Gatans galleri

Mexikos beundrade muralismrörelse växte fram under det postrevolutionära 1920-talet. Dessa gigantiska konstverk, ofta med sociala, politiska och nationalistiska budskap, producerades kontinuerligt fram till 1970-talet och pryder fortfarande officiella husväggar över hela landet. I dag har muralismen sett sina glansdagar, men arvet lever vidare. Förutom att några moderna konstnärer fortsätter att skapa muraler menar många att rörelsen banat väg för ett nytt blomstrande konstutryck i Mexiko: gatukonsten.

Mexico City sprakar av gatukonstverk. I statskärnan och i de hippa bobo-kvarteren finns målningar av konstnärer från hela landet, och från hela världen. Lagstiftningen tillåter privatpersoner att själva bestämma över designen på sina husfasader, oavsett var huset råkar vara beläget, vilket betyder att en konstnär rela­tivt enkelt kan skaffa sig en laglig sprejyta. Dessutom är lokala myndigheter hågade att sponsra gatukonstrelaterade event, som festivaler och graffititävlingar.

Detta sammantaget innebär att mexikanska konstnärer har möjlighet att ta tid på sig i sitt skapande, en lyx som deras europeiska kollegor mindre ofta kan unna sig.
Jenaro de Rosenzweig, från projektet Streetart Chilango, menar att Mexikos estetik till stor del präglas av just dessa förutsättningar.

– I den angosaxiska världen finns det mer illegal streetart, helt enkelt för att det är svårare att få tillstånd där. Det påverkar också vilken teknik konstnärerna väljer. I Mexico City har vi till exempel relativt få post-up-verk, eftersom folk har möj­lig­heten att måla i stället, säger han.
Streetart är en spegel av människors tankar. Här i Mexiko är politiken frikopp­lad från samhället, den är inte över huvud taget i kontakt med folket. Så det enda vi har är vårt uttryck, vi törstar efter en kommunikationsform och det är vad street­arten är, rena grafiska yttranden
Streetart Chilango är ett nätbaserat projekt som strävar efter att uppmärksamma Mexico Citys gatukonstscen. Detta görs främst genom en interaktiv Googlekarta som försöker kartlägga alla stadens gatukonstverk och genom guidade turer mellan de för tillfället mest fascinerande kre­ationerna på Mexico Citys gator.

Turerna kostar 200 pesos, knappt 100 kronor, och ges varje lördag. Jenaro de Rosenzweig lik­nar dem vid socialt arbete och menar att syftet framför allt är att främja street­art som konstuttryck, inte att tjäna pengar. Men projektet har också fått kritik – inte minst av konstnärer vars verk är inkluderade i turen – för att kapitali­sera på någonting som är till för allmänheten.

Jenaro de Rosenzweig sorterar de konst­närliga uttrycken i offentliga rum i tre huvudsakliga kategorier: streetart, muralism och graffiti. Han erkänner att gränserna i praktiken är luddiga, men i grova drag menar han att muralismen är de officiella målningarna som berättar en historia eller ett kontextbaserat ideologiskt budskap; graffitin de spontana ut­tryc­ken i form av taggar eller bombs och streetarten en visualisering av ett specifikt budskap.

– Streetart är en spegel av människors tankar. Här i Mexiko är politiken frikopp­lad från samhället, den är inte över huvud taget i kontakt med folket. Så det enda vi har är vårt uttryck, vi törstar efter en kommunikationsform och det är vad street­arten är, rena grafiska yttranden, sä­ger Jenaro de Rosenzweig.

Jenaro de Rosenzweig, från Streetart Chilango, har målat sin färgglada signaturhund på flera ställen i Mexiko City och på andra platser världen över.
Jenaro de Rosenzweig, från Streetart Chilango, har målat sin färgglada signaturhund på flera ställen i Mexiko City och på andra platser världen över.

Samtidigt är större delen av Mexico Citys gatukonst påfallande regim-okritisk. Stadens mest kända konstnärer, som till exempel News, Saner, Smithe och Seher, är oftast opolitiska i sitt skapande och Jenaro de Rosenzweig medger att det finns en övergripande rädsla för att ut­tryc­ka sig alltför fritt.

Han berättar att han nyligen hade en motividé att måla en sjunkande Titanic, med champagne­drickande politiker på den del av däcket som fortfarande var över ytan. Men flera personer avrådde honom. Det skulle inte vara första gången i Mexiko som alltför rättframma åsikter kring det politiska styret straffar sig och Streetart Chilango är ett sponsorbaserat företag, med myc­ket att förlora.

FAKTA Mexikos gatukonst

Den moderna streetartscenen i Mexiko växte fram på slutet av 1980-talet och slog igenom på 90-talet. Rörelsen blommade först upp i den norra staten Tijuana, dit återvändande chicanos (Mexiko-amerikaner) tog med sig USA-födda graffitiuttryck. Men det tog inte lång tid innan trenden spred sig söderut.

