Utifrån det uppmärksammade fallet med socialsekreteraren Lars Perssons självmord har författaren och journalisten Elinor Torp fördjupat sig i frågan hur det står till med den psykosociala arbetsmiljön på Sveriges arbetsplatser. Efterhand blottläggs ett behov av förändringar som skulle utmana såväl ledarstrukturer som anställningsformer och ekonomiska fördelningsfrågor. Jonas Enander har läst Elinor Torps bok.
Morgonen den 10 juni 2010. Trepartssamtal ska äga rum på socialkontoret i Krokoms kommun. Socialsekreteraren Lars Persson står i centrum: hans eventuella avsked ska diskuteras tillsammans med cheferna och ombudsmän från fackföreningen Vision. Men mötet blir inte av. Samtidigt som cheferna och ombudsmännen beger sig mot socialkontoret åker ambulans och polis till Lars Perssons hus. Chefernas mobbning och hotet om avsked drev in honom i en depression som han aldrig kom ut ur.
Tre månader senare lämnar Lars Perssons fru Maria in en polisanmälan mot fem chefer. Hon vill ha upprättelse för honom och alla andra som har gått ett liknande öde till mötes. Två av cheferna åtalas för arbetsmiljöbrott. Många engagerar sig i rättegången. Avgörande frågor står på spel: Hur står det till med den psykosociala arbetsmiljön på Sveriges arbetsplatser? Vem bär huvudansvaret? Vad ska man göra med chefer som trakasserar anställda? Och framför allt: Hur många självmord sker egentligen till följd av en undermålig arbetsmiljö?
Kring dessa frågor kretsar Elinor Torps nyutkomna bok Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen. Första delen är en noggrann, närmast litterär genomgång av upprinnelsen till Lars självmord. På nära håll får läsaren följa Lars och Maria Persson, deras tre barn, cheferna och kollegorna och ta del av deras tankar och känslor. I andra delen diskuteras utförligt den psykosociala arbetsmiljön: den accelererande ohälsan på svenska arbetsplatser, oförmågan att hantera mobbning från chefer och kollegor och risken för självmord till följd av detta.
Jag orkar inte mer är en uppföljare till Döden på jobbet (2013) där Elinor Torp granskade dödsfall till följd av bristande fysisk arbetsmiljö. Nu skärskådar hon i stället den psykiska arbetsmiljön.
Antalet självmord per år i Sverige till följd av bristande arbetsmiljö uppskattas till 300. Det är förstås en siffra som är omöjlig att fastställa exakt, men den ger ändå en fingervisning om storleksordningen på problemet. 300 är fler än vad som dör i trafiken. Dubbelt så många som dör till följd av bristande fysisk arbetsmiljö. Och medan den fysiska arbetsmiljön går att mäta, reglera och kontrollera så är den psykiska mer svårfångad. Men det är ändå den som sticker ut i statistiken.
Både Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket varnar för den accelererande sjukskrivningen till följd av stress och utmattningssymtom. Efter belastningsfaktorer är sociala och organisatoriska orsaker den vanligaste orsaken till arbetsrelaterad sjukdom. 40 procent av alla sjukfall hos Försäkringskassan rör psykiska sjukdomar, och den vanligaste diagnosen är akut stressreaktion. I synnerhet drabbas kvinnor.
Arbetsrelaterad psykisk ohälsa tär helt enkelt på hela samhället: på statens budget, på arbetsplatsens livskraft, på familj och anhöriga. Men framför allt: den kostar människoliv.
Grupper som har en ökad risk för självmord är dels de som arbetar inom hierarkiska och stressfyllda organisationer, så som polis, sjukvård, försvar, räddningstjänst eller präster. Framför allt polisen tycks vara en extra utsatt arbetsplats (exempelvis larmade Polisförbundet hösten 2013 efter att åtta anställda hade tagit sina liv). Dels spelar även anställningsformen roll: kortvariga anställningar innebär en förhöjd risk.
Vad var det då som hände i fallet med Lars Persson? 2003 flyttar han till Krokom – en liten ort vid Oviksfjällen i Jämtland – tillsammans med sin fru och de tre barnen. Han börjar jobba som socialsekreterare med inriktning mot missbrukarproblematik. Både klienter och kollegor uppskattar hans insatser. Men då en ny arbetsledare börjar skär det sig på arbetsplatsen. Lars upplever att han förföljs av cheferna. Små misstag får orimliga proportioner. Arbetsledaren är ständigt på honom.
Mobbningen övergår till vaga anklagelser. Han ska varnas. Det lokala fackombudet från Vision engagerar sig. En mobbningsutredning utförs av en av cheferna. Men utredningen hittar inga fel. När anklagelserna – som fortfarande är vaga – växer kopplas en facklig förhandlare in från regionalkontoret i Sundsvall.
Lars Persson skriver desperat till en av cheferna: ”Jag vill vädja till er att ta hänsyn till att jag har två tonåringar hemma som behöver mat och kläder och att jag själv inte har ngn annan utbildning att ta till”. Två dagar senare svarar kommunen: ”Härmed underrättas du om att Krokoms kommun överväger att avskeda dig från din anställning som socialsekreterare vid socialförvaltningen i kommunen”.
