Inrikes

Backpackerns rädsla för världen utanför

Tom kommer. Fuck. Fuck. Fuck. Orden far som loskor innan han biter upp en öl och vrider steget lite för kroppen är stel som ståltråd. Avstickaren till Buzios blev inte som tänkt; han hade behövt ett par lugna dagar för att rensa kroppen från sprit och hallucinogent men det blev tvärtom: mer av allt.– Shit. […]

Tom kommer. Fuck. Fuck. Fuck. Orden far som loskor innan han biter upp en öl och vrider steget lite för kroppen är stel som ståltråd. Avstickaren till Buzios blev inte som tänkt; han hade behövt ett par lugna dagar för att rensa kroppen från sprit och hallucinogent men det blev tvärtom: mer av allt.
– Shit. I’m right on it again.
Och i natt blir det mer. Vid backpackerhotellets entré hänger en whiteboard med grön tuschtext, som som vanligt tipsar om lämpliga fester Rio de Janeiro erbjuder: rejv vid Sockertoppen eller hiphop-jam på Fundição Progresso. Tom ska på det förra. Med Brent från Sydafrika, Laura från USA, Martin från Belgien, Maurice från Frankrike. Och Ben, israelen som fortfarande är storögd efter en 22-timmarsmeditation med Laura.
– Travelling is all about meeting people. You meet so much cool people. That’s why I never stop, säger Tom och sänker ner sin röda rygg i poolen.

I vattnet ligger redan Michael och Angus, båda från Manchester som Tom. De kände inte varandra tidigare men det visade sig att Tom och Angus är från samma förort så nu snackas det skolor och gemensamma bekanta.
– Small world eh, säger Tom och gör sig redo för en high five.
Gensvaret blir snabbt för Angus är mitt uppe i ett parti schack. Han och Michael ligger nakna i var sitt poolhörn och passar brädet mellan sig med en nonchalant puff efter varje drag; spelet står på en badplatta av frigolit och glider sakta från ena sidan till den andra, krockar ibland med groggbrickan som seglar fritt i det blanka vattnet och nedanför glimmar Rios skyline medan dova dunk markerar klubbarna i Lapa.
– Hi guys! Having fun?
Darlene, ägaren, trippar upp från köket med sin USA-accent för att inleda ett skvaller med Laura och Naomi. Ben, knappt tjugoåriga lillkillen från Israel, är ju läcker som ett blåbär i sin nya svullna nacktatuering, säger Naomi, och det var som fan att Laura som snart är 40 skulle bli först att sätta på honom. Men så blev det.
– Meditationen gjorde jobbet, smajlar Laura.

Det här är Lapa Hostel, ett av tio tusen små slutna enklaver som poppat upp i tredje världen de senaste åren för att svara mot en exploderande efterfrågan på logi och stimulans från uttråkade nordbor på flykt. Var och vad som helst men inte hem – det är logiken. Fast bara geografiskt. Socialt är Lapa Hostels alla backpackers livrädda för Brasilien. Ingen går – bortsett från partyutflykterna – ut. Över huvud taget. För utanför rör sig en diffus massa av fattiga subjekt vars hud harmonierar med natten och här innanför muren är allt tryggt och, rätt exakt, som i Big Brother; huset lika stort, deltagarna lika många, intrigerna lika utvecklade, existenserna lika vilsna, nykomlingar lika välkomna – men framför allt: världen därute helt avskuren.

Redan åtta varje morgon sitter alla som inte söp bort sig kvällen innan i myskläder i soffan för att se på nån – inte så noga – dvd-film. Sen spelar grabbarna pingis och tjejerna lagar vegetariskt. Sen kollas mejl. Sen laddas ner musik. Sen sovs i hängmattor. Sen är det groggar vid poolen och sen, om whiteboarden inte föreslår nåt, är det dags att peta i sig en kul drog och stanna här på terrassen och hångla med nån som vill detsamma eller med karta och Lonely Planet planlägga en bussresa till ett nytt ställe av samma sort. Sen kommer en ny dag och sen en till. Sen en ny månad och en till. Tom har varit här i tre. Brent i två. Innan dess har de hängt lika länge i andra latinamerikanska länder. De minns knappt vilka. Målet är att aldrig komma hem för skälet till resan är, som för de flesta backpackers, inte nyfikenhet på Brasilien utan flykt från ett trauma hemmavid: kraschad relation, dekadent leverne, förlorat jobb, få vänner, psykiskt sammanbrott eller allmän oro efter studier eller militärtjänst. Som Tom säger:
– Jag mådde dåligt. Ville bara dra. Visste inte ett skit om Brasilien men fick för mig att det var ett schysst ställe att hänga på ett tag. Och det var det.

När det för tio år sedan stod klart att turism skulle bli världens största framtidsindustri hörde Latinamerika – som andra fattiga världsdelar – till de platser som tydligast kände av trenden. Bolivia, Guatemala, Brasilien, Mexiko, Kuba – överallt har en märklig infrastruktur vuxit upp som inte svarar mot klassisk massturism utan kämpar för att skaffa sig eller behålla en plats i de urkunder som styr backpackerindustrin och sorterar dess pengar: Lonely Planet och Footprint. Det är webbkaféer, frukostbarer, tempelvandringar, bikeuthyrning, piercingshops, trekkingguider och, framför allt, backpackerhotell. En rad locals har gett sig in i branschen men slås jämt ut av folk – oftast före detta backpackers från Europa eller USA – med mer pengar och bättre kännedom om vilka koder som gäller i travellervärlden.

