I semestertider förvandlas vi alla till amatörsociologer. Något kan man nämligen lära av den moderna turismens tvåhundraåriga historia: den viktigaste turistattraktionen är och förblir andra turister. De flesta av oss ägnar en hel del tid åt att observera och kommentera andra semesterfirare. Och tid har vi gott om, vi köar vid bagagebandet, vid glasskiosken och entrén till sommarlandet. Förstulet iakttar vi bordsgrannarna på uteserveringen eller de badande nere vid stranden. Det är som om vinterfamiljen plötsligt exponeras i fullt ljus i semesterlivets obarmhärtiga offentlighet. Vi tjuvlyssnar till familjegräl och sneglar förstulet på andras ömhetsbetygelser. Senare ikväll kommer vi troligen att dela iakttagelserna med vårt resesällskap: Såg ni det där amerikanska paret vid poolen, och dom där norrmännen…! Det ligger alltid något värmande i att avgränsa den egna lilla gruppen med hjälp av andras konstigheter.
Vår nyfikenhet handlar ofta om poängbedömning, vi är angelägna att distansera oss från fel sorts turister. ”Turistus vulgaris” är ett folkslag som dyker upp i varierande skepnader under olika epoker. Här skapas även nationella rankningar, stereotyper om aningslösa amerikaner, japaner i flock och så förstås högljudda tyskar. Mitt i semesterlandets avslappnade liv dras det upp gränser, mellan rätt och fel, mellan vi och dom.
Vår sociologiska nyfikenhet har även att göra med att semesterlivet försiggår i terränger präglade av en viss social osäkerhet. Redan bland 1800-talets turistpionjärer kunde detta märkas: på brunnsorter, pensionat och utlandsresor mötte man andra turister. Om deras bakgrund visste man föga. Var de verkligen det de gav sig ut för att vara? Resan till Landet Annorlunda innebär alltid en möjlighet att leka med den egna sociala identiteten, att visa upp andra sidor av sig själv, att testa nya roller. Se bara hur vårt kroppsspråk förändras när vi tar det befriande steget från säkerhetskontrollen in i avgångshallen. Mentalt är vi redan utomlands!
Och samtidigt är det uppenbart att gamla identiteter och förhållningssätt följer med i bagaget. Det dras upp klassgränser här liksom på andra arenor. Ofta finns de där som mycket finstilta markeringar. Därför är det intressant att fundera över vilka irritationsmomenten är. Ett klassiskt klagomål handlar om de äkta par som envisas gå runt i identiska joggingdräkter. För den medelklass som lägger ner stor kraft på att kommunicera att man och hustru bör utgöra två distinkta personligheter blir en sådan endräkt provocerande.
Annat var det förr. Under det sena 1800-talets kolonisation av sommarlovslandet var klassgränserna övertydliga. Städernas välbeställda borgerskap invaderade fattiga kust- och skärgårdssamhällen. Bönder och fiskare hade byggt sina gårdar i vindskyddade lägen. Nu kom stadsborna och var beredda att betala hutlösa priser för en vindpinad ljungkulle bara för att få havsutsikt. Glasverandan och senare panoramafönstret blev de nya kustbornas sommaraltare och kvällsvandringen ner till havet och solnedgången en meditativ ritual.
Men steget mot egen sommarvilla gick ofta över ett mellanled: inhyrning hos lokalbefolkningen. Runt om längs den svenska kusten skapades säregna kulturmöten då städernas borgerskap med allt sitt pick och pack flyttade in hos fiskare, skeppare och bönder. Det var en billigare och mer familjär semesterform än livet på badhotell och pensionat. Samtidigt skapades en märklig blandning av distans och närhet. Fiskarfamiljen höll till i källaren, sommargästerna i våningarna ovanpå. Lokalbefolkningen blev både tjänstefolk och idealiserade naturmänniskor. De nya sommargästerna var nämligen inte bara på jakt efter det exotiska utan i lika hög grad det enkla livet: sommaren var en tid då man skulle upptäcka andra sidor av sig själv, leva mer naturligt och framförallt kroppsligt – man sneglade på ortsbefolkningens till synes avslappnade hållning till livet.
Efter första världskriget breddades långsamt den sociala basen i sommarlandet. En ny medelklass byggde sommarstugor, som var mindre påkostade än de tidigare grosshandlarvillorna med punschveranda och lusthus nere vid stranden.
