Kultur

Ordentligt sväng i baktalad genre

Jag inbillar mig att Parliament och Funkadelic var det mest hippa man kunde lyssna på under andra halvan av 1970-talet. Deras slöa, dansanta P-funk gav utrymme för vilda infall och tokiga improvisationer, och runt musiken byggdes ett helt eget universum upp: ett som oftast inte uttalat byggde på svart medvetenhet, men där svarta på ett […]

Jag inbillar mig att Parliament och
Funkadelic var det mest hippa man kunde lyssna på under andra
halvan av 1970-talet. Deras slöa, dansanta P-funk gav utrymme
för vilda infall och tokiga improvisationer, och runt musiken
byggdes ett helt eget universum upp: ett som oftast inte uttalat
byggde på svart medvetenhet, men där svarta på
ett självklart sätt placerats i centrum.

Trots att Parliament och Funkadelic (som
med tiden blev i stort sett samma band under konstnärlig och
ideologisk ledning av George Clinton) onekligen hör till popmusikens
klassiker och dessutom är ett av de mest samplade banden i
hiphopen, var det ingen särskilt ung eller hipp publik som
bara till hälften fyllde en stor båthangar i Solna i
fredags. Att biljettpriset låg på närmare 400 spänn
gjorde nog sitt till, dock.

Under tretimmarsjammet, där knappt
någon låt klockade in på mindre än en kvart,
slår det mig att P-funken är den afroamerikanska musikens
svar på symfonirocken: konceptalbum, dyra scenshower, långa
instrumentalsolon. Och alltsedan punken krossade symfonirocken med
sina treminuters- och treackordslåtar är den senare den
mest baktalade av musikgenrer.

George Clinton, en gång hippaste frisören
i Detroit, äntrade scenen med ett kulört fågelbo
till frisyr. Bernie Worell, skolad pianist och en gång syntheziserpionjär,
ägnade en stor del av tiden åt att gnälla på
teknikerna för att han inte lyckats programmera sina keyboards.
Den unga violinisten kopierade skickligt Eddie Hazels niominuters
gitarrsolo på ”Maggot Brain”, innan Michael Hampton,
ur den ursprungliga funk-mobben, själv kopierade violinisten
(eller Hazel).

Bortsett från detta och från
den sista halvtimmen – som urartade helt i något som absolut
inte var funk – svängde det nygamla 24-mannabandet rejält.
George Clinton och ”The Parliafunkadelicment Thang” förtjänar
ett bättre öde än att tyna bort tillsammans med Genesis
och King Crimson (jobbiga symfonirockare). Som all bra musik kommer
P-funken att återupptäckas.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984