Ledare

Vem kan man rösta på?

Europaparlamentsval stundar. Inga bojkottkampanjer pågår oss veterligen (utöver KPML(r):s sedvanliga) men valdeltagandet väntas ändå bli lågt – mellan 30 och 50 procent, enligt olika undersökningar. Valrörelsen är minst sagt sval. Om tidigare Europaparlamentsval förtäckts som omröstningar för eller mot EU tycks nu mest förvirring råda: Vad handlar egentligen valet om? Politiska sakfrågor, alltså innehållet, eller […]

Europaparlamentsval stundar. Inga
bojkottkampanjer pågår oss veterligen (utöver KPML(r):s
sedvanliga) men valdeltagandet väntas ändå bli lågt
– mellan 30 och 50 procent, enligt olika undersökningar. Valrörelsen
är minst sagt sval. Om tidigare Europaparlamentsval förtäckts
som omröstningar för eller mot EU tycks nu mest förvirring
råda: Vad handlar egentligen valet om? Politiska sakfrågor,
alltså innehållet, eller maktfrågor om vad som ska
bestämmas var, alltså formen? De frågor som får
mest utrymme – folkomröstning om konstitutionen, Sveriges medlemskap
– avgörs inte i parlamentet. Socialdemokraterna och moderaterna
försöker göra valkampanjen till en traditionell vänster-högerdebatt.
Samtidigt har vänsterpartiet visat att just de partierna röstar
mest lika av alla svenska partier i Europaparlamentet.

Till råga på allt känner
många att de inte representeras av partikandidaterna. Många
socialdemokrater och borgare vill ha ett EU-kritiskt alternativ.
Junilistan försöker fånga upp dem, men frågan
är om de lyckas. Och en mindre men sannolikt växande skara
av vänsteranhängare tycker inte att v och mp motsvarar
deras syn på Europafrågan. De är EU-kritiker, motståndare
till politiken som förs i EU, men inte EU-motståndare,
som vill lämna unionen.

Att parlamentet har inskränkta maktbefogenheter
och att ingen nu levande människa på ett lättbegripligt
sätt kan förklara exakt vad det fattar beslut om bidrar
också till att en minoritet av den röstberättigade
befolkningen kommer att gå till valurnorna på söndag.
Samtidigt som en majoritet faktiskt vill att Sverige ska vara med
i EU.

Trots att varken EU eller partierna förtjänar
det finns det poänger med att rösta. En sak är att
mota de högerextrema partierna i grind. De storsatsar på
Europaparlamentsvalet och deras största motståndare är
ett högt valdeltagande. Men som Daniel Olsson visade i förra
veckans Arbetaren är det inte särskilt troligt att sverige-
och nationaldemokrater kommer in.

En annan sak är det politiska innehållet.
Parlamentet är trots allt inte maktlöst, och även
om mycket tyder på en brakseger för Europas konservativa
finns skäl att välja vänsterkandidater.

En tredje sak gäller EU:s framtida
utveckling. Ett högre valdeltagande legitimerar i någon
mån själva parlamentet, och kan på sikt leda till
att parlamentet får mer att säga till om. Om man är
anhängare av mellanstatlighet är det dåligt och
ett skäl att stanna hemma. Om man tycker att EU behöver
mer överstatlighet är det bra, och skäl att gå
att rösta. Göran Persson kommenterade EU:s förslag
till konstitution med att om Europaparlamentet ska få ett
ökat inflytande måste dess legitimitet öka genom
ökat valdeltagande. Att bojkotta valet för att parlamentet
är för maktlöst är därför ett dåligt
val.

EU:s beslutsformer är svåröverskådliga
men består av både mellanstatlighet och överstatlighet.
Ministerrådet, där varje medlemslands regering röstar
utan insyn utifrån, har störst beslutsmakt. I många
frågor krävs enighet, i andra gäller majoritetsbeslut.
Parlamentet är den enda direktvalda instansen, där länder
saknar vetorätt och förhandlingarna sker öppet.

Vilket är mest demokratiskt – att varje
lands suveräna regering deltar i mellanstatliga beslut, eller
att ett direktvalt parlament beslutar överstatligt? Svenska
vänster- och miljöpartister säger det förstnämnda,
men så kallade federalister håller inte med. Visst är
regeringarna valda på ett demokratiskt legitimt sätt
i respektive nationalstat. Men kan demokratins form endast vara
nationell? Ett parlament som arbetar öppet och fattar majoritetsbeslut
tvingas koncentrera sig på gränsöverskridande intressemotsättningar.
Ett parlament är ansvarigt gentemot sina väljare. I ett
parlament finns minoriteter och oppositionella representerade. Allt
detta, brukar demokrater i andra sammanhang hävda, skapar bättre
beslut än kohandel i slutna rum. Varför inte på
EU-nivå?

Ett exempel. Efter strejker, demonstrationer
och lobbyarbete lyckades Europas hamnarbetarfack i höstas stoppa
ett EU-direktiv som syftade till att avreglera stuveriverksamheten.
Förslaget kom från EU-kommissionen och antogs i ministerrådet.
Men stoppades i det konservativt dominerade Europaparlamentet. Exakt
varför är förstås svårt att veta, men
det faktum att parlamentsledamöter debatterar öppet och
i någon mån är tvungna att anpassa sig till opinioner
för att bli återvalda kan mycket väl ha spelat in.

Om det nu finns skäl att rösta
i Europaparlamentsvalet återstår den delikata frågan:
På vad?

Vänsterpartiet och miljöpartiet
är förmodligen de partier som ligger många av Arbetarens
läsare närmast. Men nejpartierna är kluvna inför
att EU ska motverka social dumping eller ta krafttag mot gränsöverskridande
miljöproblem. Samtidigt kan de inte presentera trovärdiga
alternativ till EU när det gäller att komma tillrätta
med den nationella politikens begränsade räckvidd under
den globala kapitalismen.

Socialdemokraterna är ju också
ett arbetarparti och inte lika eurofobiska som v och mp. Men de
har för länge sedan upphört att vara ett alternativ.
S har fingrarna djupt nere i de smutsiga bykar som har uppkallats
efter Schengen, Maastricht och Lissabon.

Junilistan ställer upp med en samling
EU-kritiska herrar och damer från hela den politiska skalan.
De vill inte lämna unionen men inskränka EU till den inre
marknaden. Det är feltänkt – det är ju just eftersom
kapitalet har internationaliserats som också politiken – i
dess olika former – måste utvidgas.

Återstår personval. Paulo Silva
utgör kanske den mest vänsterinriktade EU-kritikern. Men
om han inte får ihop tillräckligt med kryss tillfaller
rösterna EU-motståndarna Carl Schlyter och Eva Goës.
Jonas Sjöstedt, eller kanske Jens Holm, på vänsterpartiets
lista förefaller inte lika rigida i sin uppfattning om EU som
partiledningen. Men EU-motståndare är de likväl.

Ett svårt men inte oviktigt val på
söndag, alltså. Att de allra viktigaste kamperna förs
utanför parlamenten, det vet ni ju redan.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984