På de flesta ställen, trots backpackerns självbild som alternativresenär, följer strukturen alla nykoloniala mönster och är en upprepning av Latinamerikas eviga utvecklingsdilemma: a) de som har pengar (européer och nordamerikaner) investerar, b) de som inte har pengar (latinamerikaner) är så många i kampen om att få arbete att priset på dem går i botten och c) de som investerade lyfter ut den stora vinst som uppstod – just därför. Av sex ”hostals” som Lonely Planet tipsar om i det populära lilla bolivianska samhället Samaipata anges ägarens ursprung på fyra och de är alla européer – ”French-run”, ”Austrian-run”, ”Dutch-run”, ”German-run” – och uppgiftens poäng är att tjäna som garanti för att travellern här slipper alla möten med Bolivia och lugnt kan vila i ostörd hemmamiljö (rena toaletter, vegetarisk mat, rockmusik, internet, likasinnade).

Den resenär som i Samaipata tar in på ”the friendly Dutch-run Guesthouse La Víspera” får bo till halva priset mot uppvisande av Lonely Planet och ”Samaipata’s best and friendliest eatery is the Dutch- and Hungarian-run La Chakana” där ”Erik and Krisztina Velde serve up breakfasts, sandwiches, vegetarian meals, excellent pizza and European specialities.” Efter guidebokens utgivning behöver Erik och Krisztina inte längre arbeta, tre indianflickor har anställts för att följa recepten och näringsverksamheten har snabbt blivit självgående; strömmen tar aldrig slut av backpackers som vill chatta och äta müsli med Bolivia som kuliss.

Om Samaipata är ett givet mål för tempelvandrarna är Rio detsamma för drogvandrarna – de två tydligaste travellerkategorierna. De förra är lite äldre och reser ensamma från ruin till ruin tills tristessen tar vid och de senare, mer urbant orienterade, är desperata efter nya vänner med vilka de kan dela spirituella eller speedade rus tills plånboken är tom. Men det blir den aldrig, för i Latinamerika är marijuana och kokain gratis. För nordbor. Och syntetiska hallucinogener – icke-existerande i Latinamerika för tio år sen – tillhandahålls nu för såväl gringos som latinos sedan backpackerinvasionen kickat igång efterfrågekarusellen.
På ett paradoxalt sätt är det nya långresandet – att ”hänga” i tredje världen – ett resultat av globaliseringens sämsta sidor. För två decennier sen sprack världen i meningen att de redan välbärgade länderna helt skar banden till de fattiga. Totalt blev världen rikare, men också orättvisare; pengar sögs från världens periferier till världens centrum och Latinamerika hörde till globaliseringens förlorare.
Den marknadsliberala epoken – skapandet av en mer dynamisk världshandel – var ett lyckokast för den medel- och överklass i Europa och USA backpackern kommer från men en katastrof för den globala underklassen, representerad i Nord men koncentrerad i Syd. Avregleringen av flygmarknaden ledde till fantastiska priser för den som bor i Amsterdam eller Atlanta och har lön i euro eller dollar medan den – i Syd, inte i Nord – avreglerade livsmedelsmarknaden slagit ut miljontals bönder i tredje världen som nu inte har annat val än att vallfärda till storstäderna för att tjäna turister: prostitution, drogförsäljning, diversehandel eller ett liv väntandes vid strandrestaurangernas soptunnor. Rocinha och Maré, Rios största kåkstäder, är nu större än många europeiska metropoler och kanske de tydligaste sociala spåren av vad som hänt.

Tom är kvar på Lapa Hostel. Mike och Angus med. Tre veckor har gått sen kvällen de fann varandras gemensamma rötter vid poolen och nu sitter alla framför teven med tomma blickar medan ännu en film rullar. Ben är också här men han kollar mejl. I kylen står öl som kostar ingenting och de tre män som utgör den brasilianska städpersonalen – avidentifierade under begreppet ”the boys” – drar omkring med osäkra blickar och plockar slängda pingisrack och lämnad disk. Laura är borta men i stället står två nyanlända svenska tjejer i köket och steker tomater. Tom söker deras intresse men lyckas inte riktigt. Än.

Alla i sällskapet kämpar med dreads, piercing, tatueringar och trasiga kläder för att distansera sig från de ordinära turisterna nere på Ipanema – backpackerns största skräck är att identifieras som ”Turist” – men det hjälper inte. För även om travellerns relativa välmående i tredje världen genereras av några nyfunna vänner och frånvaro av hemmets krav är det yttersta skälet till vistelsen alltid exakt samma som massturistens: pengar. Tom, Laura, Ben – alla för vilka valet av Brasilien är en ren slump söker förstås det kulturella och sociala undantagstillstånd den fattiga världen erbjuder, men när allt kommer omkring handlar det i första hand om att utnyttja ett överläge, att använda sin ekonomiska makt. Eller som Karolina Ramqvist sammanfattar alltihop i en prisbelönt essä (Arena 3/03): ”Världen står till vårt förfogande, vi har tillgång till dess minsta skrymslen och där kan vi göra saker som vi aldrig skulle drömma om hemma… hela den fattiga världen är prostituerad, en olycklig men pragmatisk hora som gör allt du vill att hon skall göra.”

Fotnot: Några namn i texten är fingerade.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]etaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984