Skilda världar, samma drömmar

Om man talar om barn och klass går det inte att undvika den numera mest laddade statussymbolen av alla: Canada goose-jackan. Oavsett samhällsklass, kultur eller var i Sverige man bor är jackan det tydligaste sättet att signalera välstånd och hög status bland unga människor. På grund av sitt höga pris (4 000–9 000 kronor) och anseende är den extremt stöldbegärlig. Många barn vittnar om att de har blivit bestulna fler en än gång och att deras föräldrar har inhandlat uppemot tre jackor på grund av detta. Jackan är nästan lika vanligt förekommande i arbetarklassen som i överklassen.
Inköpet innebär förstås en rejäl uppoffring för familjer med ansträngd ekonomi, men är kanske just därför ännu viktigare som symbol.

Sigtuna söder om Uppsala är en extremt segregerad kommun. Sigtuna stad i söder, Valsta och Märsta i norr. Två skilda världar. Den idylliska trästaden och betonghyreshusområdet. Medelinkomsten i Sigtuna stad för personer över 20 år ligger på 310 000 kronor per år, medan samma grupp i Valsta i snitt tjänar drygt hälften så mycket, 174 000 kronor. Antalet medborgare med invandrarbakgrund skiljer sig också kraftigt mellan områdena. Andelen utomeuropeiska medborgare i Sigtuna stad är 4,6 procent, i Valsta 38 procent.
Kanske var det för att slippa bli förknippad med hög invandring och låga inkomster som Sigtunapartiet för två år sedan lämnade in en motion om en kommundelning så att Sigtuna stad skulle bli sitt egna fristående förvaltningsområde.

– De ville väl inte betala för slummen, säger en ur personalen på Valstaskolan med ett stort leende och glimten i ögat.
Men planerna rann ut i sanden, troligtvis eftersom de större arbetsplatserna, som Arlanda och Eurostop, ligger i omnejden kring Märsta. En sådan delning skulle i praktiken innebära att Sigtuna stad skulle bli en fattig kommun.

”Lever du på makaroner? Ny lottchans till 5 miljoner”, blinkar reklamskylten på busshållplatsen i Valsta Centrum. Torget är i princip en enda stor parkeringsplats.
I det lilla affärscentrat ligger en kombinerad lunchrestaurang och inrökt kvällspub med heltäckningsmatta och träpanel, ett par affärer och den berömda möbelbutiken i bottenplanet. Här säljs vräkiga sovrumsmöbler och hemmabarer i högblanklackat trä, guld och plast. Möblerna skriker, i megafonstyrka, ut rikedom. Kanske på samma sätt som arbetarklassen på 1950- och 60-talen ville markera sin förbättrade ställning med eget hus och bil. Med skillnaden att här är det andra och tredje generationens invandrare som nu har fått snurr på ekonomin. Och vill visa det.

På Valstaskolan går 500 mellan- och högstadieelever. Här talas 40 olika språk. Nästan två tredjedelar av eleverna har invandrarbakgrund. Skolan är belägen i ett hyreslägenhetsområde, men även ett villaområde, Steninge, tillhör Valsta. Trakten har rykte om sig att hysa hög kriminalitet. För ett par veckor sedan utbröt knivslagsmål i centrum.
En invånare i Sigtuna stad säger spontant att ”Valsta, det är därifrån de kommer som stjäl våra bilar”. Man föreställer sig ett gigantiskt miljonprogramområde med skyhöga hus. Och visst finns här betong, men de flesta byggnaderna är trevåningshus. En idyll om man jämför med en del förorter till Stockholm. Skolan ser ut som en typisk högstadieskola: korridorer, uppehållsrum, stor matsal, fik och skåp.

Här går åttondeklassarna Sadaf Golestani och Emil Lindlöf. De är 13 respektive 14 år gamla. Båda är nyfikna men lite osäkra och flackar med blicken. Som alla barn och ungdomar är de noga med att registrera kroppsspråk för att utröna vad jag vill att de ska svara. Men efter ett tag slappnar de av. Sadaf Golestani har bott i Valsta sedan fyraårsåldern. Hon har gått på Valskaskolan sedan i sjuan. Emil Lindlöf har gått på skolan sedan 2001 då hans familj flyttade hit från Småland. Båda trivs bra.
De säger att skolan har dåligt rykte och att det ibland krossas fönster och sparkas in väggar, men menar att skolan är bättre än ryktet. De har bra lärare och inte sämre material än någon annan kommunal högstadieskola. Dessutom har skolan två kockar som lagar all skolmat från grunden. På frågan om de senare skulle kunna tänka sig att gå gymnasiet utanför området blir svaret: ”Varför söka till en gymnasieskola någon annanstans när det finns en bra i Märsta?”

På högstadiet i Valstaskolan jobbar man inte efter den traditionella klasstrukturen, i stället har man kontaktgrupper om tio personer i varje grupp. Alla åttor från sex olika kontaktgrupper blandas under ordinarie lektioner, beroende på vad som står på schemat, till grupper av 15-20 barn. Eleverna får inte lägga upp egen planering.

Är vissa skolor finare och bättre än andra?

– Självklart. Privatskolor som Hum inne i Sigtuna till exempel (Sigtunas Humanistiska läroverk är en privat internatskola). Jag har en kompis som går där, förklarar Sadaf.
Hon säger att de ibland går klädda i uniform, att de har bättre ”utrustning” och fler läxor men samma skolböcker.
– Troligtvis har de större bibliotek, bättre mat och större klassrum, funderar Sadaf.
– Eftersom det kostar mycket att gå där måste det ju vara bättre, säger Emil.
Förutom Sadafs kompis umgås varken Sadaf eller Emil med folk som går på Hum, eller som bor i Sigtuna stad heller för den delen. Det gör man bara inte. Varför det är så vet de inte, men det är inget de funderar över eller tycker är konstigt.

Vad säger ni om betyg och framtiden?

– Jag skulle vilja bli reporter, det verkar så spännande att intervjua och träffa olika sorters människor. Sångerska skulle också var toppen, som Celine Dion eller Christina Aguilera, säger Sadaf.

Emil tänker söka till naturvetenskapligt program men har ännu ingen uppfattning om vad han skulle vilja jobba med. Höga betyg är viktig och båda siktar på VG.
– Självklart är betygen viktiga, för framtiden, för att få ett bra jobb, ett bra liv, fortsätter Sadaf.
Är pengar viktigt?
– Nej, huvudsaken är att man klarar sig. Men man vill inte vara fattig, bo på gatan, säger Emil.
– Egentligen inte, men lite. Det är inte bra att ha för mycket pengar, då kanske man inte längtar till något eftersom man vet att man kan köpa vad man vill. Det är viktigt att man förtjänar de pengar man har, man ska ha jobbat för dem, förklarar Sadaf.