De nya stugorna fick ofta namn som Solbacken och Solgläntan och markerade ett sug efter sol och frisk luft. 1800-talets borgerskap höll sig undan solen där så var möjligt, solbrännan var deklasserande. Nu skulle man helst exponeras så mycket som möjligt för frisk luft och sol. Lyckan var att vandra barfota i morgongräset, att ta en kall dusch vid pumpen, att diska i en balja utomhus, att inreda rummen spartanskt och funktionellt. Sommarlivet profilerades som det inrutade stadslivets motsats; det skulle kännetecknas av improvisation och kravlöshet. Semestern skulle fyllas av lekfullt och lustfyllt görande, och barnsligheten blev plötsligt tillåten. Förvånade barn kunde se vinterns prudentlige morbror ta av sig kavaj och väst för att slå kullerbyttor i gräset, störta sig i vattnet med indiantjut eller dra på sig overallen för att snickra på utedasset. Denna barnsliga förtjusning över sommaren har vi nogsamt bevarat, att resa på semester innebär ofta en längtan till sommarlovslandet eller som en SJ-kampanj uttryckte det för några år sedan: ta tåget tillbaka till sommaren.
I takt med att turismens sociala bas breddades uppstod andra mönster i semesterlivet. 1938 kom den lagstadgade semestern på två veckor. Äldre arbetare minns fortfarande den berusande frihetskänslan av att ha två hela veckor som man själv rådde över; att kunna packa tält och utrustning på cyklarna och så bara ge sig iväg ut i landskapet. Världen hade öppnats och horisonterna vidgats. Vänner av ordning var bekymrade. Var verkligen den svenska arbetarklassen mogen för en sådan frihet? Det skrevs pamfletter om semestervett och utdelades goda råd och förmaningar. Nu skapades även bilden av det ritualiserade frisläppandet. När det var dags för starten på industrisemestern åkte journalfilmsfotografen och tidningsreporten ner till närmaste fabriksgrind och skapade bildsättningen av hur arbetarna med uppsluppna leenden vällde ut mot friheten, som boskap på grönbete. Det blev en årlig ceremoni.
Ute på landet uppstod improviserade tältläger, men även semesterhem för arbetare och skollovskolonier för bleka stads-barn. Den riktigt stora semesterinvasionen kom dock först med bilturismen under 1950- och 60-talen. Campingsemestern blev en ny institution, men turistbranschens reaktion var blandad. Många upplevde att den rörliga turismen hotade det traditionella etablerade turistmönstret, med fasta pensionatsveckor, stamgäster med egna serviettringar och upptrampade promenadstigar. Man talade om ”de nya bilnomaderna”. Samtidigt skapades en ny semesterfamilj, som färdades genom sommaren skyddad från omvärlden av ett tunt plåtskal. Här kunde familjegrälen och intimiteten spelas upp på en avgränsad arena. Semesterbilen blev ett eget territorium med oskrivna regler och rutiner. Kampen om val av rastplats eller utflyktsmål böljade mellan fram- och baksätet.
I efterkrigstidens semestersamhällen uppstod nya kulturmöten mellan pensionatsgäster, cykelturister, campingfamiljer, sommarstugeägare, med en social skala från det gamla badgästborgerskapet till arbetarungdom från industristäderna. Den rörliga turismen skapade nya konflikter; nu drogs inte längre gränsen enbart mellan stadsbor och lokalbefolkning utan även mellan ”nya” och ”gamla” sommargäster. Krockarna mellan invånarna i den gamla sommarstugebebyggelsen och de nya camping-lägren fick gärna en klassdimension. Medelklassen som prioriterade avskildhet, rejäla och välansade häckar och avskilda badvikar, kunde ondgöra sig över hur folk klumpade sig samman nere på camping-platsen. Att den täta sociala interaktionen mellan husvagnarna faktiskt också kunde ses som en tillgång blev svårt att förstå.
I dagens semesterlandskap skapas nya gränser. I norra Bohuslän invaderar köpstarka Oslobor fiskelägena. Här och där talas om ”den nya nörskeplågan”. I irritationen över att de nya inflyttarna försöker spärra gamla stigar eller privatisera stränderna glömmer man lätt att detta inte handlar om ”norsk mentalitet” utan om ett storstadsborgerskap med andra föreställ-ningar om privat och offentligt. Samtidigt trängs ortsbefolkningen bort från den gamla bebyggelsen ute vid havet. Det räcker med att fastighetsmäklaren antyder de magiska orden havsnära, havsutsikt eller strandtomt för att priserna rusar i höjden.
Trots sådana segregationsmönster är semestern fortfarande en tid när människor med olika bakgrund blandas i en salig röra, på stranden eller piazzan. Vi rör oss längs samma stråk, betraktar samma utsikt, men det är inte säkert att vi rör oss i samma mentala landskap.
