Kultur

Snygg punkresa i Volvo kombi

Allt som är lagom, lämpligt och måttligt är inetsat i det svenska kulturarvet. Det är pinsamt att sticka ut, att synas eller ”förhäva” sig. Det är sådana saker jag börjar tänka på när jag läser Svensk punk 1977-81 – Varför tror du vi låter som vi låter?, för den här boken är så svensk. Visserligen […]

Allt som är lagom, lämpligt
och måttligt är inetsat i det svenska kulturarvet. Det
är pinsamt att sticka ut, att synas eller ”förhäva”
sig. Det är sådana saker jag börjar tänka på
när jag läser Svensk punk 1977-81 – Varför tror du
vi låter som vi låter?, för den här boken
är så svensk. Visserligen är den uppbyggd som en
”oral story” (intervjuer gjorda i nutid med ämnets
nyckelpersoner) precis som den numera klassiska amerikanska punkskildringen
Please Kill Me – an uncensored oral history of punk, men där
slutar likheterna. Den amerikanska förlagan är en galen
orgie i New York-punkscenens hysteriska ”storys”; hisnande
läsning om white trashiga-männikors liv och leverne i
någon slags punkgrotta som Gud glömt där tvärt
emot-liv i form av flitigt drogintag och andra livsfarliga hyss,
utgjorde dessa punkbands vardag.

Om Please Kill Me är som att åka
bergochdalbana är Svensk punk en stilla åktur i en Volvo
kombi. Tryggt, säkert och välgjort. Och varför skulle
svenska punks vara befriade ifrån lagomlandets förbannelse?

Så i stället för galna historier
utgör större delen av materialet välformulerade reflektioner
och politiska analyser, ofta präktiga och, tyvärr, torra.

Många av de intervjuade tillhör
i dag en så kallad elit både ekonomiskt och kulturellt.
Listan i slutet av boken är en munter parantes. Här får
man veta att de flesta av punkens nyckelfigurer numera antingen
är it-konsulter eller kända kulturpersonligheter. Inte
så konstigt egentligen; till punken drogs människor med
egna idéer och folk som ville göra saker.

Ur bokens snygga bilder, tidstypiska klipp-och-klistra
estetik växer ändå ett viktigt tidsdokument fram
och ger förklaringar och aha-upplevelser. Plötsligt förstår
man vilken välsignelse denna subkultur utgjorde för ett
grått, konformt och tråkigt ungdomssverige. Ett Sverige
där städerna avfolkades efter klockan 19, där det
fanns få (eller inga) ställen att träffas och se
band. Men också hur nödvändigt och följdriktigt
detta uppror var mot proggen och dess kollektivism.

”Punken var ett individualistiskt uppror.
Det handlade om att uttrycka ett jag, men också få befinna
sig i en värld där det är okej att uttrycka detta
jag” säger punkbandet Skabbs sångare Bosse Löthen
(numera radiojournalist).

Bokens författare Carlsson/Johansson/Wickholm
har delat upp boken i tre delar: Stockholm, Göteborg, Malmö.

I Stockholm startade det hela med Gallerian-punkarna
(de som hängde i Gallerian). ”Där fanns både
vänsterpunkare och posörpunkarare. Efter ett tag delades
vänsterpunkarna upp i anarkistpunkare och proggpunkare”
berättar Mongo från Incest Brothers. I Göteborg
var punkrörelsen mer ”proletär”, och regler
som hade släktskap med KPML(r):s ideologi dök upp. Till
exempel ansågs det fult att sjunga på något annat
språk än svenska, att se utländska band, att åka
till London och handla punkkläder. Genomgående för
alla städerna var DIY-kulturen (Do It Yourself) som gällde;
där Ebba Gröns Joakim Thåström gjorde sitt
kraftfulla statement när han dök upp på en spelning
iförd en uppklippt konsumpåse.

Författarna lyckas också hyfsat
med det som Håkan Laghers Proggen (Atlas 1999) missade, nämligen
att beskriva tjejerna som ingick i rörelsen. Inte helt oväntat
visar det sig så här i efterhand att de inte var så
många som man kanske trodde. I Göteborg till exempel
säger Mats Johnsson (Terminalpatienten) att det bara fanns
en punktjej: Brandy. Vilket förstås inte var riktigt
sant; både Mare Kandre och Lotta i Tänts plus några
till var aktiva i band och fanzines.

I Stockholm var tjejrepresentationen något
högre: där fanns Mögel, Usch, Pink Champagne, Tant
Strul med flera, och trots att kvinnorna utgjorde en promille av
punkrörelsen var det den perfekta arenan för att ta kvinnors
musikutövande och egentligen hela feministrörelsen till
nästa nivå. ”Vi var punkens arga feminister och
för oss var det politiska självklart. Vi var stenhårda
med att det gick att förändra världen och tyckte
feministrörelsen var mjäkig och feg. Det var för
mycket ?åh tjejer vi måste höja våra röster?.
De verkade nästa skämmas. Innan vi gick in på scen
sa vi: Vi har höjt våra röster jävligt bra.”
berättar Ann Carlberger (Pink Champagne).

Ett citat som än i dag känns hyperaktuellt
och modernare än klimatet i dagens osannolikt ojämställda
musiksverige.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984