Debatten har rasat i veckan om stök och olika sorters störningar på bibliotek runtom i landet. Snabbt urartade det till en fråga om ”hyfs”, och rentav om idén att bibliotek är en plats för dämpade samtal och läsning är förlegad.
För det utmålas den ibland som, när biblioteken ska vidga sin verksamhet, förvandlas till ”mötesplatser” och bjuda in till alla möjliga aktiviteter.
Oftast sker det över huvudet på bibliotekarierna, precis som när en ny ”kreativ chef” härom året stormade in på Kulturhuset i Stockholm, rensade ut misshagliga serier och tänkte högt om att även börja rensa på vuxenavdelningen.
I den nu uppblossade debatten är det åter chefer inom biblioteksvärlden som talat negativt om en så kallad ”tysthetsnorm”.
Samtidigt talas det för lite om det uppenbara – nämligen varför biblioteken blivit en plats för störningar och till och med våld i större utsträckning än tidigare. Är det verkligen sedernas förfall vi ser? Dagens förtappade ungdom som inte lärt sig mores?
Det offentliga rummet privatiseras och glasas in i allt högre grad. Uppvärmda och ombonade offentliga miljöer är just det den som tvingas vara ute i regn och kyla längtar efter – men många är inte välkomna på inomhustorgen. Utom just på de kommunala biblioteken, som för sin uppgift ska vara välkomnande och erbjuda en trygg och lugn plats för den som vill läsa allt ifrån dagens tidning – svensk som exempelvis turkisk – till allt vad biblioteket kan erbjuda av romaner och facklitteratur.
Men när fritidsgårdar läggs ner och väktare får makt att avhysa människor från allt större del av förortscentrumens ytor spiller detta över på biblioteken. Det är inte en önskvärd situation för någon, utom möjligen för stunden för den som inte bryr sig om ifall den stör andra.
Den som påtalar vikten av väl fungerande fritidsgårdar med ordentliga resurser och utbildad personal som del av lösningen på bibliotekens problem, möts ofta med trötta referenser till en gammal tv-sketch där ett våldsamt ungdomsgäng skyller allt de gör på att de inte har någon ”lokaaaal”.
Och visst. Tillhandahålla självstyrda lokaler – hur trevligt det än kan låta i teorin – är knappast receptet för det aktuella problemet. Att däremot sluta låsa ute människor från gemensamma ytor, och att rusta upp alla delar av den sociala välfärden – från ungdomsmottagningar och fritidsgårdar till psykvården – skulle räcka långt.
Biblioteken har sin egen speciella, och mycket viktiga roll. Låt dem ägna sig åt det de är till för, sluta tvinga på dem nya konstlade roller i lokalsamhället, och sluta underminera verksamheten genom att ta bort alla alternativ för de mest utsatta.
Det är inte ”dagens ungdom” som ska skärpa sig, det är deras föräldrageneration – de i den som sitter på makten att fördela offentliga resurser – som måste börja visa dem som växer upp i dag den respekt det innebär att tillhandahålla tillräcklig social infrastruktur för att de ska klara sig bra genom uppväxten.
