Greklands pågående kris har alltför ofta, med vad som borde vara en alldeles för tunnsliten klyscha för att godkännas ens en gång, kallats en tragedi. Även om slutet mycket väl kan komma att bli av en sort som passar in i den klassiska dramatikens krav för tragedier, är det mer i krisen som påminner om en tv-såpa av den gamla sorten som pågår år efter år, med ständigt nya förvecklingar och cliffhangers.
Protestvågorna har böljat genom åren, Grekland har fått se samlingsregeringar, växande nazism, kollapsen för det tvåpartisystem som delat på makten sedan militärdiktaturens fall – och så omsättningen av alla proteströrelser i gemensam vänsterpopulistisk politisk praktik. Att ett socialistiskt samlingsparti i detta läge konkurrerar ut det politiska etablissemanget är inte det minsta märkligt, precis som det inte var det att ett militant och våldsamt nazistparti kunde gå från ingenting till 7 procent för några år sedan – och hålla sig kvar trots mordutredningar och fängelsestraff.
Det är lätt att inta en cynisk hållning mot Syriza och redan på förhand bedöma den uppgift de tagit på sig som övermäktig. Agerandet i förhandlingarna har ända sedan valsegern i vintras skvallrat om att vad de framför allt försöker skaffa sig är tid. Tid innan likviditetsstödet slutgiltigt dras in och katastrofen är ett faktum.
En folkomröstning är fortfarande planerad till helgen – samtidigt som regeringen förklarat sig villig att gå med på kraven från långivarna. Nästan i alla fall. Det är några punkter man skulle vilja diskutera. Få lite mer tid.
Den stenhårda linje som EU-kommissionen och de finansiella institutionerna IMF och Europeiska centralbanken håller mot Grekland är troligen delvis till för att inte ge mycket större ekonomier som också är på fallrepet några dumma idéer rörande statsskulden. I Spanien har en vänsterrörelse med liknande attityd som den grekiska goda chanser att få makten i nästa parlamentsval.
Vad krisen i Grekland och hotet om kommande kriser i Spanien eller Italien mycket tydligt visar, är vilket ruttet bygge EU och i synnerhet EMU hela tiden varit. Både sett till vilket fiffel med räkenskaper som tillåtits för att länder skulle kvalificera sig, och hur prioriteringen nu när flera av dem krisar hela tiden är att skydda de stora bankerna och att privatisera allt större delar av den offentliga sektorn – som om detta i sig skapar god ekonomi för ett land.
Under hela krisen har det uppenbara alternativet funnits rakt framför näsan – skriv av så mycket skulder det går, låt bankerna ta smällen snarare än det grekiska folket – men låna givetvis inte ut enorma belopp igen om det finns misstanke om att de ska kastas i samma svarta budgethål. Greklands överklass har undanhållit enorma belopp från statskassan, och borde vara de första att klämmas på pengar i stället för staten och arbetarna.
Tysklands krigsskadestånd efter första världskriget skapade ekonomisk kris i landet på 1920-talet, vilket som bekant banade väg för nazisterna. Men några år efter att Hitler störtats gick Tysklands fordringsägare med på att skriva av halva beloppet och att lägga upp en avbetalningsplan för resten på 30 år.
Det går alltså om man vill, och Grekland har inte ens varken startat krig mot halva världen eller mördat någon.
Bara gör det.
