Soligaste lördagen i år. 17
grader, rosa skjortor, täckjackor utan armar och kupolfärgade
solglasögon vandrar upp och ner ute på Sveavägen i
Stockholm. Samtidigt, inne på Arbetarnas bildningsförbund
(ABF) – en koncentrerad åhörarskara med anteckningsblock
och egna åsikter.
Det är Centrum för Marxistiska
samhällsstudier, CMS, som samlat vänsterdebattörer
till sammandrabbning om Vänstern och Europas framtid.
På dagordningen: konstitutionen, EU:s
roll i världen och Europas framtid. Mycket intressant. Frågan
är aktualiserad genom det parlamentsval som äger rum redan
den 13 juni. Det är snart. Mycket snart. Och trots att SVT:s
Debatt försökte sätta fart på samtalet förra
veckan har den ännu inte sprakat till.
När Göran Persson avslutade årets
mellankongress i helgen inledde han samtidigt socialdemokraternas
valkampanj genom att avtäcka affischen ”Fler sossar i
Europa”. Det är för ovanlighetens skull lite roligt.
Men ska man hitta en EU-kritiskt röst ska man stryka sig ner
till plats 31: Anna Hedh.
Vill man å andra sidan rösta
längre åt vänster har man två alternativ,
men båda verkar för att Sverige ska ta sig ut ur EU:
vänsterpartiets ”Din kritiska röst” och miljöpartiets
”Ja till samarbete, nej till EU-stat”.
Ett tredje alternativ skulle vara ”Vänster
för Europa”, men det är oklart vad som skiljer dem
från s, och hur som helst vill de inte folkomrösta samt
är inget parti utan ett upprop som publicerats på DN
Debatt. Och Junilistan går bort, trots att Stefan de Vylder
är med på ett hörn.
CMS program är ambitiöst och åhörarna
ställer de svåra frågorna: Hur kan man vilja gå
ur EU och samtidigt vara för utvidgningen? Hur kan man vara
vänster för EU och federalist, men inte vilja folkomrösta
om konstitutionen? Hur kan man vilja sätta stopp för USA,
men samtidigt inte vilja ge EU mandat att utgöra motkraft?
Själv får jag envist frågan
varför SAC har så svårt att ta ställning,
när min egen uppfattning är att motsatsen vore olycklig.
Lite takhöjd måste det finnas, och de konflikter som
rasat genom rörelser har stundom varit både exkluderande
och olyckliga. Det finns det flera exempel på.
För en EU-kritiker till vänster,
som inte vill lämna unionen, finns faktiskt inget alternativ,
även om Ursula Berges ”Tredje vänsterväg”,
med protester och folkomröstningar som demokratiserande kraft,
kändes både upplyftande och välbekant.
Och folkomröstningarna blir allt fler
i Europa. Snart är det bara vi kvar, så det gäller
att inte tappa sugen, även om solen skiner därute.