Socialdemokratin och frågan om ägandet

Jag minns när jag såg en dokumentär om Uppsalas fyrtiotal och bygget av bostadsområdet Tunabackar. Det var idel glada människor. Socialdemokratiska politiker som pratade om vikten av att alla människor hade ett bra boende till en billig peng.
Radarskribenten Linn Spross är ekonomhistoriker vid Uppsala universitet.
Detta korsklipptes med bilder på lekande barn i plaskdammar, som hade byggts särskilt för deras skull.

Sådan är min bild av den traditionella socialdemokratin. En feelgoodpolitik där alla har det bra, där konflikter har överslätats och sopats under mattan. Alla fick det bra till slut, den dumma var egentligen bara missförstådd och ensam.

Det är den typen av socialdemokrati som både känns så enormt avlägsen och samtidigt närvarande idag. Vi känner igen elementet av att sudda ut konflikter, men kanske inte plaskdammar åt barnen.

I höstas fick vi se en socialdemokratisk statsminister svinga sig till nya höjder av hyckleri. Målet var kompromiss, att få skaka hand. Den klassiska socialdemokratin präglas av samförståndsandan och klassamarbete. På så vis har man kämpat för ökade löner och ökad tillväxt, som möjliggjort en omfördelning av resurser.

Staten, arbetsköparna och arbetarna hade alla ett intresse av ett ökat produktionsresultat. Det fanns en tydlig tanke om att kakan måste bakas innan den delas. Frågan om ägande handlar då om att för att någon ska få mer, måste alla få mer.

Men det har funnits andra idéer om ägande. Idéer som har gått ut på att ändra villkoren för produktionen, och därmed villkoren för vem som äger denna. Mest känt är kanske förslaget om löntagarfonderna, som skulle ge de arbetande en del av vinsten från företagen.

Det har har i vissa perioder funnits idéer inom socialdemokratin om ett annat ägande. Mest känt är kanske löntagarfondsprojektet, som blev väldigt kontroversiellt inom det privata näringslivet. Demonstrationer mot löntagarfonder 1983.
Det har har i vissa perioder funnits idéer inom socialdemokratin om ett annat ägande. Mest känt är kanske löntagarfondsprojektet, som blev väldigt kontroversiellt inom det privata näringslivet. Demonstrationer mot löntagarfonder 1983.

Mindre känt är kanske socialdemokratins idéer om socialisering. Socialiseringstanken fanns med i socialdemokratins barndom. Detta var innan socialdemokraterna blev partiet som förespråkade folkhem, välfärd, plaskdammar åt barn och ett samarbete med arbetsköparna. Socialisering byggde på en idé om att överföra den privata egendomen till en allmän sfär.
Frågan om ägande var en fråga som kopplades till hur produktionen var organiserad.
I den tidiga socialdemokratin fanns det en syn på det kapitalistiska samhället som grundläggande orättvist, ett system som samlade rikedomen i ett fåtals händer på bekostnad av flertalet. Socialiseringen sågs som en strategi för att överkomma denna orättvisa. Frågan om ägande var således en fråga som kopplades till hur produktionen var organiserad. Detta är någonting annat än en statlig apparat som omfördelar genom skatter. Man ville ge arbetets frukter åt de som arbetade genom att förändra hur produktionen var ägd.

I socialdemokraternas första partiprogram från 1897 skrev man att: ”Detta åter kan endast ske genom upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom, samt den planlösa varuproduktionens ersättande med en socialistisk, samhällets verkliga behov motsvarande produktion.”

Första sidan av
Första sidan av "Förslag till program för Sverges socialdemokratiska parti", 1897.