I nästa andetag säger båda att det är viktigt att bo fint och stort, helst skulle de vilja bo i egna hus. Varför vet de inte riktigt med efter lite betänketid säger Sadaf: ”För då kan man göra som man vill”.
Emil tycker också att det är viktigt att ha en fin bil, Mercedes till exempel. Och att börja spela golf är en dröm som snart kanske blir verklighet.
Emil bor redan i hus, nere i Steninge, tillsammans med sina föräldrar. Två syskon är redan utflugna. Pappa säljer möbler och mamma är lärare. Sadaf bor i lägenhet i Valsta tillsammans med föräldrarna och ett syskon. Mamma är undersköterska och pappa jobbar med datorer. Sadafs familj kommer ursprungligen från Iran. Varje sommarlov reser de dit.
– Där lever vi lyxigare än här. De flesta vi känner bor i fina hus och jobbar som arkitekt eller barnmorska. Jag trivs väldigt bra i Iran, det känns som att komma hem. Där kan jag vara mig själv.

Men hon vill inte flytta till Iran. Bland annat på grund av, säger hon, de stränga skolorna och den hårdare undervisningen.
– Nu läser vi vad de läser i sexan i Iran. Jag skulle vara tvungen att jobba mycket hårt för att nå upp till deras skolstandard, säger Sadaf.
På fritiden spelar Sadaf piano och Emil har tidigare spelat fotboll. Efter skolan umgås de med kompisar och Emil spelar helst dataspel.

…och märkeskläder?

– Det är viktigt. Det är som med en bil, man vill ha ett bra märke, säger Emil.
– Inte så viktigt, men om man köper märkeskläder blir det Nike, Diesel, Levis och Reebok, säger Sadaf.

Och Canada goose?

– Ha ha. Ingen av oss har sådana jackor. De som har sådana skryter, de skryter med sina dyra jackor. Kanske vill de visa att de är rika. Sedan tar de inte av dem under skoltid heller, antagligen för att visa upp dem men också för att de är rädda för att de ska bli stulna, säger Sadaf.
Både Sadaf och Emil säger lite förläget att de skulle vilja ha sådana jackor om de fick.

Ungefär fem kilometer från Valsta ligger Sigtuna, Sveriges äldsta bevarade stad. Stora Gatan kantas av små idylliska, olikfärgade trähus från 1700- och 1800-talet. Stadsplanen från 990-talet är i princip intakt. Museet visar utställningen ”Kungars stad, vikingars hemvist”. Det är inte så konstigt, i omgivningen trängs anrika slott och kyrkoruiner. På stora torget ligger Sveriges minsta rådhus, invigt 1744. Varje helg från slutet av november och fram till jul förvandlas Stora Gatan till julmarknad. Vill man uppleva en traditionell, svensk julmarknad ska man göra det här.
Uppe på en höjd ligger den privata internatskolan Sigtuna humanistiska läroverk, där kungen gick när det begav sig. De flesta eleverna kommer inte från Sigtuna utan från ”alla världsdelar”, står det i programförklaringen. Skolan släpper inte in journalister.

Richard Garinge och Christoffer Jönsson-Aspens går båda i S:t Olofs skola som ligger i Sigtuna stad. 400 elever från sexan till nian går på skolan. När jag frågar rektorn om det procentuella antalet elever med invandrarbakgrund svarar hon spontat att ”det har vi knappt här, kanske en procent”, sedan ändrar hon sig efter en stunds överläggning med en kollega och säger cirka 25 procent. Skolan sade sig inte ha tid att ta emot journalister för tillfället.
Så vi träffar Richard och Christoffer på ett av Stora Gatans kaféer i stället. De går i sjuan och är tolv och tretton år gamla. De talar högt och tydligt, är noga med att vara artiga, håller ständig ögonkontakt med mig.

Skolan har ett så kallat gott rykte, men är, som de flesta högstadieskolor, sliten. Här går man i traditionella klasser på cirka 30 elever. Richard och Christoffer har tre klassföreståndare. En av lärarna kallas för mentor och klassen är indelad i tre mentorsgrupper.
Varje torsdag jobbar de i dessa grupper, då lägger de upp sitt eget schema och passar på att ta igen där man ligger efter eller får extrahjälp. I mentorsgrupperna är det också meningen att eleverna ska få stöd och goda råd i undervisningen. De behöver inte byta klassrum annat än där det är naturorientering och bild.

Richard bor med sin mamma som är datatekniker i en lägenhet i ett rött trähus på Stora Gatan, Christoffer bor i radhus med sin mamma som jobbar i kundtjänst för ett flygbolag, ett syskon och plastpappa som är butikschef.

Är vissa skolor finare än andra?

– Ja, Hum är en fin skola men om den skulle vara bättre än andra har jag ingen uppfattning om, säger Richard.
De känner inte närmare till Valstaskolan eller Märsta men de tror inte att det är någon större skillnad mellan det området, skolorna där och Sigtuna stad. De umgås inte med folk från Märsta, men heller inte med någon från Hum.

Båda tycker skolan är kul och att betyg är viktigt.
– Bra betyg måste man ha om man vill få ett bra jobb. Framför allt vill jag ha ett jobb som jag trivs med, säger Richard.
– Sedan är det viktigt att ha de kunskaper som krävs för att få det jobbet man vill ha. Man måste också ha så att man kan köpa mat, säger Christoffer.
Richard säger att hans mamma är mycket noga med att han gör läxorna för att få bra betyg och senare ett bra jobb, att det är viktigt. Bådas föräldrar är engagerade i barnens skolgång och hjälper oftast till med läxläsning.
Både Richard och Christoffer vill jobba som datatekniker eller att konstruera dataspel. De älskar datorer. Christoffer tycker också att tennisproffs skulle vara en bra framtid. Richard spelar tennis varje söndag och Christoffer ska börja efter jul.

Är pengar viktigt?

– Nej, svarar båda i en mun.
Och de säger att det inte spelar någon roll hur de bor. Men efter ett tag säger de att de nog allra helst skulle vilja bo i eget hus.

Märkeskläder?

– Jag avstår helst ifrån att köpa kläder, säger Richard.
Men Christoffer tycker om kläder: jeans, t-shirt. Märken säger de sig inte bry sig om.
– På S:t Olof får man se ut som man vill. Inga märken är bättre än andra, svarar Richard.

Canada goose?

– Vissa på skolan har det men jag tycker inte att det är viktigt att ha en sådan jacka, säger Christoffer.
På loven åker Richard oftast till sin mormor i Spanien och Christoffer till pappa i Jämtland. Snowbordåkning tillhör favoritsysselsättningen för Richard. På fritiden hänger de helst med kompisar och spelar dataspel eller åker in till Stockholm och shoppar på Gallerian eller går på bio.

Tapio Salonen är professor i socialt arbete i Växjö och har kommit ut med flera undersökningar och rapporter som handlar om barn och fattigdom. Nyligen gav Rädda barnen ut rapporten Barnfattigdomen i Sverige, som Tapio Salonen skrivit.
Han tycker absolut man kan tala om klassbegrepp i barnens värld. Han hänvisar bland annat till forskning kring konsumtion, och menar att shopping fyller flera olika funktioner, som att signalera grupptillhörighet och rang.
– Dyra kläder är ofta viktigast för dem som inte har råd. De försöker därför prioritera det för att signalera tillhörighet. De som har råd, å andra sidan, behöver inte markera det, så det verkar inte vara lika viktigt för dem att ha ”rätt” kläder.

