De har blivit symboler för hatet mot flyktingarna – fotografen från den högerradikala ungerska tv-kanalen som sparkar ett barn och mannen som spottar på flyktingar från en motorvägsbro i Danmark.
En svensk kommunalpolitiker väckte häromdagen ilska och avsky när hon önskade sig att någon mötte ankommande syrier på Öresundsbron med en kulspruta.
Liksom sina ungerska och danska meningsfränder är den svenska politikern (gissa vilket parti) avskyvärd. Jämfört med den enorma mobiliseringen av frivilliga framstår hon ändå som pinsamt marginell.
Den senaste veckans explosion av solidaritetsarbete kommer inte ur ett vakuum. I Sverige finns gamla och djupa traditioner att hjälpa människor i nöd. Engagemanget för Spanien under inbördeskriget, för Finland, för Ungern 1956 och för Polen under militärdiktaturen 1981 och för baltstaterna 1991 är en del av vårt kollektiva minne.
Det var viktigt att påminna sig om när det under det senaste året verkat som att hatet bara breder ut sig alltmer.
Tills det inte längre gjorde det.
Svenskar i allmänhet är inte en bunt förhärdade rasister, men de som faktiskt är det har tillåtits ta så mycket plats att de sånär skapat ett samhällsklimat där många fler riskerat svepas med. Detta har förhoppningsvis fått en vändning i och med det som sker just nu.
För till skillnad från andra till intet förpliktigande antirasistiska kampanjer, om att vara ”87 procent” eller att ”gilla olika” så handlar hjälpen till de syriska flyktingarna om praktiskt, konkret arbete. Du deltar inte genom att byta ut profilbilden på Facebook, du deltar genom att skänka pengar, samla in kläder, demonstrera med tiotusentals andra i Stockholm eller Göteborg, genom att skjutsa flyktingar från järnvägsstationer och färjeterminaler.
Precis som hjälpen till Finland eller Spanien sätter detta verkliga spår hos människor. Och det skapar en trend, en anda i samhället där att vara solidarisk är att göra det rätta. Hur länge den håller i sig är omöjligt att säga i dagens läge, men minnet kommer inte att blekna på ett bra tag.
Det är lätt att kritisera det politiska etablissemanget för att de i detta läge känner sig tvungna att komma med urvattnade fraser om medmänsklighet, samtidigt som de själva är i högsta grad skyldiga till de murar som rests kring Europa. Det är också rätt att kritisera dem.
Men det som betyder något är inte om regeringen är hycklare, utan att människor engagerar sig och att engagemanget kommer underifrån. Därför måste kraven fortsätta ställas på makthavarna att inte smita från sitt ansvar, samtidigt som vi fortsätter stödja de oberoende solidaritetsrörelser som sliter dygnet runt just nu.
I första ledet i detta arbete står för övrigt ofta aktivister från den oberoende vänsterrörelse som under snart 25 år fått ta oerhört mycket skit från etablissemanget. Inte minst Allt åt Alla, tidigare i år uthängda som ”extremister” på en statlig myndighetssajt, drar ett tungt lass med det praktiska hjälparbetet.
Det kan vara på sin plats att ge alla dem som kämpar för något bra det erkännande de förtjänar.
