Tidigare i veckan startades en svensk ”politikerskola”. I en artikel på DN debatt presenterade några av medlemmarna i skolans styrelse och ”advisory board” syftet med utbildningen.
Det är en intressant lista på folk som står bakom. Daniel Sachs är vd för Proventus, investmentbolaget med det stora kulturintresset. Per Schlingmann är pr-mannen bakom ”Nya Moderaterna” och en av de största valtriumferna i Sverige sedan Thorbjörn Fälldin satte punkt för över 40 år av socialdemokratiskt regeringsinnehav 1976.
Mona Sahlin är avpoletterad S-ledare och statlig samordnare mot så kallad ”våldsbejakande extremism” – en myndighet i akut behov av en Schlingmanns pr-färdigheter.
Maria Wetterstrand är miljöpartispråkröret som fick gamla nyliberaler att rösta grönt, och visade efter valet 2002 att hon var en mycket skicklig politiker redan i unga år.
Politikerskolan ska alltså träna upp engagerade ungdomar till politiker. Det finns en misstro ”mot demokratin” som skulle kunna motverkas på det viset. För, som de konstaterar i sin artikel, ”i dag väljer allt fler att utöva sitt politiska samhällsengagemang i nya folkrörelser och nätverk, utanför traditionella institutioner.”
Det är dem man vill fånga upp och med varm hand leda in på partipolitikens bana. Den som egentligen betyder något.
Att få fler att delta i allmänna val är i sig en bra sak. Lågt valdeltagande har aldrig gynnat arbetarklassen, eftersom det främst är arbetare som låter bli att rösta i länder med lågt valdeltagande som USA, där krånglig registrering och val på vardagar höjer tröskeln för vem som ska orka ta sig till vallokalen – samtidigt som politiker tenderar vara vita rika män i långt högre utsträckning än befolkningsgenomsnittet.
Det som den nystartade politikerskolan är ett uttryck för går dock bortom frågan om valdeltagande och representation.
Pr-byråer och deras konsulter blir en allt viktigare del av politiken, både vad gäller partierna och de intresseorganisationer som ska försöka påverka de folkvalda. I helgen inleds politikerveckan i Almedalen, och det är ingen vild gissning att lanseringen av den nya politikerskolan förlagts lagom nära inpå för att vara ett diskussionsämne, men utan att drunkna i sorlet i Visby.
Per Schlingmann och den nationella samordnaren mot våldbejakande extremism har ett gemensamt intresse av att unga engagerade människor med talang för opinionsbildning tar plats bland konsulterna och partifolket som ska mingla i Almedalen under åren som kommer. Schlingmann för att det passar hans agenda att politiska motsättningar som betyder något trängs undan av politteknologi och paketering av partier – som olika tvättmedel i butiken, som han en gång uttryckte det.
Sahlin, som redan bidragit till att på sin myndighets sajt svartlista aktivistorganisationen Allt åt Alla – en av de oberoende vänstergrupper som är allra skickligast på pr – tjänar på att politiskt engagemang ofarliggörs och indefinieras.
Alla som hamnar utanför den trygga liberala famnen har däremot allt att vinna på att stanna utanför ringmuren och bygga sina egna motrörelser utan vare sig ”fina” kapitalister, moderata politteknologer eller statliga åsiktspoliser.
