Kultur

Gråtkalas

Den från Atom Egoyans Ljuva morgondag (1997) oförglömliga Sarah Polley spelar i Mitt liv utan mig Ann, en ung tvåbarnsmamma som bor med sin familj i en husvagn och städar på ett sjukhus. En dag får hon veta att hon har högst tre månader att leva. I stället för att, som de flesta människor i […]

Den från Atom Egoyans Ljuva morgondag
(1997) oförglömliga Sarah Polley spelar i Mitt liv utan
mig Ann, en ung tvåbarnsmamma som bor med sin familj i en
husvagn och städar på ett sjukhus. En dag får hon
veta att hon har högst tre månader att leva. I stället
för att, som de flesta människor i verkligheten antagligen
gör, lägga in sig på sjukhus och ta stöd från
sin familj bestämmer sig Ann för att ge sina närmaste
en kärleksfull tid utan oro för en döende och plågad
mamma. Sakta blir Ann allt mer blek och matt tills man tror att
hon ska lösas upp i dimman i stället för att med
skräck och smärta ätas upp inifrån. Hennes
första projekt är att skriva en lista på saker hon
vill hinna med; en av dem är att ha sex med någon annan
än sin man. Mark Buffalo som dyker upp i det läget har
jämförts med (en ung) Marlon Brando, och det beror nog
inte bara på hans Method Acting-tricks med fingrarna i ansiktet
och blicken som irrar hit och dit. I Mitt liv utan mig har han rollen,
liksom i Jane Campions In the Cut (just utkommen på video,
missa inte!) och 13 snart 30, av blyg och jordnära kille men
med oemotståndligt auktoritativ romantik i blick.

Trots att filmen späckats med dessa
de mest sentimentala förutsättningar håller den
sig helt och hållet på rätt sida av vad man står
ut med i den vägen. Visst är det gråtfest hela vägen
lång, och vi slipper besväras så mycket av skrik
av smärta eller kräk. Men vi besparas också schematiska
långtråkiga/dråpliga mitt i eländet-scenerier
med magnetkameror, peruker eller utprovning av bröstproteser
som annars är vanligt i cancerfilmer. I stället blir Anns
unga livs final gestaltat både värdigt och faktiskt spännande,
inte minst hennes försök att vara snabbmamma per bandspelare.
Hennes sista tid blir samtidigt ett nästan desperat reflekterande
över en genomkommersialiserad värld där människor
lever i meningslöshet och fattigdom, och strävar efter
saker som inte är någonting värda i den situation
som hon befinner sig i, och det är förstås alltid
en nyttig påminnelse.

Och som en garant för både tårar
och tillnyktring har Pedro Almodovár satt sin signatur på
projektet som exekutiv producent.

Och ni som inte har sett Ljuva morgondag,
passa på att springa iväg till närmaste dvd/videouthyraren
för två timmar storartat drama.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984