Kultur

När verkligheten kliver in

Filmen Gå Loss skulle handla om hiphopgruppen Advance Patrols trevande efter skivkontrakt, deras livsglädje och stolthet över att komma från Malmös LÄ, Lindängen. I stället blev det en dokumentär som handlar om betydligt mer än så. Filmarna Erik Bäfving och Magnus Gertten träffade Gonzo, Chafic, Rodde och Juan i Advance Patrol, när de skulle spela […]

Filmen Gå Loss skulle handla om hiphopgruppen
Advance Patrols trevande efter skivkontrakt, deras livsglädje
och stolthet över att komma från Malmös LÄ,
Lindängen. I stället blev det en dokumentär som handlar
om betydligt mer än så.

Filmarna Erik Bäfving och Magnus Gertten
träffade Gonzo, Chafic, Rodde och Juan i Advance Patrol, när
de skulle spela in soundtrack till filmen Blådårar 2.
De ville göra en dokumentär om dem, deras historia och
tankar. Men när de väl började kom verkligheten emellan.
Bandmedlemmen och bäste kompisen Chafic tog sitt liv och lämnade
skivkontrakt, gravida Clara och dottern Nicole bakom sig.

Filmen går mot magtrakten, man vill
att det ska gå bra för Advance Patrol, och man mår
dåligt när man ser en förtvivlad Clara undra varför.
De här människorna kommer nära, deras tankar kring
framtiden, slitningar inom gruppen och tvivel.

Bilden är lite grynig och kameraarbetet
inte alltid jättestadigt. De här rapparna känns äkta,
det är andragenerationens invandrare som röker på,
klär sig stort och bor i getton som är basen av den svenska
hiphopkulturen. Även om det inte är en värld man
själv är en del av så känns det att man kan
relatera till de här människorna. Man förstår
varför Clara, 22 år med två barn är förtvivlad;
ingen utbildning, en blek framtid och tåget utanför som
ständigt påminner om Chafic. Som utomstående är
det svårt att inte bli påverkad av hennes situation.

Rent dokumentärt fungerar filmen utmärkt,
man kommer närmare, men samtidigt vill man veta mer. Hur går
det nu, vad har hänt det senaste halvåret? Filmarna vill
inte kalla detta en hiphop- eller musikfilm, men det är tydligt
att det är musiken som driver de här människorna.
Det är väldigt effektivt att driva en berättelse
framåt med hjälp av musik, och det lyckas nästan
genom hela filmen. Det enda lilla störmomentet är den
pålagda snyftmusiken som spelas vid varje besök hos Clara.
Det känns som om man inte litar på filmmaterialet, utan
varje gång måste poängtera för besökarna
att nu är det dags att plocka fram näsdukarna.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984