Socialiseringen skulle utgöra en motreaktion mot kapitalet, man ville hitta nya former för produktionen. Samtidigt blev frågan om socialisering svår att hantera för ett parti som var reformistiskt. Det handlade om en politik som vacklade mellan klasskamp och klassamarbete, mellan en tro på politisk handling som nödvändigt och en tro på att vissa saker bara var möjliga att göra när tiden var inne.
Den tidiga socialdemokratin präglas av en slags tolkning av Marx som innebär att socialism är kapitalismens naturliga följd.
Socialdemokratin åberopar ofta i sin egen historieskrivning att de var dem som en gång i tiden förstod att samhället inte kan förändras hux-flux. De som menade att man hade rätt till maklighet och hävdade att socialismen skulle införas steg för steg. Den tidiga socialdemokratin präglas av en slags tolkning av Marx som innebär att socialism är kapitalismens naturliga följd, någonting som är mer eller mindre givet.

Marx skrev om att kapitalismen är ett system som är instabilt och präglat av inre motsättningar, men som alltid tycks överkomma dessa motsättningar. Detta överkommande resulterar dock i att ännu större hinder sätts upp.

Marx hävdar att det största hindret för kapitalet är kapitalet själv. De som i detta tolkar in en ekonomisk determinism hävdar då att kapitalismen som system kommer att gå under av sina inre motsättningar. Denna process måste få ta sin tid, eftersom det inte kommer att gå att störta kapitalismen innan detta ekonomiska system har nått sin fulla mognad och nästa steg blir möjligt att ta.

En betoning av den ekonomiska determinismen ger politisk kamp en underordnad roll. Den blir i viss mån meningslös. Man behöver inte kämpa för någonting som ändå ska komma, man kan inte kämpa för någonting som är omöjligt för att tiden ännu inte är inne.

Socialiseringstanken byggde på att omgestalta villkoren för ägandet av produktionen. Men denna idé kom snabbt att omförhandlas, genom att peka mot att tiden inte var inne för detta nödvändiga steg.
Framstegstanken och idén om produktionsprocessens mognad tog överhanden, klasskampen var tvungen att sakta in.
När frågan om socialisering skulle verkställas i och med socialdemokraternas valseger 1920 blev detta komplicerat. Framstegstanken och idén om produktionsprocessens mognad tog överhanden, klasskampen var tvungen att sakta in. Även om arbetarna kanske hade rätt till allt, var tiden inte inne för dem att ta allt. Även om socialismen var målet kunde den inte införas i dag, i morgon, eller ens i övermorgon.

Gustaf Vl Adolf ansåg att det var socialdemokraterna som såg till att det inte blev revolution och republik i Sverige 1918. Bild från kravaller på Slottsbacken i Stockholm den 5 maj 1917.
Gustaf Vl Adolf ansåg att det var socialdemokraterna som såg till att det inte blev revolution och republik i Sverige 1918. Bild från kravaller på Slottsbacken i Stockholm den 5 maj 1917.

Kanske är denna beskrivning orättvis. Kanske går det inte att förstå den tidsanda som rådde då. Den framtidsoprimism som fanns.

Jag kan se det framför mig. Ett politiskt parti som formeras. Alla bråken, alla konflikterna, men också den rusiga glädjeyran att få ta makten. Att tänka att den ljusnade framtiden snart var inne, att man skulle bli den kraften som ledde folket. Att känna ansvarets tyngd på sina axlar. Detta i en tid av strejker och revolter, klasskonflikter som ställdes på sin spets, när det stora landet i öst genomförde en revolution.

Det är kanske inte konstigt att tiden verkade vara på frammarsch, att samhället verkade genomgå en snabb förändring. Kanske tyckte man att det gick allt för fort, vad vet jag?

Rickard Sandler är ett vackert namn på en statsminister, även om han bara fick sitta i ett år. Han efterträdde Hjalmar Branting och var en marxistisk skolad man. Sandler översatte Marx’ kapitalet 1931 och var en av dem som drev idéerna om socialisering i partiet. Tillsammans med Gustav Möller, Arthur Engberg och Per Albin Hansson författade han socialdemokraternas partiprogram 1920. Detta program som har kallats för det mest marxistiska och framställer det kapitalistiska samhället är ett samhälle som präglas av klasskonflikt:

”Detta mål kan icke uppnås utan politisk kamp. Socialdemokratin vill därför samla och politiskt organisera de utsugna klasserna, klargöra deras roll i den sociala utvecklingen, målet och vägarna för deras klasskamp, erövra den politiska makten och på den väg och i den ordning utvecklingen själv anvisar, genomföra samhällets socialistiska organisation.”

