I åratal har svenska direktörer
tjatat om att deras ersättningar måste anpassas till
en internationell nivå, annars flyttar de utomlands eller
tar jobb i utländska bolag. Även om de flesta har tyckt
att de skenande vd-lönerna är för djävliga har
vi kanske ändå tänkt att det går väl
inte att stoppa, sådan är väl den internationella
kapitalismens natur.
Och så visar det sig att vi har blivit
grundlurade. Igen. Att de svenska direktörerna inte alls har
justerat sina inkomster till internationell nivå utan tvärtom
seglat ifrån den, upp till världens absoluta toppskikt.
Att tjatet bara var lögner från de direktörer som
i en ny roman av Jan Guillou diagnostiseras som psykopater.
Sveriges direktörer tjänar nämligen
mest i EU, ja tredje mest i hela vida världen. Bara USA:s och
Schweiz direktörer har högre inkomster. Nyheten toppar
Dagens Industri på måndagen, och baserar sig på
statistik från handelshögskolan IMD i Lausanne, Schweiz.
Undersökningen omfattar 43 länder och gäller direktörer
i bolag som omsätter över 2 miljarder. Inte bara lönerna
räknas med utan även bonusar, optioner och andra ersättningar.
Det svenska direktörssnittet ligger
på drygt 2,5 miljoner kronor per år. Det är, till
exempel, dubbelt så mycket som i våra nordiska grannländer:
Danmark 1,4 miljoner, Finland 1,2 miljoner, Norge 1 miljon. IMD
jämför också lönekostnaderna för andra
yrkesgrupper. Och då visar det sig att Sverige har en topposition
bara när det gäller VD-ersättningar. Civilingenjörer,
sekreterare, grundskollärare och banktjänstemän ligger
på betydligt beskedligare placeringar i den internationella
lönetoppen, mellan tolfte och artonde plats.
IMD jämför också kostnaden
per timme för industriarbetare i olika länder. Där
konstateras bland annat att en svensk arbetare kostar 179 kronor
i timmen, medan listan toppas av Norges 227 kronor. En dansk arbetare
kostar 214 kronor och en finsk 190.
Om man räknar ut direktörernas
löner i antal industriarbetarlöner blir skillnaderna ännu
mer markanta. Om vi som en schablon multiplicerar industriarbetarens
timkostnad med 40 timmar i veckan, 52 veckor per år, samt
drar av 32 procent i arbetsgivaravgifter för att på ett
ungefär få ut industriarbetarnas årsbruttolön
varierar den mellan 321 000 kronor i Norge och 253 000
kronor i Sverige. Förhållandet
mellan direktörernas ersättningar och industriarbetarnas
bruttolöner blir då som nedan:
Norge: 3,19
Danmark: 4,6
Finland: 4,4
Sverige: 10,0
Det vill säga att medan en norsk vd
tjänar drygt tre gånger så mycket som en norsk
industriarbetare, tjänar en svensk vd tio gånger så
mycket som en svensk industriarbetare!
Exemplet fungerar som en jämförelse
i Norden. Men i verkligheten är det förmodligen ännu
värre. När LO nyligen släppte en rapport om maktelitens
inkomster visade den att toppskiktet i näringslivet (50 utvalda
chefsjobb) år 2002 tjänade hela 30 gånger så
mycket som en industriarbetare. Och inte nog med det – de 20 största
svenska bolagen lade 250 gånger mer pengar på vd:ns
pension än på den genomsnittliga avtalade pensionskostnaden
för en vanlig anställd!
Detta förhållande visar på
ett gigantiskt nederlag för arbetarrörelsen i Sverige.
En av orsakerna antyds i LO-rapporten. Rapportens första kritikpunkt
mot vd-lönerna är att dess ”ökningstakt påverkar
den allmänna ökningstakten i ekonomin”, vilket ju
helt enkelt inte är sant vid en internationell jämförelse.
Direktörernas löner drar
tvärtom ifrån löntagarnas. Ingen nedsippringseffekt
finns inom synhåll. LO är lika lurade som vi andra