I dag finns gatukonsten i alla landets hörn och har använts både i propaganda- och protestsyften. I gränsstaden Juaréz, internationellt ökänd för sina många femicides (kvinnomord), berättar väggarna om folkets missnöje över kvinnovåldet.

Efter att 43 studenter oförklarligt försvann 2014 är flera städer i syd täckta av klagomålningar.

Det politiska konstnärskollektivet LaPiztola, fött ur gatuprotesterna i staden Oaxaca 2006, har fått internationell uppmärksamhet och ställde förra året ut på kulturcentret Rich Mix i östra London.

Den officiella scenen sträcker sig från graffitiinspirerade skolväggar till den 20 000 kvadratmeter stora muralen i staden Pachuca.

Vandalism, alltså graffitering utan tillstånd, är olagligt i alla stater, men de allra flesta stöttar gatukonsten genom regulariserade initiativ.

 

Urbanvetaren Salvador Medina, som arbetar för en organisation som håller på med stadsutveckling i Mexico City, menar att det är problematiskt att den politiska dimensionen är så pass frånvarande i Mexico Citys gatukonstscen. En konstform som är så snabb, eller åtminstone kan vara så snabb, och når så många människor har en kraftig politisk potential. Men Salvador Medina tycker inte att gatukonsten i Mexikos huvudstad lever ut sina möjligheter. Bara i syddelstaten Oaxaca ser han en streetart-rörelse som är starkt sammanknuten med aktuella politiska och sociala rörelser

– De traditionella muralerna var absorberade av den revolutionära staten och till viss del ser vi samma sak i Mexico City i dag. Regeringen betalar för gatukonst­verk på officiella byggnader, i parker, i skolor, men politiska budskap är inte välsedda. Det toleranta förhållningssättet fungerar som ett verktyg för att suga upp konsten i systemet.

Salvador Medina menar att det är problematiskt att den politiska dimensionen är så pass frånvarande i Mexico Citys gatukonstscen.
Salvador Medina menar att det är problematiskt att den politiska dimensionen är så pass frånvarande i Mexico Citys gatukonstscen.

Abigail Davalos Hernández är doktorand i Latinamerikastudier vid Universidad Nacional Autónoma de México, UNAM, och studerar politiska muraler i Latinamerika. Hon menar på samma sätt att gatukonsten regulariserats för att undvika en starkare politisering av den. För henne är myndigheternas uppmuntrande av streetart en modern variant av att justera de offentliga rummen. Vad som verkar vara en demokratisering av publika utrymmen fungerar i själva verket som ett sätt att undanröja spekulationer och tvivel gentemot rege­ringen.

– Regeringen sponsrar graffitimurar i Roma (ett av innerstadens bobo-kvarter, redaktörens anmärkning) men inte i Izta­palapa (en förort, redaktörens anmärk­ning). Regeringens inställning till graffiti bottnar i klassförakt, säger hon.

Och nog kan vem som helst se de este­tiska skillnaderna mellan Mexico Citys olika kvartersvärldar. I Roma trängs hipsterkaféer och konceptbutiker med prydliga trädalléer. Flera trendiga affärer har anställt konstnärer för en cool, graffiti­inspirerad fasad, men taggar och bombs tvättas oftast bort från de koloniala husfasaderna. 45 minuters bilfärd därifrån, i förorten Iztapalapa, står de låga, sandfärgade byggnaderna tätt, och här får graffitin leva fritt – men som Abigail Davalos Hernández påpekar är regeringsbetalda väggar och färg en bristvara.

Hennes vän Victor Mendoza, som håller på att skapa ett arkiv över hela Mexico Citys gatukonsthistoria, håller med. Han berättar att i början av 2000-talet be­lö­nades inrapportering av illegal graffiti­aktivitet och på officiella event registrerades konstnärer med namn och bild och arkiverades av regeringsorganet Unidad Antigrafiti. På frågan om det är polisstatsvarning svarar Victor Mendoza ett upp­rört ”ja” och skrattar.

Men trots starka antigraffiti­reformer fortsatte rörelsen att spira, framför allt i stadens utkanter. Från och med mitten av 2000-talet ändrade regeringen därför både attityd och image och år 2006 bytte Unidad Antigrafiti namn till Unidad Graffiti.

Den lilla citylekparken Regina extraknäcker sedan en Meeting of Styles för ett par år sedan som konstgalleri. Här syns konstnären Bimcks panterhybrid i lila.
Den lilla citylekparken Regina extraknäcker sedan en Meeting of Styles för ett par år sedan som konstgalleri. Här syns konstnären Bimcks panterhybrid i lila.

I dag är Mexico Citys gatukonstscen till stor del regeringsgodkänd och dess uttryck är, om inte alltid radikalt, både rikt och varierande. Metropolen är också en av värdstäderna för en av världens viktigaste graffititillställningar, festivalen Meeting of Styles. Meeting of Styles är ett internationellt nätverk av graffitikonstnärer och anhängare som syftar till att sprida och legitimera konstformen. Initiativet startade i Tyskland 1995. Sedan dess har det växt stadigt och lokala representanter har ordnat festivaler i ett tjugotal länder.