Den politiska kampen för socialismen skulle föras av ett parti. När makten väl var tagen skulle man genomföra socialismen med hjälp av socialisering.

Men den uppmärksamme lägger märke till att denna avsiktsförklaring har försetts med ett undantag. Det måste ske på den väg som utvecklingen själv anvisar.
Å ena sidan ödestro, å andra sidan klasskamp.
Det blir en viss dubbelhet i detta. Man skriver att utvecklingen kommer att visa vägen, men det behövs ett parti som har vett att följa denna väg. Å ena sidan ödestro, å andra sidan klasskamp. Dessa två skulle visa sig vara två storheter som inte riktigt gick att förena.

Frågan om socialisering hanterades med att tillsätta en nämnd som skulle utreda frågan 1920. Detta var åtskilliga år innan de stora utredningarna tillsattes, de som kom att prägla politiken.

Tiden efter andra världskriget var den tid då samhällets skulle reformeras och styras med kunskap, den sociala ingenjörskonstens tid. Frågor om samhällets vidare utveckling höll det statliga utredningsväsendet sysselsatt.

Att tillsätta en utredning kan vara ett sätt att skjuta problem under mattan. Att utreda en politisk fråga är att hantera den på ett till intet förpliktigande sätt. Många är de obekväma frågor som malts sönder av det statliga utredningsväsendets maskineri.

Kanske anade man inte 1920 vad socialiseringsnämnden skulle arbeta med, att det skulle dröja 16 år innan den sista publikationen kom, kanske visste man inte att arbetet skulle vara bortkastat. När Rickard Sandler 1936 slutligen satte punkt var det med att säga att socialiseringsnämnden inte hade för avsikt att förespråka eller planera hur socialiseringen skulle gå till.

När Rickard Sandler 1936 satte punkt för sin utredning var det med att säga att socialiseringsnämnden inte hade för avsikt att förespråka eller planera hur socialiseringen skulle gå till. På bilden Sandler  tillsammans med  Aleksandra Kollontaj, sovjetiskt sändebud i Stockholm (odaterat foto).
När Rickard Sandler 1936 satte punkt för sin utredning var det med att säga att socialiseringsnämnden inte hade för avsikt att förespråka eller planera hur socialiseringen skulle gå till. På bilden Sandler tillsammans med Aleksandra Kollontaj, sovjetiskt sändebud i Stockholm (odaterat foto).

När utredningen tillsattes var det dock en marxistiskt inspirerad tanke som skulle ligga till grund för arbetet. Hjalmar Branting skrev utredningens direktiv, det vill säga de riktlinjer som arbetet skulle följa. Han menade att det privatkapitalistiska samhället hade en grundläggande brist, eftersom produktionen var undanhållen det allmänna. Syftet med socialiseringen var således att underkasta produktionen och strukturera den i det allmännas bästa.

Men denna utgångspunkt omförhandlades snabbt. Det första betänkandet rörde frågan om industriell demokrati. Man hade i uppgift att lägga fram ett förslag som skulle ge arbetarna i industrin mer inflytande och makt över sin arbetssituation. Man lade fram ett förslag om att driftsnämnder bestående av arbetare skulle inrättas vid företag. Syftet var att ge arbetarna insikt i hur företagen drevs.
Ägandefrågan blev omformulerad till en fråga om drift, klasskonflikten blev omformulerad till samarbete mellan arbete och kapital.
Men detta förslag hade mycket lite med ägande att göra. Ägandefrågan blev omformulerad till en fråga om drift, klasskonflikten blev omformulerad till samarbete mellan arbete och kapital. Utredningen betonade vikten av samverkan, att upplysa arbetarna om hur ett företag sköts skulle kunna förbättra produktionen, vilket var ett gemensamt intresse för både arbetare och arbetsgivare. Driftsnämnderna skulle inte ha någon faktiskt bestämmanderätt, utan bara en rådgivande funktion.

