Äntligen ett val som betyder något.
Å ena sidan en gråhårig, kostymklädd teknokrat
som har frotterat sig med världens högsta ledare på
hundratals toppmöten, blivit rik på myndighetens korruption,
åkt limousine genom vägspärrarna, koordinerat varje
politiskt steg med ockupationsmakten och aldrig lyckats dölja
hur mycket han längtar tillbaka dit: till de goda åren
före intifadan. Å andra sidan en tjugofem år yngre
aktivistledare, som under samma tid har rört sig bland de fördömda
i flyktinglägren, lyssnat till de ockuperade massornas frustration
och känt den själv, organiserat protesterna mot nästa
bosättningsbygge, gått i spetsen för kritiken mot
myndighetens korruption, ställt sig i tårgasen, alltid
anslutit sig till närmsta demonstrationståg och inspirerat
till väpnad såväl som icke-våldslig kamp mot
ockupationen, fram tills den dag han greps och sattes i isoleringscell:
därifrån har han fortsatt att tala med folket.

Men valet mellan Mahmoud Abbas och Marwan
Barghouti som palestiniernas nästa president är inte ett
val mellan två personlighetstyper. Det är ett val mellan
två strategier för att uppnå frihet i vår
tid. Mahmoud Abbas politiska vision inskränker sig till tanken
att ju mer man blidkar USA och Israel, desto mer frihet får
man. Om man bara upprepar tillräckligt många gånger
att all väpnad kamp är ”terrorism”, att intifadan
var fel från första början, att palestinierna ska
avstå från så mycket som att kasta en endaste
sten så kommer USA och Israel att belöna palestinierna
med frihet. Hur lyckosamt detta är visade Abbas själv,
när han var palestinsk premiärminister under den så
kallade ”färdplanen för fred” och uppnådde
absolut noll och intet.

Marwan Barghouti har insett motsatsen. Frihet
uppnås genom att man tvingar ockupanter och deras finansiärer
att backa. Palestinierna, har Barghoutis ständiga budskap varit,
måste fortsätta att tillfoga ockupationsmakten så
höga kostnader som möjligt – men samtidigt, har han lika
ofta inskärpt, stå beredda att förhandla så
fort motparten visat sig villig till reella eftergifter.

Det sägs att det vore dåraktigt
att välja en livstidsfånge till president. Men vad kan
vara mer naturligt för ett folk bakom murar än att välja
en president bakom galler?

Med en fängslad Barghouti som folkvald
ledare blir det omöjligt att trä på palestinierna
en förhandlingslösning som – likt tidigare Osloavtalet
– förlänger status quo. Hans fångenskap utgör
en garanti för att den palestinska ledningen inte kan acceptera
mer ockupation, mer murbygge, mer bosättningar.

Just därför är Barghotui
en mardröm för Bushadministrationen. Den hade hoppats
på att begrava den irriterande Palestinafrågan genom
att installera en palestinsk Hamid Karzai, en Iyad Allawi, en lydig
marionett, och till denna roll har Mahmoud Abbas varit USA:s favorit
sedan länge. Nu riskerar palestinierna att genom sin röstsedel
spräcka hela planen.

Marwan Barghouti är det slags motståndsansikte
som USA och Israel fruktar mest: sekulär, omaskerad, ödmjuk,
lyssnande och stolt, allt utom blodtörstig, förmögen
att skilja mellan attacker mot civila och attacker mot ockupanter,
inläst på så väl Marx som Bill Clinton. Vad
skulle en seger för Barghouti sända för signaler
till irakierna och andra folk som dagligen konfronteras med imperialismen?

Att det finns en tredje väg, bortom
kapitulation och islamism.

Följaktligen mobiliserar nu USA och
Israel, via sina marionetter i den palestinska myndighetens högsta
ledning, alla krafter för att övertala Barghouti att dra
tillbaka sin kandidatur. När detta skrivs är det fortfarande
inte avgjort: han har en vecka på sig att falla för trycket.

Det är bara att hoppas att han
står fast.