De fyra barnen som har intervjuats här svarade alla att pengar inte har någon större betydelse för dem. Men när de får mer konkreta frågor om till exempel boende svarar de annorlunda, att det är viktigt.
Tapio Salonen menar att de svarar så på grund av en sociala attityd som de har fått hemifrån och från samhället i övrigt. De har helt enkelt fått lära sig att det är önskvärt att säga så. Det anses lite fult att bry sig om pengar – men det är förstås inte oviktigt. Fråga vilken barnfamilj som helst om de bekymmer och den stress som avsaknaden av likvida medel orsakar. Den stressen förmedlas också till barnen.

– Likaväl som mellan vuxna existerar klassbegrepp bland barn. Det finns inga samhällen som är jämlika. Men för cirka tjugo år sedan ansågs Sverige som ett av det mest jämlika samhällen i världen. Så är det inte längre. Klassklyftorna djupnar. Och så även för barnen, säger Tapio Salonen

Den svenska skolan som en likvärdig plattform för alla och folkhemsidén om att alla medborgare ska ha samma chans till ett bra jobb och i förlängningen trygg ekonomi är ett minne blott och har troligtvis aldrig existerat. Salonen menar att det sannerligen inte är slumpen som avgör vem som kommer att dra det längsta samhälleliga strået. Klass, kön och etnicitet är det som i högst utsträckning avgör barnen framtid. Han menar också att skillnaderna mellan rik och fattig accentueras och att det svenska samhället radikalt ändras för alla, också för barnen.

I rapporten Barnfattigdomen i Sverige framgår bland annat att skillnaderna mellan barnfamiljer ökar. År 2001 tjänade de tio procent rikaste barnfamiljerna 53 procent mer än medianhushållet, medan de tio procent fattigaste tjänade 61 procent av medianen. Tio år tidigare tjänade de tio rikaste procenten 44 procent mer än medianen och de tio procent fattigaste barnfamiljerna 65 procent av medianen. Klyftan har alltså ökat.

Men barnfattigdomen har ändå minskat de senaste åren. Allra värst i modern tid var det 1997, då 22,3 procent av barnen tillhörde fattiga hushåll. 2001 var siffran nere 13,5 procent.
Skillnaden är stor mellan barn med svensk och utländsk bakgrund. 2001 levde 8,1 procent av barnen med svensk bakgrund i fattigdom, medan hela 34 procent av barnen med utländsk bakgrund gjorde det.
– Barns medvetenhet om klassamhället är väldigt olika. Vissa kommer aldrig att reflektera över klass. Andra, oftast de som är förfördelade, blir tidigt medvetna om skillnader och delar in sig i grupper, redan på dagis och fritids. Medvetenheten kan ta sig i uttryck som att aldrig eller mycket sällan be om materiella saker eller ställa ekonomiska krav, eftersom de vet att det inte lönar sig, menar Salonen.

Skymningen sänker sig över Stora Gatan och julgranen på Stora torget tänds. Det sista jag ser på väg ut ur Sigtuna är två Canada goose-siluetter som guppar iväg i rikting mot Sigtuna Humanistiska läroverk.

Publicerad Uppdaterad
2 hours sedan
EAFA:s vd Staffan Skada utvecklar sina tankar om ”att till allas båtnad teckna avtal med oss själva”. Foto: Pressbild, Montage: Arbetaren

TJ avslöjar: Gigbranschen – ett 1800-talslajv som gick överstyr

De så kallade gigbolagen har fått mycket kritik för de dåliga arbetsvillkoren för branschens cykelbud, taxiförare och timanställda frilansare. Härom månaden anklagades egenanställningsföretagen för att ha slutit kollektivavtal med en organisation som de själva kontrollerar. Nu kan TJ avslöja att hela gigbranschen i själva verket är resultatet av ett lajvrollspel med 1800-talstema som råkade gå för långt.

I somras kunde tidningen Arbetsvärlden berätta att det tecknats ett nytt kollektivavtal för ”egenanställda” i gigbranschen, den bransch som omfattar olika sorters tillfälliga anställningar utfärdade på uppdrag från kunder. Överenskommelsen visade sig ha tillkommit under ganska speciella omständigheter: ”Uppdragsarbetarförbundet” som Egenanställdas arbetsgivarorganisation, EAFA, tecknat avtal med saknar helt medlemmar utöver dess styrelse. Det registrerades mindre än en månad innan kollektivavtalet undertecknades – och verksamheten ska enligt skrivningar på förbundets hemsida bland annat finansieras av ”arbetsgivarsidan”.

– Det är ett helt gult fack, sade Pontus Blüme, utredare på fackförbundet Transport, till Arbetsvärldens reporter. (Ett gult fack är en facklig sammanslutning som styrs eller kontrolleras av arbetsköparsidan i syfte att motverka arbetarnas inflytande genom andra kanaler, TJ:s anmärkning.)

Nyheten om kollektivavtalet med den en smula underliga fackliga parten följer på en rad skandalrapporter från gigbranschen de senaste åren, med uppgifter om oförutsägbara arbetsvillkor, godtyckliga uppsägningar och löner som inte går att leva på.

TJ stämde träff med EAFA:s vd Staffan Skada i bridgerummet i egenanställningsföretaget Finn Snara Flis lokaler på Gamla Brogatan i Stockholm för att höra om vad som egentligen försiggår i branschen.

TJ: Varför valde ni att teckna det här omtalade nya kollektivavtalet?

– I Finn Snara Flis senat voro vi alla, skam till sägandes, en smula konsternerade över de ymnigt florerande uppgifterna om att våra daglönare stodo i begrepp att iordningställa egna loger, så kallade fackmannaföreningar. Det handlade om sammanslutningar genom vilka daglönarna, enligt våra sagesmän, avsågo att rikta ekonomiska angrepp mot oss och så att säga bita den hand som – om än i vissa fall högst sporadiskt, det skall medges – föder dem. En dylik aberration kunde icke vinna vår acceptans. Därför beto vi huvudet av skam och grundade ett eget förbund, och vi kunde strax därpå till allas båtnad teckna avtal med oss själva.

Innebär en sådan avtalsmodell inte ett avsteg från vedertagna fackliga principer?

– Jag är rädd att redaktören nu tillämpar en för mig obekant terminologi, måhända alltför modern. Ville redaktören förresten ha ett eget rökverk?

Men *host host* ni känner väl till hur det brukar gå till på arbetsmarknaden? Under hela 1900-talet…

– Jag erkänner icke ifrågavarande sekel.

Vad menar du?

– Jag var måhända otydlig. Att sitta här, år 1843, och idka spekulation om vad ett kommande århundrade må ha i sitt sköte, ter sig faktiskt en smula övermaga. Dessutom ber jag i all ödmjukhet att få erinra om att jag alltjämt tituleras ”herr egenanställningsdirektören”. Men det står redaktören fritt att dua eller nia kaffeflickan.

Är det så att ni helt enkelt är kvar i 1800-talet?

– Bakgrunden till det hela är faktiskt en smula penibel. Jag och tre kompanjoner voro för ett par dussin år sedan svårt begivna på iscensatta rollspel, så kallade lajv. Under våra träffar voro vi iklädda tidstypiska munderingar, och vi omgåvo oss då också med epokenliga tjänsteandar som vi arvoderade med smulor från vårt bort – en passopp, en kalfaktor och en springsjas som fick inhandla konfekt åt oss på stan. En sen afton när vi alla voro rusiga efter ett galej på Berns salonger råkade vi svära en ed: ”I detta välsignade tillstånd skola vi, ta mig fan, bliva kvar så länge vi leva.” Eftersom vi nu en gång hava svurit vid den onde, och eftersom man icke kan neka till att vår belägenhet bär drag av bekvämlighet, har det så förblivit. Redan måndagen veckan därpå anställde jag mitt första velocipedbud.

Så hela gigbranschen är i själva verket ett 1800-talslajv som gått överstyr?

– ”Överstyr” är redaktörens ord. Vi hava tagit fasta på de finaste bitarna, på självaste innerfilén: Springsjasar som städse finnas tillgängliga men endast avlönas när man finner anledning att kalla på dem, daglönare som törsta efter påhugg, inga fackmannaföreningar som ställa till bråk, inga sjuklöneutbetalningar, hela makten koncentrerad hos oss senatsbröder, som hava till enda uppgift att utgöra förmedlande länk mellan beställare och utförare.

Vad är nästa steg i gigbranschens utveckling?

– Vi överväga att återuppta traditionen att avlöna daglönare i rusdrycker i stället för i penningar, emedan stora mängder av ifrågavarande drycker kan inköpas partivis i Polen för en spottstyver, säger Staffan Skada, och fortsätter efter ett bloss på cigarren:

– Våra daglönare äro därtill i dagsläget oftast förortsbaserade, medan kunderna regelmässigt dväljas i innerstaden. Detta har förstås historisk precedens i den så kallade kåkstadsmodellen för arbetsfolket, men vi diskutera ändå som bäst möjligheten att koncentrera våra springsjasar i för ändamålet avsedda gårdshus i innerstaden, på det att vi må avkorta kundernas väntetider. Det behövs inga boendeytor att tala om, egentligen icke mycket mer än ett logement – för arbetarna i gigekonomin hinna ju ändå icke med annat än att sova när de väl hava avslutat sina dagspass.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
17 hours sedan
Judisk Antisionistisk Allians
Nätverket Judisk Antisionistisk Allians demonstration i måndags. Foto: Judiska ungdomsförbundet/X

”Problemet är att miss­tänkta krigs­förbrytare bjuds in”

”Problemet är inte protesterna, problemet är att misstänkta krigsförbrytare bjuds in”, skriver Matylda Jonas-Kowalik, medlem i nätverket Judiskt upprop, med anledning av Expressens publicering om att ”propalestinska demonstranter” samlats utanför en judisk skola i Stockholm.

När vi bevittnar ett folkmordsartat våld av en aldrig tidigare skådad omfattning i Gaza, har Sverige under de senaste två dagarna präglats av en hätsk debatt om protester riktade mot judiska institutioner som bjuder in israeliska militärer och evenemang.

Den 15 september anordnade organisationen Med Israel för fred, MIFF, ett evenemang med den israeliske soldaten Eldar Maider. Maider, som har deltagit i Israels militära operationer i Gaza, har rapporterats som misstänkt krigsförbrytare av European Palestinian Youth Union (EPYU). Detta med hänvisning till källor som bland annat inkluderar hans egna inlägg på sociala medier, där han ses mitt bland förstörelsen av civil infrastruktur.

Som svar på detta evenemang organiserade gruppen Judisk antisionistisk allians en protest utanför lokalen, som även inhyser det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Demonstrationen väckte kritik från judiska organisationer såväl som svenska politiker. Judiska ungdomsförbundet i Sverige, JUS, skrev på sociala medier: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.” 

Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard skrev på X:  ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” 

Enligt tidningen Flamman ägde dock både evenemanget och protesten rum efter skoltid.

Skolor ska inte användas till militär propaganda

Den egentliga frågan är inte huruvida protesten var antisemitisk – en sådan anklagelse stämmer inte – utan om kulturinstitutioner och skolor ska användas som arenor för denna typ av indoktrinering? För många av oss som växte upp i judiska gemenskaper i diasporan är det tydligt att våra organisationer ger plattform åt och legitimerar israeliska narrativ. Israels inflytande har länge varit, och är fortfarande, starkt närvarande i många av dessa sammanhang.

De så kallade shlichim, unga israeler utsända av organisationer som Jewish Agency for Israel, fungerar som kulturella ambassadörer och en länk mellan Israel och judiska samhällen världen över. Under årtionden har de varit en etablerad och återkommande del av många judiska organisationers verksamhet. Det är först på senare år som många har börjat ifrågasätta om våra samhällen borde medverka till att putsa upp bilden av Israels handlingar.

Som barn gick jag i en judisk skola i Warszawa, Polen. Jag minns tydligt ett besök av IDF-soldater som delade ut gåvor till oss alla — jag måste ha gått i femte eller sjätte klass vid den tiden. De gav oss judiska böneböcker, kosher-snacks och småprylar med IDF:s logotyp. Då tyckte vi att det var spännande och häftigt. I efterhand känner jag mig vettskrämd över att vi som barn utsattes för militär propaganda i en skolmiljö — dessutom utan att våra föräldrar tillfrågades.

Judiska protester utanför synagogor

Sedan början av Israels senaste angrepp på Gaza har otaliga protester mot det pågående folkmordet ägt rum utanför judiska institutioner. Flera synagogor i Nordamerika arrangerade under förra året fastighetsevenemang för att marknadsföra försäljning av egendom på Västbanken till judiska amerikaner. Detta utlöste protester i städer som Los Angeles, New Jersey, Baltimore, North Hollywood och Toronto. I juli 2024 slog Internationella domstolen (ICJ) fast att Israel måste stoppa bosättningsexpansionen på den ockuperade Västbanken och i Östra Jerusalem, samt avsluta den illegala ockupationen av dessa områden och i Gaza så snart som möjligt

Samma mönster av protest fortsatte i november, då gruppen Jews for Palestine samlades utanför Harvard Hillel, en framträdande judisk studentorganisation på amerikanska universitet, för att protestera mot ett event med Ronen Manelis, tidigare IDF-talesperson och chef för underrättelsetjänsten i IDF:s Gaza-division.

Kritiseras för att sprida israelisk propaganda

Den gemensamma nämnaren här är att dessa judiska utrymmen inte kritiseras för att de är judiska, utan för att de användes för att sprida israelisk propaganda. En annan likhet är att många av dessa protester, liksom den i Stockholm, organiserades av judiska grupper som motsätter sig massvåld i Palestina. Att kalla dessa protester antisemitiska är att förvränga verkligheten. Den verkliga faran är att omvandla rum för kultur, lärande och tro till arenor för propaganda från en militärmakt som aktivt deltar i ett folkmord.

Skandalen här är inte protesterna, utan de institutioner som bjuder in misstänkta krigsförbrytare och normaliserar deras närvaro. Om mainstream-judiska organisationer fortsätter att fungera som plattformar för israelisk propaganda måste de vara beredda på att möta offentligt motstånd — även inifrån de judiska gemenskaperna själva.

Matylda Jonas-Kowalik, medlem i nätverket Judiskt upprop och doktorand vid Uppsala universitet.

Barn på flykt från Gaza stad

FN i ny rapport: ”Israel begår folkmord”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Barn på flykt från Gaza stad
Barn på flykt från Gaza stad där Israel än en gång intensifierat sina bombningar mot den redan hårt drabbade civilbefolkningen. Foto: Abdel Kareem Hana/TT

FN i ny rapport: ”Israel begår folkmord”

Samtidigt som den israeliska militären inlett en markoffensiv i det redan sönderbombade Gaza stad slår FN nu fast att landet begår folkmord.