Roberto ”Gerso” Granados, som sedan några år tillbaka organiserar festivalen i Mexiko, tycker att det är viktigt att skapa ett globalt konstnärsnätverk. Det ger en möjlighet att sprida sin konst över hela världen och öppnar upp för utbyte både av teknik- och stilinspiration. Det animerar rörelsen och därmed konsten som kommer från den.

Många av Mexico Citys nya innerstadsmuraler är produkter från Meeting of Styles. Vi går in i den lilla citylekparken Regina som sedan en Meeting of Styles för ett par år sedan också extraknäcker som konstgalleri. Här har konstnären Smithe piffat upp en grågrön mur med en gigantisk, dystopisk framtidssfinx, Bimck bidrog med en panterhybrid i lila och LeSuperDemon skapade ett vattenhjul som skjuter ut fiskar i gråskala.

Och staden kan förvänta sig ännu fler verk som dessa i oktober, då mexikanska Meeting of Styles kommer att äga rum i Mexico City, Cancun och Monterrey. Roberto ”Gerso” Granados berättar att det generellt är enkelt att få stöd från regeringen, eftersom festivalen är lätt att legitime­ra i termer av konst och kultur.

– Det beror också på vem i regeringen man pratar med. En person som har en kusin som målar kommer till exempel troligare att ge oss stöd. Men generellt har det inte varit särskilt svårt. Meeting of Styles presenterar en bra bild av Mexiko, och det vill regeringen stötta, säger han.
Om regeringen är så rädd för konsten att de behöver omforma den så måste den betyda någonting.
Farid Rhuda, konstnär från graffitikollektivet No Collectivo
En mindre smickrande bild av Mexi­­­ko visualiseras i den italienske konst­nären Ericailcanes makroverk i mit­ten av stadskärnan Centro Historico. Målningen är en av Mexiko Citys mest kända och föreställer en apa som spelar symbal med två mexikanska pesos.

I originalversionen var apan klädd i en rege­ringsblå kostym och bar ett presidentband i de mexikanska färgerna över axeln. Farid Rhuda, en av skaparna av gra­ffitikollektivet No Collectivo, pekar menande på den numera svarta färgsättningen och säger att han misstänker att det är påtryckningar från regeringen som ligger bakom den nya designen.

– Om regeringen är så rädd för konsten att de behöver omforma den så måste den betyda någonting, säger Farid Rhuda.

Ericailcanes själv har dock sagt att människorna som bodde i huset kände sig obekväma med ironiserandet över flaggan.

I den nya färgsättningen kring Ericailcanes jätteapa finns inga spår av de tidigare symbolerna för Mexikos president och flagga.
I den nya färgsättningen kring Ericailcanes jätteapa finns inga spår av de tidigare symbolerna för Mexikos president och flagga.

Farid Rhudas egen konst är oftast politiskt okritisk och därför ser han varken sig själv eller dagens andra gatukonstnärer som ”muralisternas barn”.

– Muralisterna uttryckte politiska eller nationalistiska budskap, men våra konst­verk är uttryck av oss själva. Själva murarna är manifestationen av rörelsen, inte rörelsen själv, säger han.

Enligt honom går muralismens arv snarare att finna i folkets inställning till gatukonst än i verkens stil. Han menar att människor i Mexiko är vana vid att se bilder och färger på gatorna och att det därför finns en allmän uppskattning för gatukonsten. Att tendensen är ickerevolutionär tycker han inte minskar konstens värde.

– Folk behöver konst i sitt liv, för att själen ska ha någonstans att fly. Många människor går inte på museum, men med gatukonsten tar vi konsten till dem i stället. Streetart är att skapa gallerier på gatorna.

Diana Bamas kvinnoporträtt bryter mot stereotypa bilder av idealkroppen.
Diana Bamas kvinnoporträtt bryter mot stereotypa bilder av idealkroppen.

Den spanska gatukonstnären Diana Bama är bosatt i Mexico City sedan ett och ett halvt år och har bidragit till stadens gatugalleri med ett tiotal ekofemi­nistiska verk. Hon tröttnade på över­dosen av stereotypa kvinnobilder – kvinnor med ”sexiga kurvor”, röda läppar och traditionella skönhetsideal. I sina verk vill hon utmana bilden av kvinnokroppen och bryta det gängse mönstret av snäva kroppsnormer.

– Den gemensamma nämnaren i djurrättskampen och kampen för kvinnors rättigheter är att vi konsumerar kropparna på samma sätt, som handelsvaror. Det saknas en respekt för våra kroppar, säger hon.

