Vägen till Morelia gick genom utkanten av Lacandondjungeln. Gruppen på lastbilens flak utgjorde en brokig skara. Förutom män, kvinnor och barn från de intilliggande byarna hade också långväga besökare hamnat där: fredsobservatörer från Mexiko City och Frankrike, bland dem en sjuksköterska och en ingenjör som ville visa praktisk solidaritet och ställa sina kunskaper till förfogande. Dessutom en irländare och jag själv, på väg till byn för att göra en muralmålning till minne av tre män som dödats av den mexikanska armén.
Under veckan som arbetet pågick gick jag varje dag förbi ett inhägnat område. Jag fick veta att några entusiastiska amerikanska besökare som tidigare varit på besök hade startat en ekologisk salladsodling där. Sedan de lämnat byn hade odlingen inte varit i bruk. De alternativa biståndsarbetarna hade nämligen själva bestämt sig för att ekologisk sallad var det mest prioriterade i byn i stället för att vända sig till byborna. Kvar fanns den inhägnade tegen som ett genant exempel på nykolonialism klädd i politisk aktivism och dreads snarare än frihandel och kostymer.
När zapatisterna 1994 inledde sitt uppror hade delstaten Chiapas sedan länge haft en relativt stor turism och striderna mellan EZLN och den mexikanska armén ledde knappast till någon minskning. Snarare strömmade nya turister dit. Till de tidigare backpackers-turisterna anslöt sig nu de politiska turisterna, allt från radikala frilansjournalister, renodlade aktivister, fredsbevakare och nyfikna vänsterrevolutionärer. Vissa lockades av zapatisternas kamp ”mot nyliberalismen och för mänskligheten”, andra tjusades mer av revolutionsromantiken och den piprökande ikonen Marcos. Några stannade bara en kortare tid, som jag själv, men många spenderade månader eller år med att bygga diken, toaletter, intstallera rinnande vatten, smuggla medicin och andra sjukvårdsprodukter, arbeta som lärare eller sjuksköterskor och så vidare.
Den politiske turisten, eller i alla fall flertalet av dem, faller på många sätt utanför gängse definitioner av vad en turist är, men kan ändå sägas vara turist i egenskap av att vara besökare eller resenär. Den politiske turisten reser ensam, i mindre grupper eller genom resor som organiseras av solidaritetsgrupper som till exempel International Solidarity Movement, ISM, eller den USA-baserade organisationen Global Exchange som arrangerar resor till konfliktområden som Kuba, Irland, Haiti, Iran samt Israel och Palestina.
– Vårt mål är att göra USA:s utrikespolitik mer human, säger Malia Everette de la Campa från Global Exchange till tidningen Newsweek.
Global Exchange har funnits i tio år och är bara en av många organisationer som arrangerar resor till konflikthärdar eller platser i tredje världen med det uttalade syftet att förutom att ge turisten ökad kunskap och förståelse även vara en del av lösningen på de politiska och sociala problem som finns på de platser turisterna besöker. Antingen genom att deltagarna efter resan uppmanas delta i opinionsbildning och påverka hemlandets utrikespolitik, eller genom att resan stöder olika biståndsprojekt på de besökta platserna.
Ett sätt för Den politiske turisten att fortsätta arbeta med frågor som berör de platser som besökts är genom solidaritetsgrupper i hemlandet. Efter zapatisternas uppror bildades många Chiapas-kommittéer i Europa och USA, ett arbete som ofta drevs av människor som arbetat med frågan på plats i Mexiko.
ISM-aktivister som vill åka till Palestina deltar i studiecirklar i hemlandet, får grundutbildning på Västbanken och arbetar vid hemkomsten mot Israels ockupation från hemmaplan. Försäljning av rättvisekaffe, eller som nu är på gång, palestinsk olivolja, är exempel på aktiviteter som underlättas och drivs på av politiska turistresor.
Den politiska turismen kan ses som en form av alternativ turism, det vill säga turism som går utanför traditionella resesätt eller resmål, och är ett alternativ till massturismen. Alternativturismen går framför allt från i-länderna till tredje världen där turismen också växer snabbare än någon annanstans enligt World Tourism Organisation, WTO. Ökningen av antalet internationella resor till tredje världen ökade med 95 procent mellan 1990 och 2000. Även till gruppen minst utvecklade länder ökade antalet inresor med 75 procent under samma tid.