– Vi har kommit fram till slutsatsen att folkmord pågår i Gaza och fortsätter att ske och att ansvaret ligger hos staten Israel, säger Navi Pillay, chef för FN:s oberoende internationella undersökningskommission i ett uttalande på tisdagsmorgonen.

Under natten mot tisdagen ska de israeliska bombningarna av Gaza stad ha trappats upp kraftigt, rapporterar flera internationella medier. Läget i staden har beskrivits som akut. Inte minst för den svårt utsatta civilbefolkningen.

Fyra av fem folkmordsbrott

Över 60 000 palestinier har hittills dödats i de israeliska attackerna sedan oktober 2023. Svält råder i stora delar av det ockuperade Gaza, samtidigt som nödhjälp med bland annat mat och mediciner fortfarande inte släpps in. En stor andel av de dödade är barn och fortfarande saknas tiotusentals människor som befaras befinna sig under rasmassorna i det som en gång var bostadshus och skolor.

FN-kommissionen som nu har utrett den israeliska krigsföringen meddelar att landets myndigheter och militär begått fyra av fem brott som sedan 1948 definieras som folkmord.

Trots det intensifieras alltså nu attackerna mot Gaza.

Silas Aliki:
Så började Åkesson älska staten Israel

Publicerad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgeson på plats utanför Arbetsdomstolen i Stockholm
”Stoppa attacken på facket”. Demonstranter samlades utanför Arbetsdomstolen, AD, för att visa Erik Helgeson sitt stöd. Foto: Johan Apel Röstlund

Se Helgesons känslosamma tal utanför AD

Under måndagen hölls en första muntlig förberedelse i Arbetsdomstolen i det infekterade fallet kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson. Utanför samlades samtidigt ett femtiotal personer i en facklig manifestation till stöd för Helgeson.

Eddy Östling var på plats för att visa sitt stöd. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är åt helvete det här med att föreningsrätten kränks utan att LO säger ett knäpp. Hamnarbetarförbundet är en av de få riktigt demokratiska fackföreningarna vi har här i landet.

Det förklarar pensionären och den tidigare typografen Eddy Östling som står utanför entrén till Arbetsdomstolen på Stora Nygatan i centrala Stockholm.

Han förklarar att han tagit sig dit för att visa sitt stöd till Hamnarbetarförbundet. Runt honom står ett femtiotal andra personer. Både med och utan banderoller. Många bär palestinska flaggor.

Erik Helgeson sparkades från jobbet på Roroterminalen i Göteborg under uppmärksammade former då arbetsköparna tidigare i år ansåg honom vara en säkerhetsrisk. Det här sedan han uttalat sig om fackets beslut att blockera israeliskt krigsmateriel i svenska hamnar med hänvisning till det pågående folkmordet i Gaza.

Arbetsköparnas anklagelser avfärdades dock fort av både polis och Justitiekanslern, JK, som genast lade ner anmälningarna. Hamnarbetarförbundet menar att Erik Helgeson blivit uppsagd på grund av sitt fackliga förtroendeuppdrag och har därför stämt Gothenburg Roro Terminal på en lång rad punkter.

”Står upp för fackliga rättigheter”

Hamnarbetarförbundets kanslist Amanda Kappelmark. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi är här för att stå upp för fackliga rättigheter. Vi ser fallet med Erik som om en uppenbar föreningsrättskränkning, det finns ingenting som arbetsgivaren hävdar som inte har att göra med hans fackliga engagemang, säger Hamnarbetarförbundets kanslist Amanda Kappelmark.

Erik Helgeson själv deltog inte i den muntliga förberedelsen. Han stod utanför huvudentrén medan fackets jurister samtalade med arbetsköparna innanför de stängda dörrarna.

Där höll han bland annat ett tal där han förklarade hamnarbetarnas beslut att blockera israeliskt krigsmaterial. Något som möttes av applåder bland åhörarna.

Erik Helgeson håller tal utanför Arbetsdomstolen. Video: Johan Apel Röstlund

Helgeson höll stora delar av talet på engelska eftersom fallet väckt stor internationell uppmärksamhet från bland annat hamnarbetarfack över hela världen.

– Det är en speciell situation att stå här men just i dag förväntar jag mig inte så mycket mer än att Arbetsdomstolen förhoppningsvis ska presentera ett datum då huvudförhandlingarna i mitt fall kan börja.

Är du nervös?

– Inte just i dag, men rent allmänt. Ja självklart. Men mest är den här situationen både påfrestande och förnedrande.

Erik Helgeson i Arbetsdomstolen

Hamnfacket stämmer arbets­köparen efter uppsägning av Helgeson

Erik Helgeson och på Hamnarbetarförbundet och arbetsrättsligt ombud John Nordmark

Helgeson uppsagd men facket ger inte upp: ”En attack”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Det skulle kunna verka ologiskt att Sverigedemokraterna, tillsammans med Kristdemokraterna, är de partier som mest högljutt försvarar staten Israel. Men det beror helt enkelt på likheter i politik. Foto: Christine Olsson / TT, Lo River Lööf, Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Så började Åkesson älska staten Israel

”Det handlar om en ideologisk frändskap med den högerextrema israeliska statsledningen, som just nu har västvärldens stöd för en folkmordspolitik som riktas mot ett i huvudsak muslimskt folk”, skriver Silas Aliki.

Ingen som följt debatten i Sverige om folkmordet i Gaza har kunnat undgå att notera vad som på ytan kan verka som en politisk jordbävning: Det plötsliga stödet för Israel från Sverigedemokraterna. 

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson besöker Israel våren 2024. Det är då det första officiella besöket i landet av en representant för det parti som byggt sitt partiprogram på de antisemitiska konspirationsteorier som för snart 100 år sedan ledde fram till Förintelsen.

Ett år senare träffas Åkesson och Israels ambassadör i Sverige, även detta för första gången.

Samma sommar använder Jimmie Åkesson delar av sitt Almedalstal till att avge en halvhjärtad ursäkt till de judar som uppfattat hans parti som ”hotfullt och skrämmande”.

Vad är det som händer när det svenska parti som har rötterna i nazismen, och vars företrädare för bara några år sedan påstod att judar inte kan vara svenskar, plötsligt låtsas bry sig om det judiska folkets väl och ve?

Muslimer kallas ”femtekolonnare”

Den 25 augusti lägger kontot @IsraelArabic, staten Israels officiella konto som postar på arabiska, upp ett inlägg som kanske kan ge vägledning.

Det inleds med: ”År 1980 fanns det färre än 100 moskéer i Europa. I dag finns det fler än 20 000. Detta är kolonialismens sanna ansikte. Det är vad som händer medan Europa är omedvetet och likgiltigt inför faran.”

Inlägget avslutas med en uppmaning till Europa att göra sig av med femtekolonnarna.

Begreppet femtekolonnare populariserades i samband med det spanska inbördeskriget, och syftar ofta på infiltratörer som befinner sig inne i en organisation eller stat, väntandes på att ansluta sig till en invaderande armé. I delningen framträder det politiska projekt som Israels högerextrema ledning vill förverkliga: En etnonationalistisk stat, som ger Europa råd om hur det bäst ska hantera den ”inre fienden”, muslimen.