Det största undantaget från den opolitiska trenden i Mexico Citys gatukonst går dock att hitta i kollektivet Rexiste. Rexiste, en sammanfogning av Resiste och Exit, visualiserar rättfram, kompromisslös regimkritik på teman från korruption till yttrandefrihet och sympatiuttryck med olika sociala rörelser. Deras senaste verk målades i samband med en nationell jättemarsch mot kvinnovåld den 24 april i år och går i lila – feminismens färg i Latinamerika – med orden ESTADO FEMINICIDA – på svenska ungefär ”Kvinnomördarstaten”.

Rexiste målar bara illegalt och deras verk tvättas bort nästan i samma sekund som de uppmärksammas. Men i sociala mediers era är till och med efemär konst bevarbar. Bilderna på verken sprids snabbt i sociala medier, inte minst på deras egna officiella Facebooksida med över 16 000 gillamarkeringar.
Unga, oftast från fattiga familjer, från fattiga kvarter, använder graffitin för att skapa sig en plats i staden. Det är graffiti i dess absolut mest politiska bemärkelse.
Victor Mendoza, dokumenterar Mexico Citys gatukonstscen
Victor Mendoza uppskattar Rexistes resistans, men poängterar att de inte är ett graffitikollektiv, snarare en aktivistgrupp.

– Graffitiscenen kommer från erfarenheten av gatorna, från tagging och bombing. Kollektiv kan använda graffiti som verktyg för deras politiska intention, men de behöver inte gå igenom allt det där. Så det är inte samma erfarenhet, säger han.

Han menar att graffiti sällan har en politisk intention, men är politisk i sig själv – och i och med det kanske har en ännu större sprängkraft än den regulari­serade gatukonsten. Att ”graffitera”, enligt Victor Mendoza, är att göra anspråk på ett utrymme som inte var avsett för det. Det är att använda färger, namn, taggar i spontana akter och placera sig själv i en stad, att hävda sin erkännbarhet.

– Unga, oftast från fattiga familjer, från fattiga kvarter, använder graffitin för att skapa sig en plats i staden. Det är graffiti i dess absolut mest politiska bemärkelse, sä­ger han.
Demokratiseringen av det offentliga rummet måste vara kollektiv – annars är det privatisering.
Salvador Medina, urbanvetare

En av Mexico Citys innerstads första moderna muraler, från 2010, är ett samarbete mellan fem olika konstnärer.
En av Mexico Citys innerstads första moderna muraler, från 2010, är ett samarbete mellan fem olika konstnärer.

Salvador Medina är dock kritisk till romantiseringen av spontangraffiti. Enligt honom handlar den radikala problemformuleringen inte om att hävda sig versus att vandalisera, utan om det offentliga rummet som sådant.

Graffiti drar frågan om vad som är privat och vad som är publikt – och på vems villkor – till sin spets. Men för Salvador blir det problematiskt när kravet på det publika utrymmet sker på individuell nivå.

– Demokratiseringen av det offentliga rummet måste vara kollektiv – annars är det privatisering, säger han.

Frågan om hur kollektivitet byggs är dock komplex . Victor Mendoza menar att graffitiscenen föddes ur, och via, konkurrens, men det underbygger inte dess förmåga att skapa gemenskap. Tvärtom menar han att kollektivitet kan födas ur taggande i olika kvarter och nya möj­ligheter till grupptillhörighet – det vill säga ur graffitin själv.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han: 

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. På savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Bella Demhat Aksoy: ”Varför för ni svenskar inte oväsen?”

Publicerad
Läs hela artikeln
7 days sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Bussförare på bristningsgränsen

Fackets larm: Buss­förare på bristnings­gränsen

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Romina Pourmokhtari och Johan Britz

Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

ICC har utfärdat en internationell arresteringsorder mot Israels premiärminister benjamin Netanyahu

Internationell arresteringsorder mot Netanyahu

Publicerad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Iran: Riktig revolution bara genom arbetarklassen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Greta Thunberg intervjuar väljare på Fältöversten, Östermalm. Kvinnan till vänstern spelade Malin i Saltkråkan.
Louise och Michael intervjuas av Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto på Östermalm, som en del i Arbetarens väljarintervjuer. Foto: Alexandra Urisman Otto

Här läxar Malin i Saltkråkan upp Greta – ingen förstår vad som händer

Miljöfrågorna är viktiga – men internationella. Och Centerpartiet är det bästa alternativet ”på vänstersidan”. 

Välkommen till den något udda väljarintervjun från Östermalm i Stockholm, där Arbetaren inte känner igen den superkända intervjupersonen – och intervjupersonen i sin tur inte förstår att det är Greta Thunberg som ställer frågorna.

Under ett besök i köpcentret Fältöversten i Stockholm möter Arbetarens utsända Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto ett par vänner på shoppingrunda. Efter att ha gått med på att bli intervjuade presenterar vännerna sig som Louise och Michael, 79 respektive 64 år. Greta håller i mikrofonen och väljarintervjun börjar trevande:

Vad har ni för spontana tankar inför valrörelsen? 

