Radar

”Fängelser gör människor sämre”

På kort tid har två gäng av tungt belastade kriminella rymt från Sveriges säkraste fängelser under spektakulära former. Medierna har fyllts av jakten på rymlingarna. I spåren har en allt hetsigare debatt följt om förhållandena i svensk kriminalvård – hur är det möjligt att sådant kan hända, vad beror rymningarna på och hur ser lösningen […]

På kort tid har två gäng
av tungt belastade kriminella rymt från Sveriges säkraste
fängelser under spektakulära former. Medierna har fyllts
av jakten på rymlingarna. I spåren har en allt hetsigare
debatt följt om förhållandena i svensk kriminalvård
– hur är det möjligt att sådant kan hända,
vad beror rymningarna på och hur ser lösningen ut? Borgerliga
politiker kräver en högre grad av fysisk inspärrning,
debatten har stundtals mer liknat hets och justitieminister Thomas
Bodström har till slut lovat att bygga ett supersäkert
specialfängelse.

Men det finns de som gör en rakt motsatt
tolkning av situationen. En av dem är Magnus Hörnqvist,
kriminolog vid Stockholms universitet.

Vilket är det grundläggande problemet
i kriminalvården i dag?

– Överbeläggningen. Antalet fångar
har ökat med 25 procent under de senaste åren, och man
tar inte hand om dem. Domstolarna pytsar bara in folk i fängelset
och sedan händer ingenting där. Det är kärnproblemet.
När det sedan gäller speciella händelser, som de
två senaste rymningarna, kan man inte peka ut överbeläggningen
som en direkt orsak, men det har hänt en massa saker på
fängelserna de senaste åren: ordningsstörningar,
protester, missnöje, frustration, att antalet isoleringar ökar?
det finns mängder av symptom på att det inte står
rätt till. Rymlingarna är bara ett.

Vad innebär överbeläggningen
mer konkret?

– Sverige har ett begränsat antal fångplatser.
Beläggningen har legat konstant ganska länge, på
runt 5000 fångar, men under de senaste fem åren har
antalet ökat kraftigt. Samtidigt har personalmängden varit
konstant, liksom resurserna. Det håller inte i längden.

Vad beror överbeläggningen
på?

– På domstolarna. De dömer ut
fler och längre straff.

– Jag tror att det är en del av ett
politiskt klimat där domstolarna har fallit offer för
moralpanik. Det är bara att konstatera att det politiska klimatet
på senare tid har blivit tuffare och mer moralistiskt, och
då riktar man sig mot dem som står lägst: fångar,
tiggare, hemlösa, invandrare? Det flyter ofta ihop.

Men kan man verkligen säga att de
rymningar vi har sett i sommar är ett symptom på de problemen?

– Nej, det kan man väl inte. Rymningar
har alltid funnits, och antalet rymningar har varit konstant de
senaste åtta åren, omkring 40 per år från
slutna anstalter. Räknat på årsbasis är det
än så länge färre rymningar i år än
tidigare. Men i takt med att man har gjort fängelserna säkrare
och det har blivit svårare att ta sig ut har antalet väpnade
fritagningar ökat.

Vad är lösningen? Bättre
säkerhet och metalldetektorer vid fängelserna, som det
talas mycket om nu?

– Lösningen på det akuta problemet
är att se till att människor inte sitter så mycket
i fängelse, helt enkelt. Färre in – fler ut. Domstolarna
ska i lägre grad döma till fängelse och i högre
grad till exempelvis kontraktsvård. Sedan ska fängelserna
bli bättre på att slussa ut människor tidigare:
i stället för att de ska behöva sitta inne hela tiden
ska de stegvis slussas ut under senare delen av straffet, till olika
behandlingsformer och olika former av utbildningar.

Det pratas om att permissionerna är
för generösa och att de underlättar organiseringen
av rymningsförsök. Ser du permissioner som ett bra sätt
att återintegrera människor?

– Absolut, det är fullständigt
nödvändigt. Man kan inte låta folk sitta flera månader
eller rentav år utan kontakt med samhället. Det som fungerar
för återintegrering är alla de steg som öppnar
upp mot samhället, och där är permissioner en oerhört
viktig del.

Om man är socialist, ska man vara
för eller emot rymningar?

– Det beror väl på omständigheterna.
Men ska man tala socialism är det bättre att försöka
göra någonting tillsammans med andra än att göra
det själv. Rymningar löser ingenting, varken för
en själv eller för någon annan.

Kan inte byggandet av ett nytt säkerhetsfängelse
vara en del av lösningen – det minskar ju överbeläggningen?

– Kriminalvården gick ut i juni och
bad regeringen att få 1100 nya platser, så det var redan
på gång. Och det här med superfängelse har
varit hett diskuterat i flera år. Kriminalvården har
hävdat att det finns vissa fångar som är så
farliga att vi måste ha ett särskilt fängelse för
dem. Det är typiskt att när Thomas Bodström går
ut och säger att det behövs ett superfängelse så
säger han också att det finns vissa människor som
inte vill återanpassa sig i samhället, och därmed
hakar han på den här monstertrenden: vissa människor
är monster som man måste kapsla in. Det är rent
skitsnack. Människor är inte farligare än man gör
dem.

Fyller monsterdebatter ett socialt behov,
tror du?

– I det här fallet var det väldigt
tydligt att Fredrik Reinfeldt drog igång debatten. Han gick
ut tidigt på morgonen dagen efter den första rymningen
och pratade ”systemfel” och ”hårdare tag”.
Men hans tanke var inte att sätta igång en monsterdebatt;
han vill bli statsminister och visa sig regeringsduglig. Sedan kom
bilderna i Expressen och Aftonbladet och rymmarnas syndaregister
och så hamnar fokus lätt där av sig självt.

Hur skulle kriminalvården se ut
i ett idealsamhälle?

– Jag har svårt att föreställa
mig det just nu. Det jag kan säga är att det är ett
enormt ansvarstagande från staten att frihestberöva en
människa, och om man nu ska ha en stat – och om man ska ha
en stat som gör sådana saker – måste det finnas
enorma resurser på insidan. Den dag man muckar ska man ha
haft möjligheten att komma tillbaka till samhället. Så
länge man har fängelser måste man se till att det
finns saker att göra för fångarna: utbildning, behandling
och annat som gör att man kan komma ut på ett bra sätt.

Ska staten kunna frihetsberöva?

– Allt är en del av ett sammanhang?
man kan prata hur länge som helst om hur samhället bör
organiseras. Så som det har sett ut de senaste 200 åren
har det funnits fängelser, och det man vet historiskt är
att fängelser inte har gjort människor bättre, utan
snarare sämre. Ur det perspektivet finns egentligen ingenting
positivt med fängelser. Då kan man förstås
fråga sig vad alternativen är. Redan i dag finns vissa
alternativ – med tanke på att de flesta som sitter i fängelse
är narkomaner är kontraktsvård den kanske rimligaste
påföljden.

Vad innebär det?

Om du har missbruksproblem och ditt brott
inte har högre straffvärde än två år
kan du få avtjäna ditt straff på ett behandlingshem
så att du kan bli kvitt drogproblemen. Om du inte sköter
det kan du få det omvandlat till fängelsestraff.

Saddam Hussein har sagt att han vill
sitta i ett svenskt fängelse. Vad tycker du om det?

– Jag tror inte att han vet hur det är.
Det finns många som säger så där, men sedan
när de sitter i svenska fängelser märker de att det
inte är så kul. Det där säger mer om mytbildningen
om svenska fängelser än om fängelserna själva.
Sverige är inte speciellt på något sätt.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984