Debatt

Ett samarbete över anständighetens gräns

Huvudpoängen i Arbetarens ledare i nr 25/04 var att Junilistans val till Europaparlamentet kanske inte hade blivit en sådan formidabel framgång om det tydligare hade framstått för väljarna att det var en utpräglat borgerlig vallista. Argumenten för att Junilistan är borgerligt var i sammanfattning: Junilistan baserar sig på den borgerliga delen av nej till EMU-rörelsen […]

Huvudpoängen i Arbetarens ledare i
nr 25/04 var att Junilistans val till Europaparlamentet kanske inte
hade blivit en sådan formidabel framgång om det tydligare
hade framstått för väljarna att det var en utpräglat
borgerlig vallista.

Argumenten för att Junilistan är
borgerligt var i sammanfattning: Junilistan baserar sig på
den borgerliga delen av nej till EMU-rörelsen och har stöd
av skikt av finanskapitalet. Dessa kan tänkas ha ett rent ekonomiskt
intresse av ett EU som består av en fri marknad men med en
minimal politisk reglering, vilket är Junilistans program.
Jag citerade från en enkät där det framgår
att Junilistan avvisar bland annat EU-minimiregler för arbetsrätt
och arbetsmiljö och rätt till sympatistrejker över
nationsgränserna, vilket till och med de programmatiska EU-motståndarna
i vänsterpartiet förespråkar.

När nu Junilistan har hunnit installera
sig i Europaparlamentet och väljer att samarbeta med fundamentalistiska
kristna, nationalister och konservativa på yttersta högerkanten
– abortmotståndare, dödsstraffanhängare och till
och med enstaka Förintelseförnekare – kan jag inte påstå
att jag känner mig mindre övertygad om att Junilistan
är borgerligt.

Faktum är att detta samarbete går
över anständighetens gräns och jag kan bara hoppas
att Junilistans kloka och radikala ekonom Stefan de Vylder, om han
hade fått tillräckligt många personkryss, hade
valt andra samarbetspartners i Bryssel och Strasbourg.

I Arbetaren nr 28/04 kallar samme de Vylder
min analys av Junilistan för en konspiration och menar att
det inte var finanskapitalet, utan finanskapitalets dissidenter,
som stödde Junilistan.

Utifrån mitt perspektiv är det
inte så viktigt vilken del av finanskapitalet som Junilistan
baserar sitt stöd på – ”skikt” av finanskapitalet
eller dess ”dissidenter”. Poängen var och är
att Junilistans krav är fullt kompatibla med finanskapitalets
intressen, eftersom de är borgerliga.

De Vylder måste sedan ha missförstått
mig. ”Warlenius överdriver nog finanskapitalets rädsla
för EU”, skriver han och pekar på det faktum att
kapitalets fria rörlighet har ett brett stöd inom EU (och
han kunde för den delen ha lagt till att även Junilistan
tillhör stödtrupperna). Men jag har aldrig påstått
att finanskapitalet tror att den fria rörligheten är hotad
i EU – så fantasifull är inte min ”konspirationsteori”.
Jag har däremot påstått att finanskapitalet har
tjänat grova stålar på olika växelkursers
rörelser och att spekulation försvåras om antalet
valutor minskar (till exempel genom införandet av euron). De
Vylder har rätt i att den fria rörligheten för kapital
är en nödvändig förutsättning för
omfattande valutaspekulation. Men det är inte en tillräcklig
sådan (utan olika valutor ingen spekulation), och därför
kan ”finanskapitalets dissidenter” mycket väl gilla
EU:s rörlighet för kapital men ogilla EMU.

I stället uppfattar jag det som att
den principiella motsättningen oss emellan rör synen på
demokrati i den globaliserade kapitalismens tidevarv.

Jag håller förstås med
de Vylder om att EU ”konsekvent driver en antifacklig, nyliberal
högerpolitik”. Men det anser jag att även Sverige
gör, och det finns ingenting som tyder på att till exempel
Norge eller Schweiz – utanför EU – skiljer sig i det avseendet.

Ändå finns det en skillnad. Genom
sin blotta storlek skulle EU teoretiskt kunna utgöra en progressiv
kraft med global betydelse, medan Sverige är för litet
för att någonsin kunna göra det. Sverige skulle
till exempel aldrig ensamt kunna gå över till en keynesiansk
sysselsättningspolitik utan att kronan skulle sjunka och exporten
rasa. EU skulle kunna göra det.

Därmed inte sagt att det är troligt
att EU gör det – men att en kamp på den nivån på
vissa sätt är mer betydelsefull än på nationell
nivå. Att demokratin i formell mening skulle öka om all
makt återfördes till riksdagen innebär inte att
detta i reell mening skulle ge mer makt till de svenska väljarna.

Att återuppfinna demokratin på
övernationell, helst global nivå, ser jag som vår
tids ödesfråga för arbetarrörelsen och solidaritetsrörelsen.
EU är definitivt inte den slutgiltiga lösningen på
det dilemmat. Men jag ser inte heller att vi kommer närmare
en lösning genom att Sverige lämnar EU, eller som Junilistan
vill, att EU omvandlas till en ren marknad utan politisk överbyggnad.

Om de Vylder och andra hade en annan strategi
för hur jobben ska kunna räddas kvar i Sverige, för
hur välfärden och jämlikheten ska kunna öka
här och på andra håll, då skulle jag kunna
ta deras EU-motstånd på större allvar. Men någon
sådan finns mig veterligen inte.

För att parafrasera de Vylder: Jag
anser att det vore snudd på bedrägeri att låtsas
som att Sverige ensamt kan spela rollen av spjutspets för progressiva
krav.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984