– Den blir hård tror jag. Och eftersom jag är gammal liberal så är jag lite orolig, svarar Louise.

– Berätta precis vem du är, säger Michael.

– Det behöver jag inte säga, skrattar Louise försynt och fortsätter.

– Men… Jag ser fram emot en schysst valrörelse. Det kan man verkligen säga i dessa tider: hoppas den blir schysst. 

Hur skulle en schysst valrörelse se ut?

– Att politikerna inte alltid pratar illa om varandra. Jag har själv varit aktiv i politiken men jag säger ”de” för jag är inte längre en del av det där, säger Louise.

Michael fyller i:

– Hon vet vad hon pratar om. Hon har suttit i riksdagen och allting. Och hon är en känd skådespelerska. Jag är inte ett dugg känd men jag kommer gå och rösta, säger han och fortsätter:

– Som läget är nu, när man ser opinionen, så leder de rödgröna. Men jag tror att när det närmar sig så kommer det bli mycket, mycket jämnare. Och sen tror jag också att partierna som ligger lite risigt till… Och det är väl framför allt – jag säger fortfarande Folkpartiet och inte Liberalerna, det är så inarbetat för mig – Folkpartiet. Jag tror att Folkpartiet kommer klara sig kvar genom borgerlig stödröstning.

– En dröm att stilla bedja om, säger Louise och fortsätter:

– Jag är nog lite mer realist än du där i nuläget. Men jag hoppas att politiken drar sig mer åt mitten. Att ytterkanterna inte får så mycket att säga till om, som man ibland kan befara. Där ligger mitt hopp. 

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Michael håller med. Och avslöjar hur han tror att han kommer att rösta:

– Jag lovar ingenting åt något håll men som läget är nu… Man lägger tre röster, i riksdag kommer jag antingen rösta på Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Men jag kan ändra mig, jag garderar mig. Jag vill inte lova åt något håll. 

Louise:

– Den som lever får se, som man brukar säga. Men det blir spännande. Och som världen ser ut så är det också extra spännande för jag tror att världsläget påverkar en del, även det svenska valet. Det vore konstigt annars. 

På vilket sätt påverkar det?

– Om det är kris i världen – så har det ju varit historiskt – så tenderar partier att gå samman. Att ”nu är det vi mot dem”, nu ska vi hålla ihop. Och då försvinner förhoppningsvis en del av det interna schabblet… Äh, nu säger jag det rakt ut: Att moderater och socialdemokrater har en hel del gemensamt i stora frågor. Det är klart att det inom dessa partier finns grupper som aldrig skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans. Men jag tror att i ett internationellt krisläge, då skulle det kunna finnas en chans för en sådan mittenuppgörelse, vilket jag alla gånger skulle välkomna. 

Louise: ”Jag var ersättare i EU-parlamentet för Folkpartiet”

Arbetarens Alexandra Urisman Otto lånar intervju-mikrofonen av Greta:

Får jag ställa en fråga? 

Louise nickar.

Jag skriver mycket om klimatförändringarna i mitt jobb som journalist. Och vi vet ju nu att den globala medeltemperaturen de senaste tre miljoner åren har legat väldigt stadigt kring 14 grader, med avvikelser nedåt på minus fem och uppåt på som mest två grader. Och nu är vi med stormsteg på väg ut ur det här spannet, som forskare beskriver som livets korridor.

– Där har vi varit snabba.

Jag vet inte om du har barn eller så – men hur tänker du om framtiden utifrån det här perspektivet?

– Jodå, jag har både barn och barnbarn.

För det är ju precis nu som det här händer. 

Louise berättar att hon var ersättare i EU för Folkpartiet under 2006, när liberala Marit Paulsen (bilden ovan) ville inrätta ett “matens FBI”. Foto: Gunnar Lundmark/TT

Alexandra lämnar tillbaka mikrofonen till Greta och Louise nickar igen. Hon säger:

– Miljöfrågorna är ju några av de väldigt stora frågorna. Och i allra högsta grad internationella frågor där man måste komma överens, internationellt och inom EU. Det kanske inte hjälper så mycket om vi väljer rätt sorts potatis eller frukt eller så. Men det föder ett medvetande hos unga människor att man tar hänsyn till det, säger hon. 

– Och jag var faktiskt ersättare i EU-parlamentet när vår folkpartistiska eller liberala Marit Paulsen ville inrätta ett matens FBI. Hon var väldigt noga och väldigt tidig med detta: att man ska veta vad man sätter i sig.

Louise: ”Greta gör fel grejer nu”

Arbetarens team funderar över vem denna före detta politiker och skådespelare kan vara, men hinner inte ställa frågan innan Louise fortsätter – och avslöjar att inte heller hon vet vem det är hon pratar med:

– Men jag tror tyvärr att enskilda punktinsatser och ja… Greta… Alltså Greta… Ja, jag beundrar henne på många sätt. Men tyvärr så tror jag att den där typen av agitation som har varit, eller de här demonstrationerna… Eller deras agerande inte har hjälpt. Även där handlar det om samarbete.