Lars Persson förstår aldrig vad han gjort för fel. Inte heller kollegorna. De stöttar honom och skriver bekymrade brev till ledningen. Den enda teori som presenteras är att han har gjort för många utredningar, att engagemanget för klienterna kostar för mycket pengar. Därför ska han bort.
Han går in i en depression och sjukskriver sig. Han låser in sig hemma och vågar inte visa sig utomhus på dagtid eftersom grannarna då kan ana att han sjukskriven. Dottern Lina tycker att han påminner om ett spöke, eller en myra som inte hittar tillbaka till stacken. Facket lyckas aldrig få fram några konkreta anklagelser. Kollegorna skickar en bukett prärieklockor för att visa att de står bakom honom.
En terapeut som han träffar berättar för cheferna att Lars Persson är självmordsbenägen. Terapeuten uppmanar dem att ta ett steg tillbaka och se till hans rehabiliteringsbehov. Men i stället för att backa väljer cheferna att driva på avskedet. Och Lars Persson orkar inte stå emot.
När Maria Persson väljer att söka upprättelse för Lars får hon först kalla handen från myndigheter och polisen. En anmälan måste upprättas av det lokala skyddsombudet, inte av Maria. Men det var Lars Persson som var skyddsombud. Och fackföreningen Vision kan inget göra: direkt efter hans självmord drar kommunen tillbaka varslet. Så Vision har varken en medlem att försvara eller ett övertramp från arbetsköparen att bestrida. Till slut får Maria Persson gehör hos åklagaren Åse Schoultz på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål i Östersund. Åse Schoultz väljer att driva fallet. Och som underlag har hon en liten skrift från Arbetsmiljöverket från 1994: Föreskriften om kränkande särbehandling. För första gången kommer tillämpningen av föreskriften att prövas i domstol.
Försök att lyfta frågan om den psykosociala arbetsmiljön gjordes på 1990-talet. Anita von Schéele från Statshälsan författade föreskriften och myntade begreppet kränkande särbehandling. Både LO och Svenskt Näringsliv var skeptiska. Men TCO drev igenom den. Intresset var dock svalt från Arbetsmiljöverket att implementera föreskriften. Den fysiska arbetsmiljön prioriterades, den psykiska ansågs för svårhanterlig. I nästan 20 år låg föreskriften i dvala innan den skulle hamna i centrum i Krokomfallet. Hade cheferna ägnat sig åt kränkande särbehandling av Lars Persson? Kunde de hållas ansvariga för hans självmord?
Åtalet mot cheferna kom dock inte bara att handla om arbetsmiljö. En viktig aspekt som Elinor Torp lyfter fram är hur frågor kring arbetsmiljö har förvandlats till frågor om arbetsrätt. Cheferna ville avskeda Lars i stället för att säga upp honom.
Att säga upp en anställd är en omfattande process: alternativa omplaceringar ska prövas, rehabiliteringsåtgärder undersökas, uppsägningslön utbetalas. Avsked är däremot billigare: arbetaren får på stående fot gå från arbetsplatsen. Om facket tvistar sker förhandling i Arbetsdomstolen; visar sig avskedet vara oskäligt tvingas arbetsköparen betala skadestånd. Men skadeståndet är inte kännbart. På lång sikt och i genomsnitt blir avskedandet en mer effektiv metod än uppsägning för att bli av med oönskade anställda.
I fallet med Lars Persson finns det även misstankar att Sveriges Kommuner och Landsting rekommenderade avsked i stället för uppsägning. Vad Elinor Torp lyfter fram är således en situation på svensk arbetsmarknad där den svenska modellen krackelerar. I stället för trepartssamtal där den anställde möts tillsammans med fack och arbetsköpare för att gemensamt komma fram till en lösning går man direkt ner i ett skyttegravskrig och kastar paragrafer på varandra. I stället för att vara en trygghet för arbetaren används Lagen om anställningsskydd, LAS, som ett hotmedel.
Det är egentligen svårt att kalla behandlingen av Lars Persson för mobbning. Snarare rör det sig om en rationell strategi från arbetsköparens sida för att göra sig av med en anställd.
Den 19 februari 2014 kommer tingsrättens dom. De två cheferna fälls för grov vårdslöshet och får villkorlig dom samt kännbara böter. De bristande arbetsmiljöinsatserna och missbruket av arbetsrätten ansågs vara straffbart. Men när fallet prövas i hovrätten frias cheferna. Högsta domstolen väljer att inte ta upp fallet. Föreskriften om kränkande särbehandling visar sig vara tandlös. Chefer runt om i Sverige – som oroat sig för att plötsligt hållas straffrättsligt ansvariga för anställdas depressioner – andas ut.
