Ledare

Perssons cirkuskonster

Aldrig märks det skriande behovet av socialistisk dagspress så tydligt som vid s-kongresser. Politiskt omärkta medier dras långsamt med i det förändrade medielandskap som under 20 år förvandlats från fler- till enfärgat. De socialistiska kritikerna lyser med sin frånvaro. Det är därför det är möjligt att en socialdemokratisk mellankongress, vars underliggande syfte var att trumfa […]

Aldrig märks det skriande behovet av socialistisk dagspress
så tydligt som vid s-kongresser. Politiskt omärkta medier
dras långsamt med i det förändrade medielandskap
som under 20 år förvandlats från fler- till enfärgat.
De socialistiska kritikerna lyser med sin frånvaro.

Det är därför det är
möjligt att en socialdemokratisk mellankongress, vars underliggande
syfte var att trumfa igenom handlingsfrihet i samtalen med näringslivet,
presenteras som innehållsfattig, tillväxtfrånvänd
och traditionalistisk. Detta snarare än smart, smidig och lyckad,
sett ur det trånga mittenperspektiv just näringslivet
redan beslutat sig för att stödja.

Receptet är enkelt och klassiskt: Ta
en fryntlig statsminister, låt honom inleda med ett ord om
jämställdhet för att sedan ställa ”en vacker
hårfrisörska” och ”en liten flicka som lär
sig att cykla” mot författarna Jonas Hassen Khemiris och
Günter Grass, borgarna Bohman, Adelsohn, Bildt, Tobisson, Holmberg
och en nytillträdd partiledare utan namn. Avrunda sedan med
Per Albin Hansson och ingen behöver frukta politiska och ekonomiska
reformer i en könsutjämnande riktning.

Fortsätt sedan med ekonomisk rättvisa
och hänvisa till satsningar på kommuner och landsting,
ams-platser och rotavdrag i vårbudgeten, vilka alla är
frukten av vänsterpartiets insats i budgetförhandlingar
– i alla fall enligt dem själva.

Dödförklara sedan den egna nyliberala
ekonomiska politiken – avregleringar av såväl el- som
pensionsförsörjning – och skyll den på omvärlden
medan äran av surt förvärvade överskott ska
tilldelas den politiska ledningen snarare än dem som svettats
på nedskurna och slimmade arbetsplatser.

Fräs till lite i utrikespolitiken,
men återkom snabbt till det EU som är lösningen
på alla problem, utan att offentliggöra vilken hållning
Sverige kommer att spela på ministermöten i dag, i morgon
eller nästa vecka.

Njut därefter av att pressen spelar
med, klappa de främsta politiska motståndarna i ryggen,
helst på bild, och smyg igenom utökat utrymme för
fortsatt nyliberal politik. Och vet att näringslivet kommer
att hålla tyst.

– Nu finns det ett utrymme för skattesänkningar,
utropade plötsligt Persson, medan bevakningen handlat om allt
annat.

I ett historiskt perspektiv är det
tveksamt om den förra extrakongressen, den om EMU, eller helgens
tillväxtkongress, kommer att ha varit Göran Perssons främsta
framgång i politisk cirkuskonst; att styra utan att synas
och samtidigt synas mer än någon annan politisk företrädare.
Onekligen en bedrift.

Att ständigt anklagas för att
göra ingenting medan man gör allt – allt högern kunnat
önska (förutom att vinna folkomröstningen, då).
Dessutom tillsammans med röda och gröna vars biroll i
scenerna om den svenska nyliberalismen kommer att genera i ett historiskt
perspektiv.

Att sedan kongressombuden säger sig
ha deltagit i en kongress som åter satt socialdemokratiska
ideal i centrum måste ändå ses som den kanske största
triumfen. En skickligare politiker kan inte detta land uppbåda.
Då i politikens kanske sämsta kontext: centralistisk,
härskarlysten och med en dubbel agenda. Kongressombud som kanonmat
och oppositionspress som allierade.

När Göran Persson i sitt avslutningsanförande
just triumferar över den nya handlingsfriheten, kan han inte
låta bli att tydliggöra att det är ”vi tillsammans”
som nu ska genomföra de förändringar som är
näringslivets våtdrömmar: skattelättnader på
de rätta ställena kamouflerat till offensiva åtgärder
mot arbetslösheten.

Detta hade inte varit möjligt utan
den press man själva varit med att lägga ner under det
smärtsamma 90-talet. Fler arga chefredaktörer än
Greider och Gröning hade påpekat ihåligheten i
uttalande om att arbetslösheten åter är i fokus,
samtidigt som den ekonomiska politiken ligger fast med inflationsbekämpning
som överordnat mål.

När Jan Guillou intervjuade Margareta
Winberg med anledningen av hennes text i publicistklubbens årsbok
som utkom för några veckor sedan, sade Winberg frankt
att hon inte såg att man skulle komma tillrätta med ledarskap
och ledarstil förrän partiledaren bytts ut. Och att Göran
Persson börjat snickra på sin politiska historik, genom
en fernissa av ideologisk retorik under det som kanske kommer att
ha varit hans sista kongress som operativ statsminister, pekar onekligen
i samma riktning.

Men än hinner Persson privatisera socialförsäkringar,
reformera konstitution och grundlag, stoppa folkomröstningar
och sänka skatter – utan att behöva rädas att inte
bli omvald eftersom han ändå tänker bli godsägare
på heltid.

Vad socialdemokraternas extrakongress kommer
att betyda för arbetslöshet och fördelningspolitik
vet vi först när höstbudgeten presenterats, men en
kvalificerad gissning är att en och annan socialdemokrat kommer
att bli förvånad. Detta till skillnad från näringslivets
högdjur vilka slutligen kommer att kamma hem segern i en hundraårig
kamp om skatter, när vi i själva verken behöver nya
och kluriga former av skatter à la Tobin – och visst – i
hela Europa.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984