Den senaste månadens skandaler, med lägenhetsförmedling och spritnotor inom den reformistiska eller socialdemokratiska fackföreningsrörelsen, har upprört många. Att upprördheten är stor är inte så konstigt, då folk i allmänhet förväntar sig högre moral av arbetarrörelsens företrädare än av rovlystna kapitalister, såsom direktörerna i Skandia. De reaktioner vi sett är dock mer som en storm i […]
Den senaste månadens skandaler, med
lägenhetsförmedling och spritnotor inom den reformistiska
eller socialdemokratiska fackföreningsrörelsen, har upprört
många. Att upprördheten är stor är inte så
konstigt, då folk i allmänhet förväntar sig
högre moral av arbetarrörelsens företrädare
än av rovlystna kapitalister, såsom direktörerna
i Skandia. De reaktioner vi sett är dock mer som en storm i
ett vattenglas: dylik korruption lyckas i dag inte nämnvärt
chockera folket längre, luttrat som vi är av alla skandaler
och ohejdat rofferi sedan början av 1990-talet.
Ändå ställer sig många
frågan hur det är möjligt att fackliga representanter
på detta sätt kan missbruka medlemmarnas ekonomiska medel
och förtroende. Jag tror att delar av det svaret finns inom
(den socialdemokratiska) arbetarrörelsen själv: i dess
organisationsstruktur och dess centralistiska kultur.
Någonstans bottnar denna korrupta
organisationskultur i socialdemokratins och dess fackföreningars
centralism. Anhopande av makt och beslutanderätt hos en elit
eller inom centrala organ – utan inflytande och överblick från
medlemmarna – skapar i sig en riskfylld jordmån för korruption.
I organisationer som bygger på självorganisering,
hög grad av medlemsmakt och lokalt självstyre – såsom
den syndikalistiska fackföreningsrörelsen – finns en tro
på den enskilde medlemmens moraliska ansvarstagande och ett
minimalt utrymme för förtroendevalda att på liknande
sätt missbruka förtroendet. Vad jag menar med det är
naturligtvis inte att liknande maktmissbruk inte är möjligt
i en mer decentralistisk organisation, utan snarare att det är
betydligt svårare att genomföra på grund av att
det i själva organisationens väsen finns en positiv syn
på den enskilde medlemmen, en självklarhet i lokalt självbestämmande
och en begränsning i centrala eller gemensamma organs beslutanderätt.
I vart fall skulle skandalerna bli av mer begränsad art.
Det är möjligt att denna förklaring
till fackföreningsskandalerna drar för stora paralleller
till den auktoritära idétraditionen inom socialdemokratin,
men det är nog en parallell med substans. Rikard Warlenius,
en av Arbetarens två huvudredaktörer, ställde i
nummer 47 frågan om vi i dag ser den frihetliga socialismens
återkomst, med hänsyftning på konflikten inom vänsterpartiet,
där Vägval vänster – förnyarna – anser sig företräda
en mer frihetlig socialism.
Även socialdemokratin och dess fackföreningsrörelse
verkar befinna sig inför ett ideologiskt vägval, efter
den traditionella socialdemokratins sammanbrott under nyliberalismens
och den globala kapitalismens aggressiva expansion sedan kommunismens
fall.
Detta sökande efter en ny väg
innebär ett visst mått av uppgörelse med den egna
centraliseringen och maktfullkomligheten under efterkrigstidens
folkhemsepok. LO-ombudsmannen Olle Sahlström har de senaste
åren kritiserat de auktoritära och patriarkala strukturerna
inom rörelsen (vilket delvis förklarar porrklubbsbesöken?)
och genom LO Idédebatt försökt föra en spännande
och mer förutsättningslös debatt som innefattat idéer
om delaktighet och demokrati, såväl i föreningslivet
som inom näringslivet.
Håkan A Bengtsson, vd för Arenagruppen,
förde i tidskriften Tiden (6/03) ett liknande resonemang i
en artikel som påvisade att socialdemokratin haft en idépolitisk
bredd mellan centralistiska och mer decentralistiska idéer
– och att de senare, såsom alla vet, förlorade på
de förras bekostnad.
Statsvetaren Mats Dahlkvist kallar i en
essä betitlad ”Den instängda demokratin” (Demokratiutredningen)
de skilda idétraditionerna inom socialdemokratin för
”rörelsesocialism” och ”statssocialism”,
där rörelsesocialismen står för en mer direktdemokratisk
och självorganiserad – företrädesvis facklig – socialism
åt det gillesocialistiska och/eller syndikalistiska hållet,
medan statssocialismen är en stats- och maktfokuserad – företrädesvis
partipolitisk – socialism åt det socialliberala och/eller
kommunistiska hållet. Han menar att detta ideologiska spänningsfält
berör hela arbetarrörelsen – inte enbart socialdemokratin
och dess organisationer.
Det är nog helt riktigt. Hela arbetarrörelsen
och vänstern står inför ett ideologiskt vägval:
att göra upp med sitt centralistiska och auktoritära förflutna
och att bejaka sitt federalistiska och frihetliga förflutna.
Det borde innebära en pånyttfödelse
för en frihetligt och syndikalistiskt präglad arbetarrörelse,
bara vi syndikalister själva lyckas ta tillvara denna debatt
som förs i andra organisationer – men som knappast förs
inom vår egen rörelse – och även diskuterar mer
förutsättningslöst utan ortodoxi eller förenklad
revolutionsromantik.
Aftonbladets ledarkrönikör Jesper
Bengtsson, skriver på ledarplats den 23 november att det inom
socialdemokratin finns ”en mer frihetlig tradition med rötter
i gillesocialism och självförvaltning”. En renässans
för den mer frihetliga traditionen borde innebära förändringar
även inom LO:s organisationsstruktur: mer lokalt självstyre
och medlemsdemokrati. Något av detta har vi inte sett ännu
– snarare tvärtom. På så sätt har spritnotor
och porrklubbsbesök i allra högsta grad med både
centralisering och idédebatt att göra.