Det finns något fostrande i det hela. Att arbetarna ska förstå hur produktionen fungerar, rätten att få yttra sig i frågor om arbetsvillkor men på intet sätt ges befogenheter att styra själva över din arbetssituation. En utjämning av maktförhållandena mellan arbete och kapital var inte den faktiska makten över situationen, utan tillfället att få se hur produktionen gick till. Det handlade om att ge arbetarna kunskap snarare än makt.

Förslaget blev hårt kritiserat av fackföreningsrörelsen och gick inte genom i riksdagen.

Själva utredningen präglas av att vilja mana till eftertanke, försöka ljuta olja på de revolutionära vågorna. Man kritiserar de arbetare som tror på en revolution:

”Den ersättning arbetaren söker för ett innehållslöst, tryckande och färglöst liv på arbetsplatsen, tar ofta form av drömmar om ett samhälle, där alla önskningar bli uppfyllda. För otåliga, aktiva, verksamhetslystna naturer tar det existerande samhället lätt karaktären av raka motsatsen till allt det önskade, av en fiende som det endast gäller att förinta.”

Klasskampen fick ge vika för det gemensamma bästa. De revolutionära tongångarna som hördes var av ondo, de var människor som behövde besinna sig. I stället för konflikt betonade man de gemensamma intressena. De som trodde på klasskamp behövde besinna sig. Att kämpa för arbetarnas rätt handlade inte om att kämpa mot arbetsköparna. Det fanns gemensamma intressen som man skulle ta vara på.

Så gick idén om socialisering från att vara en omfördelning av ägande, en omfördelning som var en motreaktion mot kapitalismens orättvisa, till att handla om hur företag skulle skötas för allas bästa, ett ömsesidigt beroende. Det allmänna bästa blev produktionens bästa.

1920-talet var ett decennium som inleddes med en kraftig ekonomisk nedgång och som präglades av en hög arbetslöshet. Arbetslösheten var ett problem som gav upphov till olika lösningar. Röster från höger menade att detta var på grund av arbetarnas för höga löner, som gjorde det för dyrt att anställa (ett argument som verkar ack så välbekant).

Från vänster menade vissa att den höga arbetslösheten var ett tecken på det kapitalistiska sönderfallet. För socialdemokratin blev 1920-talet ett decennium där praktisk politik och ideologi hamnade i konflikt. Som regeringsparti hade man inte egen majoritet. Det handlade mer om att bevara sina positioner snarare än att flytta fram dem.

Arbetslösheten blev även för somliga socialdemokrater ett bevis på det kapitalistiska systemets instabilitet. Men de dåliga tiderna blev inte ett argument för vikten av socialisering. Gränsen för det möjliga definierades av de ekonomiska förhållandena, som blev en anledning att hålla en defensiv position. I riksdagsdebatter och skrifter kom socialdemokrater att hävda att det var utvecklingens gång som bestämde hur det skulle bli. Rickard Sandler menade att:

”Socialiseringen (är) helt enkelt en fortskridande utvecklingsprocess, som endast delvis ägnar sig för statligt ingripande. Till en mycket väsentlig del sker denna process, utan att vi i här i riksdagen röra ett finger för den.”

Att genomföra socialiseringen gick helt enkelt, inte än. Det är svårt att veta vad som var retorik, vad som var taktik. Vad man kan veta är dock att socialiseringen, som ett sedan länge uppnått mål för socialdemokratin, lät vänta på sig. Den liberala statsvetaren Herbert Tingsten har skrivit att sossarnas tjugotal var en tid då ”taktiken (blev) bestämmande för ideologien; det handlande som uppfattas som något yttre och tillfälligt, blir vana och karaktär.” Det fanns uppenbara gränser för vad som ansågs möjligt att göra. Strävandena mot ekonomisk demokrati var lagda på is. Tiderna var för hårda, partiet för svagt. Dessutom skulle det ju hända, förr eller senare.