Varje semesterupplevelse blandar det unika och personliga med det standardiserade. Här står vi och blickar ut över stranden, byn eller skogen, och med oss har vi inte bara olika reserekvisita utan även ett myllrande förråd av tidigare upplevelser, intryck, bilder, stämningar som vi samlat på oss. Varje landskap är både bildsatt, tonsatt och smaksatt i olika versioner som flätas in i varandra. I ett och samma ögonblick blandas dessa historiska avlagringar med nuet på ett sätt som knappast låter sig fångas i ord. Samtidigt som vi står med fötterna stadigt planterade mitt i ett landskap reser vi blixtsnabbt genom tusentals andra. Det är dessa möten mellan erfarenhetens, fantasins, medievärldens, minnets och dagdrömmens landskap vi bör försöka förstå. Varje generation erövrar landskapet utifrån högst skiftande villkor och personliga förutsättningar.
Det ligger i turistupplevelsens och semesterlivets logik att alltid vara stadd i förändring, sevärdheter laddas om, slits ned, ges ny mening. Här finns en ständig spänning mellan marknadsföringen av turistmål och resenärens personliga upplevelse. Vi reser ofta med stora förväntningar som skapas genom mediebruset. Vad händer när upplevelsen inte lever upp till dessa förväntningar?
Turismens historia berättar om upplevelsens ständiga förslitning och trivialisering. I takt med att allt fler guideböcker och resenärer intecknar semesterlandskap och femstjärniga sevärdheter skapas ett normativt element. Upplevelser kan mätas, vägas och jämföras. De kan beskrivas som rika och fattiga, starka och tunna, djupa och grunda.
Hur kan mina upplevelser någonsin leva upp till andras vältaliga berättelser? Och vad ska vi ha med oss hem i bagaget? Varje återberättande innebär en risk för trivialisering eller förtunning. Samtidigt vill vi som turister så gärna dela med oss av dessa femstjärniga ögonblick: återge, återbe-rätta, avbilda.
Jag minns situationen i ankomsthallen vid semesterresan till Cypern. Vi stod och väntade på väskorna, inneslutna i den tillfälliga och lite anspända samhällskonstruktion som en flock charterresenärer utgör. Bara bagaget dök upp skulle vi via hotellbussarna spridas ut längs Cyperns stränder, under tiden sneglade vi förstulet på de andra familjerna. När bandet startade med ett ryck och de första väskorna vinglade fram hörde jag en man ivrigt börja tala för sig själv. Jag vände mig om och såg honom filma väskparaden, samtidigt som han pratade rakt in i videokamerans mikrofon.
Märkligt val av motiv tänkte jag, men mysteriet klarades upp när vi återsamlades vid incheckningen en vecka senare. Här var han igen och filmade familjen som klev av bussen, ivrigt kommenterande händelseförloppet samtidigt som han gav aktörerna regi. Han var naturligtvis igång med att producera en semestervideo med både öppningsscen och lyckligt slut.
Så mycket av resans dokumentationsmöda samlas på vindar och garderobshyllor runt om i världen. Om turistens lust att dela med sig av sina reseminnen har det ironiserats länge: den gäspiga diakvällen, de sega videorullarna med vinkande barn och hustru. Ännu mer har det ironiserats över Herr och Fru Turists besatthet av att dokumentera till ingen nytta, att samla för skräpvinden.
Folk är så upptagna av att dokumentera och beskriva att de inte hinner uppleva, så låter den klassiska kritiken. Och så är vi tillbaka vid utgångspunkten. Det är ju så mycket man inte får göra som turist. Kritiken av turistus vulgaris handlar traditionellt om passivitet och blind konsumtion, men när samme turist så med liv och lust ägnar sig åt att skapa en egen reseberättelse med hjälp av lådkamera, video eller skissblock blir det också fel. Vad de irriterade kritikerna inte inser är att nöjet just kan ligga i denna produktion, snarare än ett eventuellt återbruk nästa vinter. Det är inte så viktigt om slutresultatet hamnar på vinden. Just nu kan man leka regissör eller kanonfotograf, bli konstnär genom ett strandcollage av snäckor eller skriva resedagbok.
Tänk om vi kunde sluta att bekymra oss över rätt och fel i semesterlandskapet? Men då skulle vi gå miste om chansen att leka amatörsociologer för ett par dagar eller veckor. Kampen om rätt sorts semesterliv måste gå vidare.
Orvar Löfgren är professor i etnologi
vid Lunds universitet.