Extremturism, äventyrsturism, revolutionär turism, rättviseturism eller fattigdomsturism skulle kunna kallas underkategorier till alternativturismen och skiljer sig på många sätt markant ifrån varandra. Även inom det som kan kallas politisk turism finns det stora skillnader. Vissa karaktäriseras av traditionellt solidaritetsarbete på gräsrotsnivå, där resorna sker med knappa medel och måste hemlighållas för regeringar och myndigheter, andra resor sporras av ett genuint intresse för ett visst område men innebär inte samma personliga engagemang; åter andra resor sker i myndigheternas goda minne. Både Global Exchange och ISM har mött starka reaktioner i de länder där de verkar. I Mexiko har flera resande med Global Exchange vägrats inträde vid flera tillfällen och den israeliska regeringen har förutom att stoppa förmodade ISM-aktivister redan vid gränsen också utvisat folk som gripits vid demonstrationer och dylikt på de ockuperade områdena.
Men det finns också vissa likheter mellan de olika formerna av alternativturism, och även mellan varianter av politisk turism, nämligen att de ofta hamnar ”bortom den upptrampade stigen”. Medan äventyrsturistens främsta mål är att hitta udda resmål blir det ofta en indirekt konsekvens av den politiska turistens resor.
”Kanske det svåraste landet i världen att besöka.” Så marknadsför resebyrån Live sina resor till Nordkorea. Här är det framför allt att hamna på platser andra inte varit på som är det lockande. Turisten uppmanas besöka ”oskamligt unika Demokratiska Folkrepubliken Korea” och beskriver nordkoreanerna som okuvade. Besökare utlovas bli välkomnade av ”glada ansikten som inte bekymras av oro över pengar eller brottslighet.” Indirekt skulle väl detta också ses som politisk turism i det att den så ohöljt verkar stödja en diktatorisk regim, men den befinner sig långt från den solidaritetsbaserade politiska turismen.
Om Nordkorea är ett av de svåraste länderna i världen att besöka så är ett av de hälsovådligaste områden man kan besöka sannolikt det havererade kärnkraftverket i Tjernobyl. Ändå har turister letat sig dit. Guider för i hemlighet med sig äventyrsturisterna förbi de vägspärrar och patruller som bevakar det avstängda området. På Institute for War and Peace Reportings hemsida intervjuas guiden Andrei som berättar att han kan försörja sig ett helt år på betalningen han får för en tur till Tjernobyl.
Även om turerna till haveriområdet i dagsläget sker i det fördolda är det sannolikt att dessa i framtiden kommer att legaliseras: pengar finns att tjäna och politiker i Vitryssland har redan börjat se över hur resor skulle kunna arrangeras utan hälsorisker. Vita stränder, ursprungsbefolkningar eller katastrofområden är alla konkurrensfördelar i den lukrativa industrin.
Bussresor till Soweto i Sydafrika eller till favelor i brasilianska Rio de Janeiro är två exempel på resmål som under de senaste åren har blivit allt mer populära. Soweto är ett av Sydafrikas 20 mest populära resmål och i Brasilien anordnas 3-timmars bussresor genom ”den största slummen i Sydamerika”. Resorna marknadsförs som säkra sätt att besöka vad som antas vara farliga och exotiska platser. Turisten utlovas dessutom fördjupade kunskaper om landet.
Enligt utförda studier lever majoriteten av de resor som arrangeras till favelorna eller Soweto upp till kravet på att turismen ska kontrolleras lokalt, inte heller hamnar vinsten i lokalbefolkningens fickor. I stället är det storföretag baserade utanför Soweto och favelorna som kontrollerar hur resorna utformas och håvar in de stora pengarna. Lokala projekt förblir småskaliga och når inte ut till de stora turistströmmarna. Som en reaktion på det planerar den lokala turistföreningen Soweto Tourism Association att inleda en kampanj i september för att få turisterna att stanna längre i Soweto och bo på lokala hotell eller vandrarhem. ”Stig av bussarna”-kampanjen hoppas därmed på en omfördelning av de inkomster som Sowetoturismen inbringar.
Flera kyrkliga grupper har under de senaste decennierna jobbat med att granska turismens baksidor. En sådan grupp är Ekumeniska koalitionen för tredjevärlden- turism, ECTWT, som för ett par år sedan anordnade en konferens där representanter från ursprungsbefolkningar från bland annat Bangladesh, Bolivia, Indien, Indonesien, Nepal, Filippinerna och Malaysia deltog. I ett uttalande ifrågasätter representanterna inte bara massturismen utan även om den så kallade hållbara turismen, det vill säga alternativ turism eller ekoturism, i praktiken verkligen är hållbar. De efterlyser en ”avmystifiering av tron på hållbarheten i ekoturism och dess ekonomiska fördelar.”
Ytterligare en ekumenisk konferens om turismen anordnades i Thailand förra året. Kritik och farhågor riktas i en deklaration mot Världshandelsorganisationen WTO och pågående förhandlingar om handel med tjänster, Gatsavtalet, i vilket även krav på liberaliseringar inom turistindustrin ingår.
