Kultur

Angeläget i mörk samtid

Killinggängets Fyra nyanser av brunt har med rätta hyllats i diverse media. Själv var jag skeptisk under åtminstone den första timmen; vem är inte lite trött på Robert Gustavsson i peruk? Han har en obehaglig, distanserande kyla i sitt spel som gör att vi aldrig identifierar oss med den stackars saten han gestaltar. Snarare med […]

Killinggängets Fyra nyanser av
brunt har med rätta hyllats i diverse media. Själv var
jag skeptisk under åtminstone den första timmen; vem
är inte lite trött på Robert Gustavsson i peruk?
Han har en obehaglig, distanserande kyla i sitt spel som gör
att vi aldrig identifierar oss med den stackars saten han gestaltar.
Snarare med mobbande syskon och klasskamrater som vi anar i hans
historia. Kanske har gänget helt enkelt präglat publiken
för bra på det i dag totalfula ordet ”ironi”,
och det tar en stund att tvätta bort. Till slut vinner Killingmännen
en stark arbetsseger, greppet de tar, med hjälp av några
fantastiska, inte så kända, ansikten skruvas obarmhärtigt
åt med ytterligare publik-garott i slutscenerna. Mycket har
vi sett förut, hos Bergman, von Trier och Norén, inte
minst i aktuella Detaljer (regi Kristian Petri). Men det tål
att sägas igen: Sverige är kanske inte mörkbrunt,
men nog finns här nyanser av färgen som får folk
att marschera på led.

Pappan som sviker är det stora
temat i Killingfilmen, figuren finns också med i en av de
angelägnaste filmerna på repertoaren just nu: Gus van
Sants Elephant. Massmordet som utfördes på Columbine
High scool skildrades ur politisk-analytisk synvinkel i fjol av
Michael Moore, van Sant tvingar biobesökaren att bara sitta
stilla och vänta på katastrofen. Det dröjer innan
vi förstår vilka av dessa spröda ungdomar som ska
bli offer, och vilka som ska få rollen av gärningsmän.
Frånvaron av analys irriterar när filmen tar slut, men
bilderna tränger sig på i efterhand. Elephant tvingar
fram egna åskådarens egna försök till analys,
att bli delaktig – i brottet som begicks av samhället, vuxenvärlden,
myndigheten som styr en ung människas varje steg.

I Hip hip Hora är det Sofie (Amanda
Renberg), 14, som får bära vuxenvärldens ångest
och disrespekt på sin rygg. Inte undra på att hon knäcker
ihop, under tonårens samtliga kända besvär. Här
förekommer övergrepp, mobbning, ätstörningar,
självskärningar, självmordsförsök samt
en minst sagt valhänt ensamstående pappa. Filmen lanseras
som komedi men jag ser inget roligt här. Trailern som varvas
på biograferna visar Sofie med en jättekuk i handen.
Filmens finalrevanch motiverar inte denna plump i ett annars ganska
snyggt protokoll.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984