Samma idéer om folkutbyte

I flera varianter av historiska folkutbytesteorier är det judarna som är ansvariga för utrotningen av den vita rasen, genom att arrangera inflödet av icke-vita folk till Europa. I modern tid har en annan variant av folkutbytesteori populariserats. En inledning kan spåras till författaren Gisèle Littman, som under pseudonymen Bat Ye’or år 2005 släppte boken Eurabia: The Euro-Arab Axis. Bokens centrala tes, som på svenska brukar kallas Eurabiateorin, är att Europa, genom muslimsk invandring och barnafödande, tas över av arabvärlden i syfte att göra kontinenten islamisk. 

I det israeliska statsbyggnadsprojektet är det de i huvudsak muslimska palestinierna som hanteras som femtekolonnare, som genom sin blotta existens, men också sitt barnafödande, hotar den etniskt rena staten.

SD:s frändskap med högerextremt Israel

Det är ett politiskt projekt som direkt går att översätta till SD:s visioner för Sverige. Det handlar alltså inte om att de våldsamma antisemiterna i SD plötsligt börjat bry sig om det judiska folkets välmående. Det handlar om en ideologisk frändskap med den högerextrema israeliska statsledningen, som just nu har västvärldens stöd för en folkmordspolitik som riktas mot ett i huvudsak muslimskt folk.

Det är dags att förstå att SD, och därmed också de som valt att bygga sitt regeringsunderlag med partiets stöd, söker närhet till den israeliska ledningen eftersom man anser att Israels folkmords- och apartheidpolitik är ett bra sätt att åstadkomma den stat man vill se. I den svenska kontexten kommer det att vara en stat där varken judar eller muslimer har en plats. 

Sd vitbok antisemitism kritik

Isak Gerson:
SD:s vitbok förvärrar judars utsatthet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Ibrahim Jammal, från Nablus, som arbetar med Yafa Cultural Center i flyktinglägret Balata. Här på Hägerstensåsens medborgarhus.

Kultur ett sätt att orka överleva terror på Västbanken

Ibrahim Jammal arbetar bland annat med med barn i flyktinglägret Balata. Under några dagar i september är han i Sverige, inbjuden av några av lägrets stödorganisationer som International Solidarity Movement, Bibliotekarier för Palestina, Bibliotek i Samhälle, Folkets Husby med flera. Arbetaren fick tillfälle att träffa honom en stund mellan intensiva programpunkter.

Ibrahim Jammal är styrelseledamot för Childhood and Tolerance Center i Nablus, ett kulturellt center som arbetar för att stötta palestinska kvinnor, barn och unga på Västbanken. Han ser trött ut och på min fråga säger han att han varit på resa i 18 dagar. I tre veckor har han turnerat i länder som Frankrike och Italien under ett späckat schema. Han har föreläst och deltagit i samtal om verksamheten i lägret som sker i regi av Yafa Cultural Center, YCC, där han är anställd som koordinator.

Flyktinglägret Balata, stort som en medelstor svensk stad, ligger utanför Nablus, på Västbanken knappt fem mil norr om Jerusalem. 

– I lägret bor det 34 000 människor, varav hälften är barn, berättar Ibrahim Jammal när jag träffar honom i Hägerstens medborgarhus några timmar innan han ska delta i ett samtal kring de kulturella center som han administrerar. 

Arbetarens Ottar­pristagare dödad av israelisk militär

Det bor 17 000 barn i flyktinglägret Balata, uppslutningen är stor kring kreativa kurser som Yafa Cultural Canter bedriver. Foto: Yafa Cultural Center

Ibrahim Jammal bor själv inne i Nablus tillsammans med fru och barn. Först den 25 september reser han hem igen, innan dess ska han besöka bland annat Schweiz. Ett av målen med besöken i Europa är att samla in pengar. 

– Det behövs enormt mycket pengar för att driva verksamheten med barnen. Vi undervisar i vanliga skolämnen, här finns 4 500 elever upp till motsvarande nionde klass, och 3 000 gymnasieelever. Dessutom finns undervisning i till exempel språk och dans – lärarna kostar pengar och studiematerial som papper och pennor. Vatten och mat kostar också, säger han. 

Stöttning bra men allt kostar

Jag frågar om kostnaden för eleverna och deltagarna i kurserna men Ibrahim Jammal berättar att allt, som kulturkurser och språkundervisning i arabiska och engelska, är gratis. Också psykologiskt stöd, idrott och juridiska rättigheter.

Teaterverksamhet för barn i Balata. Foto: Yafa Cultural Center

Genom samarbetet med International Solidarity Movement, ISM, kommer folk från andra länder och stöttar, bland annat med rapportering kring våld och andra överträdelser som den israeliska armén och bosättare begår. De är välkomna och viktiga, säger Ibrahim Jammal.

Vilken är den viktigaste hjälpen ni kan få utifrån?

– Det är pengar, upprepar han. Det finns inget tvivel om att det är vad som mest krävs för att uppehålla kontinuitet i verksamheten.

Jag frågar om situationen är svårare nu sedan kriget mot Gaza startade 2023, och han bekräftar att hoten och våldet accelererat. Israeliska soldater står överallt och övervakar in- och utfarter till lägret. Också här svälter och lider barn. 

När jag frågar om de israeliska soldaterna går att kommunicera med (många av dem är ju trots allt vanliga israeliska unga medborgare och inte yrkesmilitärer) tittar han på mig med en förbluffad min. Vårt samtal pågår på trevande engelska som han ber om ursäkt för, men jag tycker att han uttrycker sig väl och vi förstår varandra – åtminstone språkligt sett. Att verkligen greppa den ständiga krigssituation som han beskriver, som miljoner palestinier tvingas forma en civilt samhälle i, är förstås något helt annat.

Balata i april 2025. De israeliska militärfordonen är ständigt närvarande i lägret. Foto: Majdi Mohammed/TT

Finns det judiska civila israeler som stöttar verksamheterna i flyktinglägret Balata?

– Nej, nej, inga alls. Jag har många judiska vänner i Europa och USA, men inga israeliska judar, de finns inte med oss. 

”Bosättarnas trakasserier mot palestiner på Västbanken ökar”

Världen följer och känner till delar av vad som pågår i Gaza. Allt fler länder reagerar också på kriget där, men det som händer i övriga palestinska områden är inte lika känt. Därför är hans resa viktig också för att informera om Västbanken och andra områden som är utsatta, säger Ibrahim Jammal.

Till slut vågar jag ställa frågan: Hur tänker du kring framtiden?

Ibrahim Jammal sätter spontant händerna framför ansiktet och gör en tyst paus. Han måste fundera en bra stund innan svaret kommer:

– Det är svårt att förutsäga, och mycket svårt att känna hopp, säger han till slut. 

Vi småpratar lite om vad som kan ge hopp och bärkraft ändå i det arbete som han och hans medarbetare gör. Ibrahim Jammal berättar att verksamheterna som Yafa Cultural Center bedriver är mycket populära, och att barnen och deras glädje i lärandet och kreativitet ger den styrka tillbaka som han behöver. 

