Debatt

Jag skiter i litteraturen

För några år sedan ville alla jävlar bli förläggare. Mycket underligt. Det var nog en del av IT-manin. Små bokförlag startades på löpande band, gav ut en eller två böcker och upplöstes i tomma intet, som teckningar i sanden. Nu vill alla jävlar bli författare igen. Det är mer begripligt. Författare har det jävligt kul. […]

För några år sedan ville
alla jävlar bli förläggare. Mycket underligt. Det
var nog en del av IT-manin. Små bokförlag startades på
löpande band, gav ut en eller två böcker och upplöstes
i tomma intet, som teckningar i sanden.

Nu vill alla jävlar bli författare
igen. Det är mer begripligt. Författare har det jävligt
kul. De hänger på hippa barer. De får göra
klädreklam. De syns på löpsedlar. De får vara
med i teve – utan att förnedra sig! (Tyvärr. För
aspirerande författare borde det finnas en Idol 2004, där
några försupna, blaserade kritiker en gång för
alla mosar alla små känsliga författarsubjekt.)

Och framför allt: de får skriva.
De får bre ut sina personligheter. De får vara hur självupptagna
som helst och få betalt för det. Att vara debutant är
ju hur grymt som helst.

Tjugotusen jävla människor sitter
och skriver dikter. Alltför många av dem tycker att de
gör något viktigt. Men de skiter i poesi. En ny diktsamling
av den grymmaste av lyriker säljer piss och läses av få.

Det borde ju vara härligt med en poesi
som görs av alla. Vilken förknullat underbar mångfald!
Men vänta.

På den tiden alla ville bli förläggare
trodde alla jävlar att det flödade in fantastiska manus
till de stora tråkiga bokförlagen som vägrade ge
ut dem bara för att de var så jävla fantastiska.
Till och med jag trodde det, innan jag startade mitt jävla
bokförlag.

Sanningen är att det pressas in en
stadig ström av ofattbart trista texter genom hålet i
förlagets ytterdörr. Och vet du vad det allra hemskaste
är? Att allihop är likadana.

??Nästan alla jävlar skriver för
fan i stort sett samma jävla text.

??Samma samma samma jävla skit.

Varför?

Beror det på att alla jävlar
har gått på skrivarskola och ventilerat sina ömtåliga
små alster tusen gånger i gruppens hägn så
att dom till slut slipats ner till homogen gröt, om än
ack så välskriven?

Beror det på att dom inte läser
tillräckligt, så att dom saknar förutsättning
att ingripa i litteraturen, förhålla sig till den, undergräva
den, överträffa den?

Beror det på att de inte hatar tillräckligt?
Hatar auktoriteter, hatar historien, hatar sitt land, hatar sig
själva!

Beror det på att de är för
slöa i skallen? Varför blir de inte så berusade
av litteraturens absoluta frihet att de gör något av
den?

Ja, fråga för fan inte mig. Jag
är bara sophämtaren.

Men faktum är att jag omkring mig ser
ett litterärt landskap som är så mediokert, förutsägbart
och homogent att jag skulle skära halsen av mig om jag tyckte
litteraturen var viktig. Stil? Fantasi?

Porr? Det sublima? Action? Inte en chans
i helvetet.

Som tur är skiter jag i litteraturen.
En och annan bok har förstås lyckats göra mig hänförd
och väcka min lilla själ. Det verkar också ha funnits
vissa epoker och gängbildningar som har varit som fan näringsrika
för sådana texter.

Men vi lever sannerligen inte i en sådan
epok. I vår tid är alla jävligt duktiga. Jävligt
duktiga och fega utav helvete.

I morgon vill alla bli sångare. I
övermorgon vill alla bli fittslickare. Om en vecka vill alla
bli salongsberusade. Just nu vill alla äta godis.

(Hur fan kan jag tycka så illa om
allt och alla och ändå bli så barnsligt lycklig
när Anastasia Wahls Klitty 3 kommer från tryckeriet?)

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984