Och Maria Persson konstaterar bittert: ”Arbetsmiljölagstiftningen i Sverige gäller inte för den psykosociala arbetsmiljön, vi ska inte inbilla oss något annat! Arbetsgivare och chefer har oinskränkt makt att behandla folk hur man vill. Det är ingen idé att försöka få upprättelse. Man är precis så maktlös som jag kände mig.”
Hur kommer det sig att den psykosociala arbetsmiljön inte är en prioriterad fråga i domstolar och på arbetsplatser? Statens beredning för medicinsk utvärdering gav i februari 2014 ut en rapport som slog fast att den vetenskapliga forskningen tydligt har etablerat sambandet mellan arbetsmiljö och depression. En viktig och självklar slutsats är att höga krav tillsammans med svagt inflytande över arbetssituationen är en grund för att utveckla depressionssymtom.
Från näringslivets sida skulle dock deras rätt att ”leda och fördela arbetet” utmanas om de anställdas inflytande ökade. Denna rätt går tillbaka till den mer än 100 år gamla Decemberkompromissen mellan arbetsköpare och LO.
Inom den offentliga sektorn har det senaste decenniets ledarstruktur med New Public Management minskat de anställdas inflytande. För både näringslivet och den offentliga sektorn skulle en minskning av arbetsbördan kräva omfattande nyanställningar. Rörande den psykiska arbetsmiljön skulle dessa anställningar dessutom behöva vara fasta snarare än tillfälliga, vilket allt mer har blivit standard i dag. Att förbättra den psykosociala arbetsmiljön kräver således grundläggande förändringar som utmanar både ledarstrukturer, anställningsformer och ekonomiska fördelningsfrågor. Detta tycks vara grundorsaken till oviljan att ta tag i problemet.
Hur ser det då ut i ett internationellt perspektiv? 2009–2010 skedde en självmordsvåg på de franska bolagen France Télécom, Renault, La Poste och Peugeot. Enbart på France Télécom tog 24 anställda sina liv, vissa inne på arbetsplatsen. Självmordsvågen ledde till att man vände på utgångspunkten för diskussionerna runt arbetsmiljö. I Sverige, och tidigare i Frankrike, utgår diskussionen från individen: vad ska arbetsköparen göra med en anställd som kommer till jobbet och är deprimerad? Den motsatta frågeställning är: hur påverkar arbetsmiljön individen som jobbar där? I stället för att diagnostisera individen diagnostiserar man arbetsplatsen. I Frankrike kriminaliserades hälsoskadlig arbetsmiljö och mobbning. Även ständiga omorganiseringar, vilket tär på de anställda, blev brottsligt.
Rörande mobbning på arbetsplatsen har man kommit avsevärt längre i Norge än i Sverige. Vid misstänkt arbetsplatsmobbning görs i ett tidigt skede en extern utredning där all parter hörs. Redan detta skede är viktigt för att visa att den mobbade tas på allvar (en vanlig konsekvens är annars att den mobbade måste bära bevisbördan själv och riskerar att förvandlas till en bitter rättshaverist). Föreligger mobbning graderas den och åtgärder sätts in.
Undermålig psykosocial arbetsmiljö och mobbning på arbetsplatsen är givetvis inte samma sak. Mobbning kan förekomma mellan kollegor, eller från chefer mot underordnade. I det senare fallet är det dock del av en större problematik, vilket Elinor Torp pekar på: att mobbning och trakasserier från chefer är ett sätt att göra sig av med oönskade arbetare. Utifrån detta perspektiv måste mobbningen ses i ett större sammanhang, som handlar om uppluckringen av den svenska modellen och åsidosättandet av Lagen om anställningsskydd.
Den psykosociala arbetsmiljön är en ödesfråga. Dess mest extrema konsekvens är det höga antalet självmord kopplade till undermålig arbetsmiljö. I Arbetsmiljöverkets och Försäkringskassans statistik ser man tydligt hur den psykosociala arbetsmiljön förstör människors liv och statens budget.
Nya rapporter om ökad stress på olika arbetsplatser publiceras ständigt. Regeringen har annonserat att man vill få ned sjukskrivningsdagarna. Arbetsmiljöverket ska införa nya föreskrifter om psykosocial arbetsmiljö nästa år. Frågan är dock om detta leder till de två åtgärder som mest av allt skulle lösa problemet: att minska arbetsbördan och att öka de anställdas inflytande.
Elinor Torp varnar för att sätta allt för stark tilltro till att fackföreningarnas representanter ska kunna tackla frågan om den psykiska ohälsan. Ofta är en högre post inom fackföreningsrörelsen en rekryteringsgrund till chefspositioner.
Exempelvis blev Lars Perssons regionala ombud senare personalchef. Vidare har Arbetsmiljöverket endast resurser att granska maximalt 5 procent av Sveriges arbetsplatser. För att komma tillrätta med problemen med psykisk ohälsa kopplad till undermålig arbetsmiljö krävs således att de anställda själva tar striden för ökat inflytande och minskad arbetsbörda. Och till den striden har Elinor Torp lämnat ett viktigt bidrag med sin bok Jag orkar inte mer.
