Inrikes

90-talets förlorare

Sveriges största fackförbund, Kommunal, har gått igenom en dramatisk period när de denna vecka samlas till kongress. De var för ett år sedan ute i en omfattande lönekamp, men som lämnade en bitter eftersmak hos många medlemmar: Den centralt avtalade löneökningen blev inte bättre än i det avtal som förbundet sade upp innan konflikten. Anklagelser […]

Sveriges största fackförbund,
Kommunal, har gått igenom en dramatisk period när de
denna vecka samlas till kongress. De var för ett år sedan
ute i en omfattande lönekamp, men som lämnade en bitter
eftersmak hos många medlemmar: Den centralt avtalade löneökningen
blev inte bättre än i det avtal som förbundet sade
upp innan konflikten. Anklagelser utslungades om att ledningen vek
ner sig för att inte bryta mot LO:s lönesamordning.

Till kongressen läggs en lönepolitisk
utredning fram med förslag på ny lönestrategi och
en del uppseendeväckande uppgifter. Inte minst att löneskillnaderna
mellan män och kvinnor inte bara har stått stilla, utan
faktiskt har ökat – till kvinnornas nackdel – under de senaste
20 åren. Detta om man väger in utbildningsgrad och arbetslivserfarenhet
i en så kallad standardiserad löneskillnad. Mellan 1981
och 2000 ökade den standardiserade löneskillnaden med
tre procentenheter och i dag tjänar kvinnor 83,6 procent av
vad männen gör.

1990-talet var en tid av svåra prövningar
för låglönegrupper där en rad faktorer samverkade:
Arbetslösheten sköt i höjden, offentliga sektorn
sparade kraftigt och stabiliseringsavtal infördes som förbjöd
löneökningar. Kommunalarna tillhörde årtiondets
stora förlorare. Deras medellön var i början av 1980-talet
91 procent av verkstadsarbetarnas, sjönk under 1990-talet till
under 85 procent men hade 2002 stigit något till 86 procent.

På andra sidan krisen hade ett samförstånd
kring en helt ny regim för lönebildningen vuxit fram:
Löneökningarna får inte överstiga produktivitetsökningen
plus inflationen och måste ligga i fas med utvecklingen i
de viktigaste konkurrentländerna. Detta dämpar lönekraven,
men gör samtidigt resultaten mer förutsägbara genom
att inflationen är låg och stabil. Som Arbetaren tidigare
har påpekat lämnar detta synsätt ett förhållande
intakt: fördelningen mellan löner och vinster, grundbulten
i dragkampen mellan arbete och kapital.

I Kommunals nya lönepolitiska strategi
välkomnas den nya regimen. Kommunal vill inte öka det
totala löneutrymmet men vill ändra lönerelationerna
inom arbetarkollektivet genom samordning i LO. Förbundet föreslår
att om det totala löneutrymmet är 3,5 procent, kan en
halv procent fördelas så att mansdominerade sektorer
får 3 procent och kvinnodominerade 4 procent i löneökningar.
Därutöver vill Kommunal inom sitt eget avtalsområde
få upp lägstalönerna men tillåta ökad
lönespridning genom individuell lönesättning.

Att kommunalarnas löner har släpat
efter har en rad förklaringar: krisen, könsmaktsordningen,
bristande stöd från LO-familjen, och så vidare.
En möjlig bov i dramat som saknas i Kommunals bokslut är
dock det egna förbundets agerande.

När individuell lönesättning
för första gången skrevs in i avtalet för tio
år sedan skedde det under närmast kuppartade former.
En lönestrategi som skulle visa sig vara framgångsrik
för välutbildade grupper i tider av arbetskraftsbrist
– läs sjuksköterskor och lärare – passar förstås
inte alls lågutbildade grupper i tider av hög arbetslöshet.

Den individuella lönesättningen
och de decentraliserade löneförhandlingarna har på
tio år inte lyckats höja kommunalarnas löner, och
dessutom har det väckt ett utbrett missnöje inom förbundet.

När det treåriga avtalet sades
upp i förtid hösten 2002 var en av motiveringarna just
att den lokala lönebildningen inte hade fungerat; så
gott som ingen löneglidning ägde rum på de kvinnodominerade
arbetsplatserna. Visserligen tycks de lokala förhandlingarna
efter förra årets avtal ha varit mer framgångsrika.
Men det måste ses i ljuset av den stora mobiliseringen under
strejken, något som knappast kan bestå.

I höstas sade Kommunals avtalsombudsman
Håkan Pettersson till TT att systemet med individuell lönesättning
”har kärvat”. Men ändå ska systemet inte
överges utan är enligt Pettersson ”rätt väg”.

Det är också slutsatsen i Kommunals
lönepolitiska utredning, och framtiden får väl utvisa
om så är fallet.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984