Den politiska turismen finns också inom EU. Nordirlands muralmålningar är kända över hela världen. Klipska ungar har länge tjänat pengar på att ledsaga turister från när och fjärran till muralmålningar på hungerstrejkande fångar eller paramilitärer och ”Ulsters röda hand”. Denna företagsamhet har nu anammats på ett mer formellt plan. West Belfast Tourism Strategy har sedan flera år jobbat för att locka både internationella och irländska turistströmmar till arbetarklasskvarteren.
Samma tankar har Coiste som är en stödgrupp för före detta republikanska fångar. I Coistes ögon är den politiska turismen till västra Belfast inte bara ett sätt att få in pengar till ett arbetarklassområde som i generationer varit hårt drabbat av arbetslöshet och ekonomisk underutveckling utan även att få berätta ”sin historia”.
– Så mycket av vår historia har hållits dold genom en revisionistisk agenda. Nu har vi en möjlighet att återta den, säger Eoghan Mac Cormaic från Coiste till den irländska tidningen An Phoblacht.
I Belfastfallet har initiativet tagits på en relativt lokal nivå vilket sannolikt är ett av skälen till den positiva synen på turism. Det verkar inte finnas någon oro för att inflytandet över, eller vinsterna av den, skulle hamna i utomståendes händer.
Tanken om att få föra ut sin politiska agenda genom turism återkommer i en ny variant av extremturismen, så kallad terror-turism. Förra året reste en handfull amerikaner till den ockuperade Västbanken för att delta i en kurs i anti-terrorism under namnet Operation Shiloh. Shiloh är en av de största bosättningarna på Västbanken. För 5500 amerikanska dollar fick turisterna under fem dagar iklä sig militärbyxor och kängor, samt träna med specialister från den israeliska armén IDF. Resan är utformad specifikt för amerikaner och syftet sägs vara att förhindra en ny terrorattack likt den 11 september, enligt Operation Shilohs hemsida. Under rubriken ”Stå inte passiv bredvid dina bröders blod” står det att människor med lite eller ingen säkerhetsbakgrund kan ge ”ett oerhört bidrag till den kollektiva säkerheten”. Men även här hägrar naturligtvis möjligheten att föra ut sitt politiska budskap. Genom att patrullera på palestinska gator under utegångsförbud, genom att åka stridsvagn och helikopter, genom att skjuta med automatvapen eller delta i försvar av bosättningar då iscensatta attacker äger rum får turisten identifiera sig med bosättarna och den israeliska armén, som därmed får allierade i kampen mot alla planer på utrymningar av bosättningar.
Några palestinier träffar turisterna knappast och Saeb Erekat, den palestinska myndighetens förhandlingschef har enligt den australiska tidningen The Age kallat terror-turismen en form av terrorism:
– De här människorna piskar upp hat för att göra dödandet av oss enklare.
Den politiska turismen går till många platser och kan tjäna många olika syften. Klart är att även solidaritetsvarianten av den politiska resan också bland annat drivs av ett egenintresse. Vid min hemkomst från Chiapas menade en vän att resor till zapatisterna i princip enbart var självuppfyllande och att det var bättre att jobba politiskt på hemmaplan för att åstadkomma förändringar. Var ett besök från min sida en nödvändighet för att Morelia skulle få ett minnesmärke åt sina dödade kamrater, vänner och släktingar? Jag vet inte. Muralmålningsprojektet var en spännande och lärorik resa som berikade mig och var därmed självuppfyllande och föga osjälvisk. Samtidigt kunde jag bidra till att ett permanent minnesmärke upprättades.
Att tona ner eller förtränga egenintresset i politiska resor är ett misstag. Men med egenintresset blottat för såväl rättviseturister och solidaritetsturister, som Sowetoresenärer och politiska aktivister återstår frågan om hur den expanderande turistindustrin bör hanteras. Massturism eller alternativ turism, vart bör resan gå och hur? Handlar det helt enkelt om att inte resa alls?
Kanske kan textilarbetarnas kamp för fackliga rättigheter och bra arbetsvillkor i tredje världen vara till hjälp. Snarare än bojkotter är det krav på fackliga rättigheter som de efterlyser. Under de senaste åren har också ett ökat medvetande om textilarbetarnas villkor uppmärksammats och tätare kontakter mellan fackliga aktivister i nord och syd samt konsumenter och producenter har lett till en möjlighet att påverka.
Det finns också sedan några år tillbaka motsvarigheter till beklädnadsindustrins uppförandekoder inom turistindustrin. Dags att börja använda sig av dem? För Burma är säkerligen inte det enda stället som turister helt bör undvika. Men varken ursprungsbefolkningar, Sowetobor, fattiga vitryssar eller underbetalda arbetare som på olika sätt drabbas av turistindustrin bortser helt från möjligheten till inflöde av pengar – de har helt enkelt inte råd att göra det valet.