Greta, som alltså för ovanlighetens skull inte är igenkänd, höjer lätt på ögonbrynen. Hon frågar sedan: Vad tycker du att Greta och aktivisterna borde göra i stället?

– Jag skulle vilja att Greta hade fått hjälp att ta vara på den enorma situation hon hade när hon var som mest trovärdig. Hon är trovärdig nu också. Men hon har hamnat i sällskap där hon inte backas på det sätt som hon behöver backas. Hon gör fel grejer nu, tillsammans med sina kamrater. Det föder ilska och det föder aggressivitet, i stället för att säga: Gud vad hon är bra! Vilket hon var. 

Jag blir väldigt intresserad, säger Greta. Vad är det för fel grejer som man gör? Och om det är något man borde göra i stället, är det något du skulle vilja göra själv?

– Nej, du vet att jag är 80 år nu så jag orkar inte så mycket. Men man kan prata om det och jag kan agitera för det. Och jag pratar med mina barn och barnbarn om det väldigt mycket. Men alltså att förbjuda bilar, förbjuda det ena, det andra. Det tror jag inte på. Jag tror på att öka vetskapen om det.

Har någon sagt att man ska förbjuda bilar?

– Nej, men att jobba bakåtsträvande tror jag inte på. Men jag tror på… Jag tror på vetenskap. Och jag tror på att man ska satsa mer vetenskapligt på miljöfrågorna. Det tycker jag är väldigt viktigt. Och att man också ska lyssna på den vetenskap som kommer fram.

Greta nickar och ställer nästa fråga till båda intervjupersonerna: Vad har ni för plan B om allt går åt helvete?

– Ja… Eh… Alltså hur menar du? undrar Michael.

– Du menar om det säger ”pang” bara imorgon? Då spelar det ingen roll om vi har en plan eller inte, säger Louise.

Greta Thunberg anländer till Arlanda flygplats efter att ha deporterats från Israel. Thunberg var på väg mot Gazaremsan på segelbåten Madleen när hon och andra aktivister frihetsberövades av Israel på internationellt vatten. Foto: Anders Wiklund/ TT

Greta utvecklar sin fråga:

Jag tänker att eftersom den mänskliga civilisationen och de samhällen som vi har nu har byggts upp under Holocen, en geologiskt väldigt stabil period. Och när vi nu går ur den perioden till en med ett mycket mer instabilt klimat. Med många extrema väderhändelser. Det blir svårt med matförsörjning, vattenförsörjning. Det riskerar att bli mycket krig, många människor på flykt. Det kommer bli väldigt mycket instabilitet. Till och med demokratin riskerar att påverkas väldigt mycket. 

– Det kommer att bli mycket större uppslutning människor emellan om detta. Folk kommer att hålla ihop, arbeta tillsammans. Jag är inte… Alltså orolig, det kan man vara. Men jag ser inte hopplöst på det. Jag tror faktiskt att det skulle kunna hjälpa människor att jobba ihop igen om det verkligen blev problem, säger Louise.

Men det forskningen säger är ju att vi är på väg ditåt. Som Alexandra sa, vi är på väg ut ur livets korridor. Och då är min fråga: hur ser ni er position? Vad gör ni då? Eller är det för abstrakt?

– Det det är lite abstrakt när man är 80 år, så tänker man att ja, det spelar inte så stor roll för mig. Men för mina barnbarn spelar det roll. Och de är mycket mer konkreta än vad jag är. De har nog en plan B för hur de ska fixa det, säger Louise.

–  När mina jämnåriga säger att de tycker så synd om våra barn och våra barnbarn, så brukar jag säga att jag tycker inte det. Därför att vi människor har lärt oss att ta livet som det kommer. 

Hon fortsätter:

– Jag tillhör en generation som har haft det oförskämt bra och inte behövt tänka på att jorden ska gå under. Men det är klart att den generation som kommer efteråt, kommer inte ha det lika bra materiellt. Och de kommer att ta hänsyn till det i sina val av liv också. Så jag är ganska hoppfull… Jag tror inte att ni i er generation kommer att behöva förtvivla.

Okej. Så det är bara att acceptera och hoppas att de löser det?

– Nej, nej, det säger jag ju inte. Jag säger ju att vi måste jobba för det. Jag säger att vi måste satsa väldigt mycket hårdare på forskning och på upplysning. Och agera utefter den forskningen naturligtvis. Naturligtvis tycker jag det. Självklart.

