem. Senare sjukskriven, numera förtidspensionerad är han, helt utan akademiska meriter, en av landets ledande experter på arbetsmarknadspolitik.
Fred Torssander kallar den officiella arbetslöshetsstatistiken för ett bedrägeri. Han beräknar, baserat på sysselsättningsminskningen efter krisen 1990, den verkliga arbetslösheten till 16–20 procent. Denna höga nivå upprätthålls, hävdar han, till stor del genom en ökning av antalet arbetade timmar per anställd – motsvarande ungefär två arbetsveckor per år – framförallt beroende på att arbetsgivarna kunnat pressa de anställda.
– Den pressen beror i sin tur på läget på arbetsmarknaden. Den här dolda ökningen av arbetstiden är helt enkelt en ökad utsugning. Det är det allting handlar om. Men det finns olika modeller för att öka utsugningen. Öppen massarbetslöshet som i Storbritannien under Margret Thatcher ledde till stagnation och social oro. Här försöker vi i stället dölja arbetslösheten och straffa de arbetslösa med psykologiska snarare än ekonomiska metoder.

Torssander hör till den generation som vuxit upp med en svensk välfärdsstat under utbyggnad. Men han finner inte hoppet hos sina generationskamrater.
– De flesta i min ålder förstår inte vidden av de ekonomiska förändringar som skett. De har levt med ett system som fungerade och hoppas innerst inne att politikerna ska rätta till det som blivit fel. Men den yngre generationen, de som växer upp i det nyliberala samhället, låter sig inte luras så lätt. Det är de som måste ta upp kampen nu. Det är där jag ser hoppet.