Socialiseringsnämnden satt kvar även på 1930-talet. Arbetet fortsatte, även om man inte angav några förslag. Frågan om socialisering kom att bli allt mindre aktuell. Den förda politiken riktade in sig på samförstånd. Statsminister Per Albin Hansson menade att samhället inte hade nått den grad av utveckling som behövdes för att socialisering skulle gå att genomföra.
När som helst, men inte nu.
Ständigt denna utveckling, alltid dessa tider som någon gång ska komma. När som helst, men inte nu.

1937 kommer en utredning som förpassar frågan om socialisering på reformismens kyrkogård. Författaren är Rickard Sandler. Den liknar inte en traditionell utredning, utan har formen av att vara en essä, försiktiga resonemang kring sakernas tillstånd.

En grundläggande premiss för Sandlers resonemang är idén om alla människors lika värde. Den ekonomiska politikens mål är att alla ska få det bättre, alla är medlemmar i samhället och ingen ska få någonting på bekostnad av någon annan. Sandler menade att problem med detta var konkurrerande normer. Detta gäller inget bara mellan arbetarklassen och kapitalisterna, utan även mellan lantarbetare och industriarbetare. Alla kunde de ha olika uppfattning om vad som var bäst för dem.

Idén om ett folkhushåll är centralt i detta resonemang. Det allmännas bästa var den norm som det politiska arbetet skulle sträva efter. I det allmänna bästas namn måste konflikter överbryggas. Hur socialisering har hanterats och hur frågan om att omdana villkoren för ägande visar hur klasskampen blev en folkhemstanke, hur konflikt blev samarbete. Framstegstanken blev ett argument för de små stegens politik.

Det är en ödets ironi att Sandler parafraserar på Marx när han skriver:

”Även om människan mer och mer kan väntas i fråga om sin tillvaros materiella underlag kunna behärska samhällsutvecklingen, torde mänsklighetens berömda ’språng ur nödvändighetens i frihetens rike’ få förläggas till någon tidpunkt efter den tid vi våga yttra oss om.”

Detta låter som en gränsdragning av tid, men är i lika stor mån en gränsdragning utifrån en ovilja att överkomma ett ekonomiskt system. Det är illustrativt för en ödestro som gjorde den politiska strategin bunden till tidens gång, vilka tillfällen som fanns.

Det verkar vara en socialdemokratisk strategi som lever kvar. Det går väl inte att skylla de dåliga tiderna på de politiska besluten, de är ju underordnade samhällets allmänna tillstånd. Politiken gör vad den kan, givet det utrymme som finns. Socialdemokratin kom att växa samman med ett ekonomiskt system som man förvisso en gång i tiden såg som illegitimt, men som visade sig vara avgörande gör vad som ansågs möjligt att göra.

Socialiseringen var en vision som sköts på framtiden, en idé som aldrig riktigt togs på allvar, eftersom det innefattade för radikala ingrepp i den ekonomiska strukturen. Att omgestalta villkoren för ägande skulle innebära att överträda det gränser som det ekonomiska systemet och det ekonomiska läget hade ritat upp.  Jag föreställer mig att Rickard Sandler knackar på Stefan Löfvens dörr och säger ”Vi vågade inte riktigt förr, men nu då, är inte tiden inne? Det har ju faktiskt gått åttio år?” Löfven skulle svara: ”Absolut inte nu, när tiderna är så svåra, det går inte. ”

För dem som väntar på rätt tillfälle riskerar att alltid stå på läktaren. De som väntar på socialism kommer förmodligen att få vänta mycket länge. Detta gällde för socialdemokratin, och det gäller även för de som inväntar den slutgiltiga krisen. En socialdemokrat sa att det ibland är bättre att vänta med armarna i kors än att göra dumdristiga saker. Tiden fick utvisa att han hade fel.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
1 week sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad