När en ny ”Dogma”-film av någon av de stora danska männen (von Trier & co) har premiär brukar det skrivas spaltmetrar. Anette Olsens Förbrytelser har man inte hört mycket om. Historien med prästen som plumsar ner i kollektivet på fängelsets kvinnoavdelning är kanske inte den mest publikdragande i teorin, men i praktiken finns en stillsam […]
När en ny ”Dogma”-film
av någon av de stora danska männen (von Trier & co)
har premiär brukar det skrivas spaltmetrar. Anette Olsens Förbrytelser
har man inte hört mycket om. Historien med prästen som
plumsar ner i kollektivet på fängelsets kvinnoavdelning
är kanske inte den mest publikdragande i teorin, men i praktiken
finns en stillsam dramatik som griper. Nu kanske det svaga förhandsintresset
här inte helt och hållet kan skyllas på könsförtryck.
När Anna, med sina barnlöshetsdemoner
och fången Kate, med parapsykologisk förmåga, möts
kommer starka emotionella krafter i rörelse. Här finns
kärlek och barnlöshet och många tillfällen
till biobesökarens egna reflektioner över tillvarons ibland
nästan outhärdliga tyngd.
Men måste det vara så jämrans
”kvinnligt” för att spegla alla dessa känslor?
Gänget bakom Förbrytelser ägnar sig mer åt
att bekräfta alla mina fördomar om kvinnor i fängelse
(på film) och kvinnliga präster (på film). Snyggt
och prydligt dukar man upp dem som en buffé.
Visst kan man behöva lite bekräftelse
ibland, men överraskningar kan faktiskt också vara positivt
(på film)!
