Kultur

Svåra kulturmöten i Peru

Det är bara en av de funderingar som Mikael Wiströms nästan väl starkt självbiografiska drama väcker. Mikael Wiström plumsade, som ung och naiv resenär, ner i Peru någon gång på 1970-talet och blev förälskad i en liten familj under bildande – Daniel och Natividad Barrientos och deras barn. Det unga paret rymde hemifrån tillsammans, på […]

Det är bara en av de funderingar som
Mikael Wiströms nästan väl starkt självbiografiska
drama väcker.

Mikael Wiström plumsade, som ung och
naiv resenär, ner i Peru någon gång på 1970-talet
och blev förälskad i en liten familj under bildande –
Daniel och Natividad Barrientos och deras barn. Det unga paret rymde
hemifrån tillsammans, på inklippta bilder kan vi se
dem – unga, 70-talscoola världsmedborgare med hela livet och
kärleken framför sig. Snart nog fick de börja samla
sopor för att överleva, det var där på soptippen
som Wiström träffade dem just som deras dotter nästan
blivit uppäten av en gris.

Genom åren har filmaren hållit
sporadisk kontakt med den växande familjen, vänskapen
har fördjupats men också utsatts för enormt hårda
prövningar. Dessa har en stor roll i Compadre, och är
det som gör den verkligt angelägen, trots att det som
griper tag är dessa kämpande människor som vi så
småningom kommer riktigt nära.

Wiström kämpar för att kunna
upprätthålla ett respektfullt, för att inte säga
jämlikt ”broderskap” med framförallt Daniel.
Den senare lever dagligen med sin fattigdom och försöker
hävda sin rätt till pragmatism – i en scen försöker
han pressa Wiström på en stor summa pengar för sin
fortsatta medverkan i filmen. Det är svårt att veta om
pengarna hade gått att skaka fram – men Wiström hävdar
envist sin rätt att sätta vänskapen före pengarna.
Ändå inser både han och biobesökaren att scenen
symboliserar ett medfött maktförhållande mellan
de båda som antagligen aldrig går att sätta sig
över.

När Wiström faller i gråt,
enligt egen utsago i rörelse över en imponerande stark
bondefamilj men, misstänker jag, kanske lika mycket av utmattning
på sin lika mycket mentala som fysiska resa, blir filmen kanske
lite för privat för sitt eget bästa. Här finns
också en otroligt irriterande konstruerad lösning för
att berätta förhistorien genom att läsa upp brev
fejkade brev.

Samtidigt är ju Wiström själv
en viktig aktör, hans filmande är en form av exploatering,
kanske är också hans vänskap det.

Jag tycker trots allt detta att Compadre
exponerar en intressant och viktig fråga som varje medveten
resenär ställer sig så fort hon hamnar utanför
sina egna trygga grannkvarter: hur i hela helvete ska man kunna
kasta den exploaterande kapitalisten av sig i mötet med dem
som har det sämre? Hur långt är vi beredda att gå
i avbetalningen av vår medfödda skuld?

Vissa ger upp och nöjer sig med att
försöka minnas vad städerskan på hotellet hette,
och kanske också hennes barn. Kanske lämna en halvtom
schampoflaska i stället för att ta dem med hem.

Compadre visar hur ont det kan göra
att vägra ge upp, men också hur de små segrarna
kan – åtminstone kortsiktigt – göra stor skillnad för
fattig som för rik.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984