Al-aqsamoskén

Följeslagare på Västbanken: ”Efter vapenvilan blev det ännu svårare”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Montage: Den fackliga aktivisten Ivan Semenov: inklippt i förgrunden, i bakgrunden möte med Solidariska byggare
För att dra slutsatserna om hur arbetslivskriminalitet ska bekämpas hade det egentligen räckt att besöka ett fackligt möte med Solidariska byggare eller Solidariska städare, skriver Ivan Semenov. Foto: Volodya Vagner, Soldidariska byggare. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Underlätta facklig organisering – så kan staten spara pengar

Arbetslivskriminalitet kostar miljarder för staten – myndigheternas svar är konsumentupplysning och utökad kontroll av företag. Mer effektivt vore att informera arbetstagare om vilka rättigheter de har, så att fler organiserar sig och själva kan ställa krav, skriver Ivan Semenov från Solidariska byggare.

Nyligen läste jag i tidningen Aftonbladet en debattartikel som analyserar brott på arbetsplatser. Författarna är företrädare för myndigheter som ska arbeta mot arbetslivskriminalitet.

För att komma fram till slutsatserna de presenterar behövdes ett stort arbete av många människor. Men egentligen skulle det ha räckt att besöka ett av våra fackliga möten, där personer från just dessa yrken deltar.

Vänder sig till konsumenter och regeringen

Författarna beskriver problem inom byggbranschen, restaurangbranschen och städning – alltså de områden där de flesta migranter arbetar. 

Som jag förstår det, vänder sig artikelförfattarna till konsumenterna. De uppmanar konsumenter att titta på de priser som företag erbjuder, och kontrollera om företagen har F-skatt och kollektivavtal. På det sättet kan man se om det finns osund konkurrens som leder till brott mot arbetstagares rättigheter.

Det är kanske en bra metod i teorin. Men vår erfarenhet från fackligt arbete visar något annat. Personer som arbetar i centrala Stockholm, i restauranger med höga priser, eller personer som renoverar byggnader nära Kungliga slottet för företag som tar höga priser och har kollektivavtal, blir ändå utnyttjade.

Författarna vänder sig också till regeringen och säger att det är en bra idé att ta bort sekretesshinder så att myndigheter kan samarbeta mer. 

Johan Grauers på Sveriges hamnar och Hamnarbetarförbundet

Efter strejken: Sveriges Hamnar vill se hårdare tag mot facket

Vänd er till arbetarna i stället

Jag vill tillägga att ingen vänder sig direkt till de människor som blir utnyttjade. Ingen förklarar för dem att de har samma rättigheter som alla andra på arbetsmarknaden. Ingen berättar hur de kan försvara sina rättigheter och undvika exploatering.

Här tänker jag på H.C. Andersens saga Den fula ankungen. Den unga svanen blev mobbad eftersom han inte visste att han var en svan. Vad skulle ha hänt om husets ägare hade satsat resurser på att skydda honom från mobbning? Eller om svanen från början hade vetat att han inte var en ful ankunge, utan en vacker svan? Kanske skulle han då ha kunnat försvara sig med värdighet. Kanske skulle han ha hittat andra svanar och blivit en del av deras flock. Då skulle sagan ha sett annorlunda ut.

I verkligheten leder mer kontroll ofta till att arbetsgivare hittar nya sätt att undvika kontroll. Varje nytt steg i denna process kräver fler resurser. Därför ställer jag frågan: Är det inte mer effektivt att satsa på att utbilda människor som inte känner till sina rättigheter? Att förklara för dem hur de kan försvara sig, vilka rättigheter de har, och att hjälpa dem att organisera sig eller ta kontakt med en fackförening?

Ingen information om rättigheter

Jag skriver detta utifrån min egen erfarenhet av arbete i sociala medier bland migranter. Jag informerar dem om deras rättigheter och håller ibland seminarier eller webbinarier, till exempel för personer som har kommit från Ukraina genom EU:s massflyktsdirektiv. Min erfarenhet är att de inte känner till sina rättigheter och inte vet vart de ska vända sig när dessa rättigheter kränks. Resultatet blir att de ibland accepterar exploatering och förlorar inkomst.

Jag har, på Arbetsförmedlingens webbplats, aldrig sett en tydlig beskrivning av vilka rättigheter människor har som deltar i program som ”Nystartsjobb” eller ”Rusta och matcha”. Det finns ingen information om vad ett kollektivavtal är eller vilken roll fackföreningar har i den svenska modellen. Detta finns inte heller i SFI-programmet (Svenska för invandrare). Det finns inget test som handlar om arbetstagares rättigheter, liknande den säkerhetsutbildning som är obligatorisk om man ska arbeta på en byggarbetsplats.

Och när myndigheter säger att den svenska staten förlorar miljarder kronor på detta, och planerar att öka kontrollen av arbetsgivare, borde man inte också fråga sig: Är det inte mer effektivt att arbeta med att informera arbetarna om deras rättigheter?

En kortare version av denna krönika ville jag få in som en replik på debattartikeln i Aftonbladet, för att sprida kunskapen. Men tidningen valde att inte ta in texten.

Ivan Semenov är styrelseledamot i den syndikalistiska fackföreningen Solidariska byggare,
och bloggar om arbetstagares rättigheter på Youtube och Tiktok.

Montage: Den fackliga organisatören Pelle Sunvisson i förgrunden. I bakgrunden foto från hissolyckan i Ursvik i december 2023

Huvud­entreprenören kommer undan ansvaret efter hissolyckan

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Johan Grauers på Sveriges hamnar och Hamnarbetarförbundet
Johan Grauers på Sveriges Hamnar ser det som oroväckande att hamnarbetarna ens tillåtits att strejka. Foto: Transportföretagen och Johan Nilsson/TT

Efter strejken: Sveriges Hamnar vill se hårdare tag mot facket

Efter den avslutade strejken vädrar arbetsköparna morgonluft och vill se hårdare tag mot Hamnarbetarförbundet.
– Det är dags att lagstiftarna tar sitt ansvar och sätter stopp inför nästa avtalsrörelse, säger Johan Grauers som är förhandlingschef på Sveriges Hamnar i ett uttalande på torsdagseftermiddagen.

Hamnarbetarförbundets långa och infekterade konflikt avslutades sedan facket under torsdagen godkänt medlarnas bud. Det nya avtalet, ett så kallat hängavtal, är i princip detsamma som Transport redan slutit och innebär att inga av hamnarbetarnas mest prioriterade frågor godkändes. Exempelvis finns inga skrivelser om förbättrat skydd för förtroendevalda och rimligare villkor för bemanningsanställda med i avtalet.

Något som fått arbetsköparna att vädra morgonluft.

”Hamnarbetarförbundet måste nu upphöra med de strejker och blockader som skadat svenska hamnar, samtidigt som de inte har fått igenom något utöver Transports avtal”, skriver arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på sin hemsida.

Sveriges hamnar vill stoppa framtida strejker

I ett pressmeddelande som publicerades samtidigt skriver Sveriges Hamnar att de ser positivt på att facket nu accepterat medlarnas bud men att de samtidigt också ser det som oroväckande att Hamnarbetarförbundet över huvud taget tillåtits att strejka.

