I snart tio år har jag föreläst om jämställdhet, genus och medier. Miljöerna skiftar: föreningar, skolor, konferenser, jämställdhetsdagar och medieseminarier. De första åren var framför allt kvinnor intresserade. Men sedan fyra-fem år är grupperna mer jämställda i antal räknat – en glädjande utveckling. Och dessa män som faktiskt deltar i jämställdhetsarbetet omhuldas och ses som […]
I snart tio år har jag föreläst
om jämställdhet, genus och medier. Miljöerna skiftar:
föreningar, skolor, konferenser, jämställdhetsdagar
och medieseminarier. De första åren var framför
allt kvinnor intresserade. Men sedan fyra-fem år är grupperna
mer jämställda i antal räknat – en glädjande
utveckling. Och dessa män som faktiskt deltar i jämställdhetsarbetet
omhuldas och ses som positiva tecken – också av mig. Jag har
blivit så glad när en man är genuint intresserad
att jag översett med till exempel dåliga genuskunskaper.
Trots att flera år har gått
är en hel del män i jämställdhetssammanhang
fortsatt okunniga. Låt mig ta ett exempel. När jag talar
om sexualisering av kvinnokroppen i medierna så räknar
jag med att vuxna män i en jämställdhetsgrupp känner
till att våld mot kvinnor sexualiseras, att kvinnors sexualitet
av tradition stigmatiserats och reglerats hårt av samhället,
att mediebilden av den sexualiserade kvinnan är ett uttryck
för den heterosexuella normen där kvinnors funktion är
att passivt behaga och agera stimuli.
Icke. I stället möter jag
en historielöshet som skrämmer. Män kan hävda
att frågan inte handlar om jämställdhet utan om
kommersialism, där alla behandlas lika. Det är inte sant,
även om det finns tendenser till att manskroppen objektifieras
på ett liknande sexualiserat sätt som kvinnokroppen i
till exempel reklam.
På lika stort allvar kan män
hävda att ”det är väl fint att kvinnor får
uttrycka sin sexualitet”, som om de poserande kvinnorna uppträder
på ett personligt uttryckande sätt.
Ibland undrar jag om de försöker
provocera mig – men när man resonerar en stund visar det sig
att dessa män inte har elementära kunskaper om makt och
kön.
Det intressanta är att när
männens käbblande tar allt större plats tystnar kvinnorna
– som om de var en klass tonåringar. Precis som i en grupp
tonåringar krävs att ordet tas från männen
och ges till kvinnorna. Och kvinnorna är så provocerade
av männens vägran att ta ämnet seriöst att de
kokar.
Vad gör de här männen
egentligen i en jämställdhetsgrupp om de inte tar till
sig kunskaper på området?
Senast jag stötte på fenomenet,
i förra veckan, började jag fundera över om de placerar
sig i jämställdhetsgruppen för att inget ska hända.
Eller är det en karriärplattform?
Utnyttjar de vår glädje över jämställda
män för egna syften?
Troligen är jag konspiratorisk
i överkant. Ganska många män är uppriktigt
förbannade över den könsordning som också deras
döttrar slussas in i.
När jag tänker ett varv
till på saken kommer jag fram till att det helt enkelt kan
vara mäns kollektiva skuldkänslor som yttrar sig i förnekande.
Kanske i kombination med ett behov att dominera.