Den närmaste veckan kommer inte
mindre än fem sociala forum att avhållas i Sverige –
denna helg i Stockholm, Lund, Umeå och Uppsala, nästa
helg i Göteborg.
Det kan betecknas som ett andra genombrott
för den koordinering av svenska rörelser som först
växte fram runt millennieskiftet men brutalt slogs till marken
i Göteborg år 2001. Långsamt har den kravlat sig
upp igen, och på sätt och vis kan maj 2004 bli en lika
viktig milstolpe som juni 2001.
På många sätt är det
en spegelbild, men med fördröjd verkan, av den globala
rörelsens mönster. Under den första fasen mobiliserades
till toppmöten, vilket fick en stark politisk inverkan men
dränktes i våld, vilket omöjliggjorde fördjupade
diskussioner. Nästa steg togs när World Social Forum,
WSF, sammankallades 2001, visserligen samtidigt som fiendens World
Economic Forum, men långt ifrån Davos och därmed
utan risk för konfrontationer. Ett tredje steg handlar om att
försänka forumen regionalt och lokalt. Medan det i Sydeuropa
redan finns många och kontinuerligt arbetande lokala sociala
forum är det först nu företeelsen får bredd
och djup i Sverige, även om det finns föregångare.
Sociala forum-processen är ett intressant
exempel på dialektiken mellan globalt och lokalt, eller om
man så vill, mellan centralism och decentralism. WSF vore
ingenting utan alla aktivistorganisationer som är lokalt förankrade
i olika delar av världen. Å andra sidan har WSF både
synliggjort dessa rörelser för varandra och omvärlden
och samtidigt inspirerat till liknande samarbeten regionalt och
lokalt. Processen kan inte liknas vid demokratisk centralism, men
inte heller vid ren decentralism, utan snarare vid en vågrörelse
däremellan. Faktiskt bär processen vissa av federalismens
kännemärken genom sin nationsöverskridande men samtidigt
lokalt förankrade karaktär.
Den organisatoriska bredden i maj 2004 imponerar,
och bräcker juni 2001. Över 110 organisationer deltar
i Skåne sociala forum och 130 organisationer i Stockholms
sociala forum – från ultravänster till LO, från
tämligen institutionaliserade NGO:s till överlevare från
1970-talets alternativrörelse, i ett vitt sakfrågespektrum
och med en blick som spänner från Världshandelsorganisationen
till stadsdelsnämnder. Detta trots att partiorganisationer
är bannlysta från sociala forum.
Att arrangörerna av Stockholms sociala
forum, SSF, har lagt manken till för att få med LO-distriktet
i forumprocessen är på många sätt lovvärt,
men frågan är om LO är uppgiften mogen – och om
SSF är det. I alla dylika processer förekommer intriger
och maktkamper, men för att det ska kunna liknas vid en process
förutsätts att alla aktörer i någon mån
uppträder öppet och med respekt. I förra veckans
Internationalen rapporteras att LO:s representant i SSF:s styrelse
plötsligt lade in veto mot en demonstrationsparoll som hade
diskuterats i veckor, och om de inte fick som de ville skulle de
dra sig ur forumet helt och fullt.
Parollen lyder ”Nej till grundlagsfäst
nyliberalism – ja till folkomröstning om EU-konstitutionen”.
Även att stryka det första ledet tyckte LO var oacceptabelt,
enligt Internationalen.
Den 9 maj är Europadagen och från
European Social Forum i Paris i höstas kom en uppmaning att
göra dagen till europeisk protestdag mot EU-konstitutionens
nyliberala drag. Om LO vägrar gå med på det och
inte ens kan tänka sig att förhandla om parollen är
det tveksamt om LO hör hemma i SSF. Om övriga SSF faller
för sådana ultimatum är det tveksamt om det kan
hantera en så dominant aktör.
Framtiden för de sociala forumen är
redan föremål för en omfattande diskussion. LO:s
agerande illustrerar en rad problem som sällan har givna lösningar:
nätverksformens demokratiska brister, den politiska breddens
pris, partipolitikens diskreta närvaro genom fronter eller
närstående organisationer. Risken att ”drunkna i
forum” – med årliga sådana på lokal, regional
och global nivå – börjar också bli en uppenbar
fara. Liksom att själva forumen drunknar i för mycket
snack.
Det viktiga just nu är att bollen är
i rullning. Förhoppningsvis kommer de uppräknade problemen
att lösas smidigt i den dialektiska process som utgör
rörelsen. För det krävs både visionära
debatter, praktiska erfarenheter och en permanent vaksamhet mot
enskilda aktörers egenmäktiga förfaranden.