Michael: ”Skulle jag rösta på vänstersidan skulle jag rösta på C”

Vi talar en stund om tippningspunkterna i klimatsystemen. De som gör att det finns en tidsfaktor att ta hänsyn till, att flera av systemen nu tycks ha börjat gå från ett tillstånd till ett annat, att förändringarna är irreparabla och att mänskligheten riskerar att helt tappa kontrollen över utvecklingen. Sedan byter vi ämne och det blir ett långt samtal. Michael säger bland annat:

– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet. Det jag tänker på då är ekonomisk utjämning. Om det är som en del säger att det börjar bli för stora klyftor i samhället – och om jag skulle prioritera det – så kanske vänstersidan är bäst. Då skulle jag rösta på Centern. Så nu har jag ett till alternativ i riksdagsvalet. Men jag lovar ingenting åt något håll ännu.


– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet, säger Michael.På fotot: Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist (C) med ett valplakat med texten ”Sverige kan mer”.
Foto: Jessica Gow/ TT

När Louise än en gång påpekar att händelser i omvärlden sannolikt kommer att ha stor inverkan på det svenska valet utbrister Michael:

– Men man får aldrig ge upp hoppet!

Han fortsätter:

– Problem är till för att lösas! Och det går, om alla hjälps åt! Det går – vilket problem det än handlar om, miljö, krig eller vad det är – det går att lösa! 

Var ser du hoppet i dag? frågar Greta.

– Jag ser hoppet i att alla tänker till och… Viktigast är att få slut på krigen. Alltså miljön i all ära men nu… Det finns mer än en konflikt och att få slut på dem – för det handlar direkt om människors liv och hälsa. Och det går! Om vi alla vill och alla hjälps åt, förr eller senare ska det vara slut på det där, säger Michael.

– Det det är en bra grundtanke jag tror på det också. Jag hoppas i alla fall, säger Louise.

”Riksdagskvinna och känd skådespelare”

Arbetaren tackar för all tid vännerna har lagt på att prata med oss. 

– Får jag bara säga en sak? skjuter Michael in.

– Det var en ära att få bli intervjuad. Ni var trevliga. Och att stå bredvid Louise som vet vad hon pratar om! Riksdagskvinna och känd skådespelare och allting. Det var en ära! You made my day, säger han och fortsätter.

– Men jag vill bara säga en sak till. Miljöfrågor är viktiga. Och här utanför står det ibland folk och delar ut flygblad och det är nästan alla partier men väldigt sällan Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De är välkomna även hit!

Louise hakar på:

– Det är därför det är så synd att inte Greta satsar på det. Tänk om hon kunde satsa i Miljöpartiet eller någonting sånt där. I stället för att bli haffad för de här båtaktionerna och sådana saker. Det är så synd, det är bortkastat, tyvärr. Tror jag. Men jag menar, det är inte jag som bestämmer vad hon ska göra.

Louise Edlind i rollen som Malin Melkersson vid filminspelningen av barnfilmen Vi på Saltkråkan, juli 1963. Foto: Jan Collsiöö/TT

– Nej, säger Greta.

– Hon får bestämma själv. Det tycker jag, säger Louise och avslutar från sitt håll:

– Ha det jättebra!

Är Arbetaren kommunistisk?

Vi säger hej då, igen. Och Michael hejdar oss, igen. Frågar vilken tidning det var vi kom ifrån, nu igen. Var det Arbetaren? Och var den kommunistisk?

Det är syndikalisterna som äger den, berättar vi. Men på redaktionen är man fristående. Greta påpekar att hon inte jobbar där och jag berättar att jag är frilans.

– Jaha, syndikalistisk är den. Okej, säger Michael och avslutar:

– Alla får finnas!

***
Fotnot. Väl hemma på kammaren upptäcker Arbetaren vilken Louise det är vi har träffat: Louise Edlind Friberg, också känd som Saltkråkan-Malin och tidigare riksdagsledamot för dåvarande Folkpartiet under 2006.

Väljarintervju: ”Vi är inte vana att behöva säga ifrån”

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

Amalthea Frantz:
Varje val, inget val – eller?

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Anställda på Mervida tvingas ta lån när lönen uteblir
Oro och ångest. Vissa av de anställda på vårdbolaget Mervida har tvingats ta lån när lönen nu uteblir. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Trots löftet: Mervidas boende­stödjare får ingen lön på måndag


Noll och ingenting. Trots tidigare löften från cheferna blir det inte någon lön för boendestödjarna på det vårdbolaget Mervida nu på måndag. Samtidigt fortsätter företagets vd att ducka alla frågor.

– Det här skapar både frustration och förvirring, säger en av de anställda som Arbetaren pratar med tidigt på torsdagsmorgonen, just när den blanka lönespecifikationen kommit.

Arbetaren har i två tidigare artiklar rapporterat om hur ledningen för Mervida, med 400 anställda inom hemtjänst och boendestöd i Stockholm och Norrköping, beslutat sig för att göra om bolagets lönesystem. Något som skapat stor oro bland personalen då det med kort varsel visat sig att lönerna för maj månad inte kommer att betalas ut.