Arbetaren kunde tidigare under dagen rapportera om att avtalet var färdigt och i en intervju sade Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson att beslutet att skriva under var ”ett taktiskt steg tillbaka” i väntan på den kommande avtalsrörelsen som börjar om ett och ett halvt år.

Hamnarbetare i förgrunden under hamnstrejken 2025. På tröjan står det: Enighet ger styrka. Flagga från Hamnarbetarförbundet i bakgrunden

Hamnkonflikten över: ”Förstår att vissa medlemmar är besvikna”

Något som uppenbart fått Sveriges Hamnar att reagera.

– Det finns tyvärr inget som tyder på att Hamnarbetarförbundet kommer att lära sig av detta, tvärtom varnar de redan nu för hur de tänker agera i nästa avtalsrörelse. Det är därför dags att lagstiftarna tar sitt ansvar och sätter stopp inför nästa avtalsrörelse. Även LO måste sluta upp bakom detta, eftersom Transport hela tiden blir utsatta för undanträngningsförsök från HF, säger Johan Grauers i pressmeddelandet.

20 procent vill fortsätta strejka

Hamnarbetarförbundets medlemmar röstade för att godkänna det nya avtalet med siffrorna 80 mot 20. En femtedel av fackets medlemmar ville alltså fortsätta att strejka för att få igenom sina krav.

– Jag har stor respekt för dem som röstade för att vi skulle fortsätta. Samtidigt är det bara ett och ett halvt år kvar till nästa avtalsrörelse och då är det skarpt läge igen, sade Erik Helgeson till Arbetaren tidigare under torsdagen.

Den uppmärksammade konflikten om Erik Helgesons uppsägning från Gothenburg Roro Terminal fortsätter dock. Parterna möts på måndag i Arbetsdomstolen för en muntlig förberedelse.

Läs alla våra artiklar om hamnstriden här.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Jessica Stegrud och Ulf Kristerson
Jessica Stegruds nära samarbete och relation med den högerextrema influencern Nick Alinia är helt och hållet statsminister Ulf Kristerssons ansvar. Foto: Jonas Ekströmer/TT och Anders Wiklund/TT

Regerings­underlagets nazistvänner är Kristerssons ansvar

Grattis Sverige. Vi har en statsminister vars makt vilar på ett regeringsunderlag som filmar, trakasserar och hänger ut meningsmotståndare på nätet.

Sverigedemokraterna, och inte minst riksdagsledamoten Jessica Stegrud, är på andra gången på mindre än en vecka i blåsväder sedan Expos avslöjande på onsdagseftermiddagen.

Men det är knappast Jimmie ”jag vet inte” Åkesson som borde hålla i hatten. Han sitter säkert och bland partiets kärnväljare spelar det nära samarbetet med tungt högerextrema medieaktivister ingen som helst roll. Det har visat sig förr och det kommer dessvärre visa sig även denna gång.

Högerextremisten Nick Alinias och Stegeruds relation

Värre huvudbry borde det däremot vara för Ulf ”den vuxne i rummet” Kristersson och resten av regeringen som bygger hela sin makt på SD:s villkorade stöd.

För marionettdockan Kristersson måste svara. Hur ser Sveriges statsminister på att samarbetspartiet, och de som alltså håller honom under armarna, har så nära kontakter med den allra yttersta extremhögern? Att den öppna rasist-influencern och rättshaveristen Nick Alinia, med uppenbara kopplingar till våldsamma vit makt-grupper, bjöds in till riksdagens lokaler av just Stegrud för att hänga (eller vad de nu gjorde?). Något Dagens Etc rapporterade om strax efter Expos uppmärksammade publicering.

Gerard Gbeyo mördad i Klippan Johan Apel Röstlund

30 år sedan mordet i Klippan

Glöm inte SD:s trollfabriker

Det här är frågor som måste ställas och där har Kristersson en svår nöt att knäcka. För han bär naturligtvis det största ansvaret för hela soppan. Precis som med förra årets avslöjande om SD:s gigantiska trollfabrik. Och här ska han inte komma undan.

Lastar han än en gång över frågan på Jimmie Åkesson får vi anta att statsministern, som har mer än en kris att hantera just nu, tycker det är helt okej att hans regeringsunderlag springer runt och filmar, hotar och hänger ut meningsmotståndare på nätet. Som gapar om landsförrädare mot alla som inte delar den nya högerns snedvridna världsbild.

Törs, och jag tvivlar, Kristersson höja tonen mot SD riskerar samarbetet naturligtvis att spricka. Och då kan Moderaterna snart att vara ett parti i spillror. Vilket han naturligtvis vet.

Att Sverigedemokraterna gång på gång agerar som språngbräda mellan riksdagshuset och våldsamma nazistgrupper är däremot varken en nyhet eller särskilt förvånande. Det är business as usual och en del av den nya Tidöverkligheten. En verklighet som Moderaterna och de allt mer tynande och marginaliserade pyttepartierna L och KD svalt och accepterat, till och med drivit på, med full kraft.

För det måste de givetvis ställas till svars.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Hamnarbetare i förgrunden under hamnstrejken 2025. På tröjan står det: Enighet ger styrka. Flagga från Hamnarbetarförbundet i bakgrunden
En femtedel av Hamnarbetarförbundets medlemmar röstade för fortsatt strejk. Foto: Johan Apel Röstlund

Hamnkonflikten över: ”Förstår att vissa medlemmar är besvikna”


Hamnkonflikten är över. Under torsdagsmorgonen tecknades ett nytt kollektivavtal med arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar. Beslutet fattades efter fackets medlemsomröstning där en femtedel av medlemmarna ville fortsätta strejka.

– Vi är nog alla lite besvikna, men ibland måste man ta ett taktiskt steg tillbaka, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren på torsdagsmorgonen.

Den utdragna och uppmärksammade konflikten tog slut efter att Hamnarbetarförbundet genom sin medlemsomröstning accepterade medlarnas bud. 

Löneökningar, men inte andra prioriterade frågor

Avtalet innebär bland annat löneökningar i nivå med det så kallade märket men i andra frågor fick hamnarbetarna ge med sig.

– Vi har inte uppnått några tvingande skrivelser vad gäller våra prioriterade frågor om skydd för förtroendevalda och en rimlig fritid för bemanningsanställda. Vi kommer fortsätta driva de här frågorna ute i avdelningarna under närmaste sexton månaderna innan nästa avtalsrörelse drar igång, säger Martin Berg, förbundsordförande i ett första pressmeddelande.

”Stor respekt för dem som röstade för fortsatt strejk”

Erik Helgeson är inne på samma sak och säger till Arbetaren att han förstår att vissa av förbundets medlemmar är besvikna.

– Jag har stor respekt för dem som röstade för att vi skulle fortsätta. Samtidigt är det bara ett och ett halvt år kvar till nästa avtalsrörelse och då är det skarpt läge igen.

I dag efter lunch ska Hamnarbetarförbundet träffa medlarna för att skriva på det nya avtalet.

Den uppmärksammade konflikten om Erik Helgesons uppsägning från Gothenburg Roro Terminal fortsätter dock. Parterna möts på måndag i Arbetsdomstolen för en muntlig förberedelse.

Läs alla våra artiklar om Hamnstriden gratis här.

Erik Helgeson i Arbetsdomstolen

AD: Hamnfackets Erik Helgeson får jobba kvar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln