Uppropen är en del av striden om synen på Jugoslavienkrigen, menar han – vare sig Sangregorio vill det eller inte. Ord kan användas till mycket, Inga-Lisa Sangregorio. De kan användas för att berätta sanningar och väcka opinion. Men ord kan också användas för att förvanska och förvränga och dölja det som har hänt och händer. […]
Uppropen är en del av striden om synen
på Jugoslavienkrigen, menar han – vare sig Sangregorio vill
det eller inte.
Ord kan användas till mycket, Inga-Lisa
Sangregorio. De kan användas för att berätta sanningar
och väcka opinion. Men ord kan också användas för
att förvanska och förvränga och dölja det som
har hänt och händer.
Förmodligen har vi lättare att
se kritiskt på ordens användning när vi tittar på
hur de används av makten i Vita huset, Kreml,
10 Downing Street eller för den delen
Rosenbad än när orden kommer från det som kallas
vänstern.
Nu har snart ett år gått sedan
Ordfront Magasin publicerade Björn Eklunds intervju med Diana
Johnstone. Den fullständigt okritiska intervjun med författaren
till en tämligen medioker bok om krigen i Jugoslavien har lett
fram till en debatt som på vissa punkter har varit kusligt
klargörande.
I Arbetaren nummer 24 försöker
Inga-Lisa Sangregorio i stället göra denna debatt till
en fråga om censur och smutskastning och hon framhåller
att hon liksom andra kulturpersonligheter bara ”ville skriva
under ett upprop för yttrandefrihet”.
Tyvärr är det inte så enkelt.
Debatten har av en sida framställts som att den handlar dels
om yttrandefrihet och dels om en arbetsrättslig fråga.
Det sistnämnda handlar om att Björn Eklund blev uppsagd
från sin tjänst som redaktionschef på Ordfront
Magasin. I det fallet pågår så vitt jag vet fortfarande
centrala förhandlingar och om ärendet skulle gå
till arbetsdomstolen är det troligt att vi får en heltäckande
bild av den frågan.
När det sedan gäller yttrandefriheten
så har en konspirationsbild målats upp där Bonniers
och ”medienomenklaturan” försöker tysta obekväma
sanningar i frågan om Balkan. För den som de senaste
tio åren följt debatten om krigen på Balkan i svensk
press är det svårt att se att dessa ”sanningssägare”
skulle ha varit utestängda från de stora medierna. Sören
Sommelius, som har hyllat Johnstones bok, har varit en av de mest
framträdande debattörerna både i etermedier och
svensk press. Erik Wijk, som förtjänstfullt har publicerat
allt han kommit över i Ordfrontdebatten på sin hemsida
www.manifest.se, hade under åratal Svenska Dagbladet som en
arena för långa artiklar om sin syn på krigens
orsak. På kulturen i Sveriges största tidning, Aftonbladet,
har getts stort utrymme åt ifrågasättande av den
gängse bilden av krigen på Balkan.
Medan yttrandefrihet innebär att alla
har rätt att skriva vad de vill och ge ut vilka tidningar de
vill så innebär den inte en absolut rätt att kräva
publicering varhelst man önskar. Inga-Lisa Sangregorio vet
som gammal redaktör att refuseringar tillhör vardagen.
Om tidskriften Clarté skulle hotas
av förbud från svenska myndigheter skulle jag vara den
första att skriva under ett upprop för den tidskriftens
rätt att utkomma.
Men om jag skulle erbjuda Clarté
en artikel om förtrycket i Nordkorea och den totala avsaknaden
av yttrandefrihet i det landet skulle jag acceptera om jag fick
ett artigt refuseringsbrev från Christer Lundgren där
han förklarade att Pyongyang Times företräder de
arbetande massorna och att Demokratiska Folkrepubliken Korea står
i första ledet i kampen mot USA-imperialismen och att Koreas
arbetarparti behöver stöd från alla progressiva
krafter i världen för att utveckla juche-idén.
Ordfront Magasin är Sveriges största
tidskrift för debatt ur vad jag skulle vilja kalla ett brett
vänsterperspektiv. Den ges ut av en förening där
både Inga-Lisa Sangregorio och jag är medlemmar. Jag
blev ordentligt förbannad över att Eklunds artikel publicerades.
Inte därför att Johnstones bok ska förtigas utan
för att artikeln var usel och fylld av lögner. Om den
artikeln, Johnstones bok och den historierevisionism som skriver
bort lägren, massgravarna och våldtäkterna har jag
och många andra skrivit.
Nu har Clartés ansvarige utgivare,
Mikael Nyberg, gjort en halv pudel och skriver i Flamman den 3 juni
att Johnstones ”förhållande till den serbiska nationalismen
är naivt överslätande”.
Detta och att boken är fylld av förvanskningar
och rena lögner är anledningen till att den ska kritiseras.
För vissa vänsterkretsar har krigen på Balkan handlat
om att ”Jugoslavien har värnat sin självständighet”
och därför bestraffas av imperialismen (Christer Lundgren
i Clarté 2/1999) och därför har Johnstones bok
hyllats.
I Clarté 3/2003 gör Hans Isaksson
en analys av Ordfront-debatten och beskriver sina motståndare
så här: ”Den svenska mediedebatten domineras av
en liten extrem, imperialistvänlig och folkfientlig sekt som
endast genom sitt stöd av storkapitalet och därigenom
fasta grepp om media lyckats etablera sig som ortodoxins värnare
i centrala tidsfrågor”.
Fraktioneringen inom Ordfront och uppropen
är en del av denna strid, vare sig Inga-Lisa Sangregorio vill
det eller inte. Jag tror inte att Sangregorio ställer sig bakom
förnekandet av massmorden och den etniska rensningen på
Balkan, men hon hamnar i sällskap som ser Milosevic som en
anti-imperialist. Och vi som hamnat på fel sida får
leva med att vi betecknas som ”folkfiender”.