Efter protester lovades några av de som valt att inte skriva under att de skulle få sina pengar. Men inte allt. En sjättedel av lönen skulle dras in under sex de kommande sex månaderna för att i stället betalas ut vid ett senare tillfälle. På torsdagsmorgonen, med bara dagar kvar till löning, kom dock chocken.

– Vi får ingen lön i maj, säger Jarl Pettersson, boendestödjare på Södermalm i Stockholm, till Arbetaren.

Jarl Pettersson, boendestödjare, Stockholms ls
Utan lön. Jarl Pettersson, boendestödjare på Mervida.

Noll kronor i lönebeskedet

Han och kollegorna är både arga och frustrerade. 

– Vissa, förklarar han, har tvingats ta lån för att betala hyran.

En annan boendestödjare, som vill vara anonym av rädsla för repressalier, säger att den ekonomiska osäkerheten gör att många mår dåligt.

– Vi blev lovade av vår närmaste enhetschef att det skulle betalas ut pengar, men att företaget skulle dra en sjättedel. Och nu kom lönebeskedet där det står noll. Det är inte kul och för många blir det extremt tufft att klara maj månad.

Arbetaren har sökt både Mervidas vd Johan Fagerlund Sjöberg som vägrar svara på några frågor, och den lokala enhetschefen för boendestöd.

De anställda som tidningen pratat med säger att de med fackets hjälp hoppas ta fallet vidare till Arbetsdomstolen.

Boendestödjare och hemtjänst Mervida

Anställda på vård­bolaget Mervida tvingas ta lån när majlönen uteblir

Boende­stödjare utan inkomst när vårdbolag lånar av lönen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Greta och Alexandra: Därför vill Hayma i Skärholmen inte prata om politik

Våren har rusat fram men nu är det dags för en återblick till Gretas och mitt besök i Skärholmen. Det var bara ett par dagar innan vi virrade runt på Karlaplan och bland annat fick en pratstund med några killar från min (Alexandras) gamla gymnasieskola Östra Real, det kan ni läsa om här.

Kontrasterna var inte nådiga mellan dessa unga killars syn på världen och det vi fick höra från 48-åriga Hayma som kom fram i Skärholmen Centrum. Fram kom hon för att tacka Greta för engagemanget och aktionerna för Palestina. 

– Jag respekterar dig jättemycket, sa hon och Greta svarade direkt:

– Detsamma.

Hayma Faour.
Hayma. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter lite tjat från min sida ställde Hayma upp på att svara på våra frågor. Som så många andra sa hon att hon inte kunde så mycket om politik och inte riktigt förstod varför det var relevant att hon sa vad hon tänkte och tyckte. 

– Jag tror att det kommer att bli värre och värre för invandrare. Jag tror det. Och eftersom jag är muslim så känner jag mig ibland rädd för… För vad de säger om invandrare, sa hon. 

Det är inte ogrundad oro. En ny granskning från Expo visar hur Sverigedemokraterna på flera nivåer driver en samordnad kampanj riktad mot muslimer.

– Vad tror du att vi kan göra för att förändra det? frågade Greta.

– Vi måste alla leva tillsammans, lika samma. Vi kom hit för länge sen. Vi jobbar, studerar. Mina barn föddes här i Sverige, sa Hayma.

Hur länge har du bott här?

– Jag har varit här i sjutton år. Min man i fyrtio. Han kom för länge, länge sen. Vi kommer från Palestina, Safad. 

Hur tänker du kring det politiska läget i Sverige?

– Jag kan inte säga någonting om det. Men de måste lugna ner sig. Det finns jättemånga invandrare i Sverige. Människor som kommer från andra länder där det har varit krig. De jobbar här och studerar… De har också en viktig roll här i Sverige. 

Greta och många andra i klimatrörelsen har engagerat sig i andra stora frågor, som till exempel Palestinarörelsen. Kan du se någon väg framåt mot att det här kan öka, att man är solidarisk med varandra? I politiken eller inom aktivismen?

– Jag har ingen aning om det. Men när det gäller politiken… Det räcker, jag vill inte gå på den. 

Greta frågade:

– Känns det hopplöst i politiken? 

– Ja, tyvärr, svarade Hayma.

Greta:

– Ser du något hopp någonstans? 

Hayma:

– Jag hoppas på fred, i hela världen. Jag vill inte ha krig. Jag vill att… Gaza…

Hayma torkade sig i ögonen med en näsduk.

– Ja… I’m feeling sad. I hope everything will be okay, sa hon och fortsatte:

– It hurts. My heart is in Gaza. It’s bleeding all the time. Det är ingen som pratar, ingen som säger stopp för att människor mördas överallt. 

Hon tystnade. Innan vi tackade, sa hej då och Greta bad att få ge henne en kram avslutade Hayma, då och då avbruten av sin egen gråt:

– What do you want me to say? Vilken politik måste jag säga: okej, it is good? Det är därför jag vill inte prata om politik. Jag är besviken.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln