Strax före stängningsdags, mitt i julrusningen, svimmar Frida i en klädaffär. Droger har funnits med i hennes liv sedan tonåren och den här dagen har hon tagit bensodiazepiner beställda från internet. Substansen var svårdoserad och hon har fått i sig för mycket. Hon hittas livlös på golvet i en provhytt. Polisen kör henne till BAS, Beroendeakuten på Sankt Görans Sjukhus i Stockholm. Poliserna ska senare vittna i en rättegång bakom lyckta dörrar, att Frida vid intaget hade en medvetandegrad på omkring 10 procent.
Frida minns nästan ingenting från natten på BAS, men hon vaknar med en känsla av att något är fel. Känslan i kroppen och ett vagt minne av tumult gör att hon nästa morgon ställer en fråga till personalen: ”Har jag blivit våldtagen?”. Svaret kommer snabbt: ”Ja” – och Frida tappar skålen med frukostflingor i golvet.
Kvinnor utgör omkring 30 procent av personerna inom beroendevärlden. I behandling kan du ofta vara ensam tjej eller en av få på ett behandlingshem eller i en grupp. Att kvinnor är i minoritet gör att de missgynnas i vården. De far också mer illa i beroendevärlden. Det menar Sonja Wallbom som arbetat med kvinnor i missbruk sedan 1965 och i dag driver Qjouren i Stockholm, en kvinnojour som tar emot misshandlade kvinnor i aktivt missbruk.
– Kvinnor går in i behandlingen på männens villkor. Minoritetsförhållandet gör att kvinnor får svårt att hävda sin plats. I blandade verksamheter finns också förövarna. De som misshandlat, de som använt kvinnorna i prostitution, säger hon till Arbetaren.
– Kvinnor har en tyngre ryggsäck när de kommer in. Det tar längre tid innan kvinnor söker sig till vården och de har varit i missbruket längre. Det här tar man väldigt lite hänsyn till i vården.
Sonja Wallbom berättar att det under åren har satsats på kvinnor, men att det oftast varit i projektform och aldrig blivit en del av strukturen inom missbruks- och beroendevården.
– Historiskt var det ju självklart att man inte blandade män och kvinnor, men sedan så ansågs det ju progressivt att ha blandade behandlingar. Det har poppat upp satsningar på kvinnor som sedan har lagts ned. Just nu poppar ingenting upp, säger hon.
Många kvinnor med missbruksproblem har sexuella övergrepp i bagaget och risken att utsättas för våld bland kvinnor i missbruk är betydligt högre än bland andra kvinnor.
– Kvinnor är ofta utlämnade till män och lever i beroendeförhållande till män i missbruket. De saknar ett kvinnligt nätverk och är prisgivna åt männen för att få tag på droger. Visst finns det många kvinnor som är kriminella också och langar och så, men många betalar med sina kroppar. Det skulle man behöva jobba med i vården, att det är så pass mångfasetterat. Men i stället reduceras man till bara en missbrukare, säger Sonja Wallbom.
Bakom låsta dörrar och bortom medias spalter ägde i vintras en ovanlig våldtäktsrättegång rum. Flera beståndsdelar känns igen. Tjejen var drogpåverkad och tillräckliga bevis för att killens version om att det var ömsesidigt sex fanns inte. Han friades. Det som skiljer målet från andra våldtäktsfall var platsen. Beroendeakuten på Sankt Görans sjukhus. Vi ses på ett kafé och Frida, som egentligen heter något annat, är fortfarande förbannad.
– De tog in mig för att jag var en fara för mig själv. Det här får inte hända när man är i samhällets vård. De borde ha haft koll på mig. Om inte annat för att jag var där på observation. Jag hade ju kunnat sluta andas. Var fanns personalen?
Det som har hänt under natten är följande: Frida körs till BAS av polisen. Den polisman som sitter med henne i baksätet är rädd att hon ska dö i en överdos, då hon hela tiden sjunker in i medvetslöshet. Läkaren som tar emot Frida bedömer henne som ”jättepåverkad”. Hon kan inte stå och sover mest. När hon är vaken skriker eller gråter hon. Det är inte möjligt att ta urinprov.
Frida får till en början inget rum utan blir sittande i fikarummet tillsammans med två killar, varav den ena varit i slagsmål med polisen och bedömts som i behov av uppsikt då han kan vara farlig. En vårdare ser de två killarna sitta tätt ihop med Frida som är jättepåverkad och ledsen, och tycker inte att det ser bra ut.
Sedan lämnas de ensamma. När vårdaren kommer tillbaka är rummet tomt. I ett angränsande rum hittas Frida och den ena killen utan byxor och personalen drar slutsatsen att en våldtäkt har ägt rum. Frida tas till avdelningen för våldtagna kvinnor, där hon inte får vara kvar då hon är för påverkad. Hon gråter eller somnar hela tiden och måste köras i rullstol.
På Södermalm i Stockholm ligger kvinnoverksamheten Qvinnoqulan, som drivs av RFHL, Riksförbundet för rättigheter, frigörelse, hälsa och likabehandling.
Det är en drogfri mötesplats för kvinnor och tjejer, vars grundtankar utgår från kamratstöd och systerskap och att tillsammans bygga en meningsfull tillvaro utan droger. En torsdag i mars sitter fem kvinnor runt bordet i lokalen. De är Jasmine Monmorgsdotter och Therece Teir som båda är verksamhetsledare på Qvinnoqulan. Maria, som är praktikant, Mikaela och Sofia som är besökare på Qvinnoqulan och som båda vunnit över sitt beroende.
Jasmine Monmorgsdotter och Therece Teir har själva erfarenheter av missbruk och utanförskap. Samtalsämnet för dagen är kvinnors villkor i missbruket och inom vården.
Borde missbruks- och beroendevården ta mer hänsyn till kön?
– Kvinnor blir alltid åsidosatta. Behoven ser väldigt olika ut. Orsakerna till missbruket skiljer sig åt och mäns och kvinnors liv i missbruket är olika. Men när man sedan ska ta itu med missbruket, då generaliserar man, säger Jasmine Monmorgsdotter.
– Kvinnor är inte män. Det är det som är problemet. Då passar inte alltid vården som utgår från män, säger Therece Teir.
Samtalet spretar, men på vissa punkter är alla överens. Kvinnor far illa på ett helt annat sätt än män i missbruket. Kvinnor med missbruk saknar ofta helt ett kvinnligt nätverk och skammen är stor.
– I missbruket är den traditionella kvinnorollen mer utpräglad. Du är mer utsatt. Många lever i en relation med en man för att få tillgång till knark. Det är en konkurrens med andra tjejer, säger Therece Teir.
– Jag hatade andra kvinnor, säger Mikaela och fortsätter:
– Jag har aldrig tidigare haft en tillhörighet bland kvinnor. De har huggit mig i ryggen
eller så har jag huggit dem.
Hierarkin mellan män och kvinnor i missbruk och kriminalitet är stor.
– I missbruksvärlden är män här uppe och kvinnor här nere, säger Mikaela och visar med handen först i höjd med pannan och sedan nere i knähöjd.
– Jag körde aldrig den grejen, att vara beroende av en man. Jag gick in i det kriminella själv. Jag var ju förstås tvungen att vara tio gånger så jävlig som männen, säger Jasmine Monmorgsdotter och skrattar.
– Men även om jag inte hade en beroendesituation, så kände jag ju av hierarkin. Om någon var skyldig folk pengar var jag alltid den som fick mina pengar sist och så.
Diskussionen kommer in på insatser riktade mot endast kvinnor som en efter en lagt ned i Stockholmsområdet. Kramis jobbverksamhet för ex-kriminella kvinnor, Enheten för hemlösas kvinnoverksamhet och Kvinnoverksamheten i Högdalen har alla lagts ned de senaste åren.
– Det brukar låta så att det är för dyrt att driva verksamhet endast för kvinnor. Det är för få som kommer. Men det är ett typiskt myndighetsproblem. De lyckas inte nå den målgrupp de riktar sig mot. Behovet fanns. Sedan kostade det också för socialtjänsterna att skicka kvinnor dit, säger Terece Teir.
– Allt ska klaras av i öppenvården i dag
och kvinnor förväntas klara sig på det eller max en kort sväng på behandlingshem, säger Jasmine Monmorgsdotter.
– Jag fick en månad på behandlingshem och då gick jag på heroin, säger Mikaela.
Socialstyrelsens senaste statistik över missbruks- och beroendevården visar att män genomsnittligen får något fler vårddygn i behandling än kvinnor.
Ulrika Metzler som är behandlingsansvarig på Kurorten i Tingsryd som bara riktar sig till kvinnor, bekräftar bilden av att det är vanligt att kvinnor beviljas kortare behandlingstider än män.
– Det som händer då är att vi förlorar lite av ”det goda arvet” som man annars brukar arbeta med. Personer som varit här länge och kan fungera som bra förebilder. Det blir en större omsättning. Vi får hit kvinnor som gått på heroin i 20 år och som bara beviljats en grundbehandling på 60 dagar, säger hon.
Ulrika Metzler anser att det behövs fler behandlingsalternativ för endast kvinnor av två skäl.
– I blandade behandlingar inleder folk relationer och då blir det pannkaka för båda två. Sedan har kvinnor en tendens att lämna ifrån sig utrymme och tid till män. Tidsförhållandet i blandade grupper blir 60/40 till männens fördel och det är förödande när det gäller människor som försöker rädda sina liv, säger hon.
När det är dags för rättegång i Fridas mål orkar hon inte. Hon går in genom portarna på Stockholms tingsrätt, men bryter ihop och börjar storgråta. Hon vänder och går därifrån. Åtalet ogillas. Killen nekar till brott och menar att de var överens om att ha sex. Tingsrätten finner att det inte är visat att Frida vid den sexuella aktiviteten var i så dåligt skick att det innebar ett utnyttjande av hennes tillstånd samt att det inte går att bevisa att han haft ett straffrättsligt uppsåt.
– Jag kunde knappt gå, är inte det ett hjälplöst tillstånd? frågar sig Frida.
Att sex mellan patienter kan ses som olämpligt eller att det över huvud taget kan förekomma på en observationsavdelning omfattas inte av tingsrättens bedömning, står det i domen.
Istvan Szabo har det medicinska ledningsansvaret på BAS. Han kan inte kommentera det specifika fallet på grund av patientsekretessen, men berättar att patienter som inte
är suicidala eller så pass gravt intoxikerade
att puls och syresättning är på kritiska nivåer, endast övervakas var tionde till femtonde
minut.
– Vi har alltid incidenter, men det handlar oftast om aggressivitet. Ofredanden eller misstänkta våldtäkter har bara hänt en gång under mina 13 år här, säger han till Arbetaren.
– Efter händelsen har man planerat om observationen, men det är ännu inte kontinuerlig övervakning, det finns inte resurser till det.
Borde man separera kvinnor och män?
– Det är också en resursfråga, men om det här skulle hända fler gånger måste vi göra det till varje pris, säger Istvan Szabo.
På Qvinnoqulan kommer en kvinna ut ur köket med ett fat med kanelbullar som hon just bakat och ställer på bordet. Vi diskuterar trender i beroendevården och blandade behandlingar versus behandlingsalternativ riktade enbart till kvinnor.
– Tolvstegsprogrammet är det som är på modet just nu och det är ganska begränsat och fungerar dåligt i blandade grupper. Det passar alkoholmissbrukare med en stabil situation, säger Jasmine Monmorgsdotter.
– Män, skjuter Therece Teir in.
– Nej, inte nödvändigtvis, men personer med stabil familjesituation och jobb, säger Jasmine.
– Här har jag en stenhård åsikt, vi tycker olika, det är skapat av och för män. Det passar manliga alkoholister i 55-årsåldern. Jag säger inte att det inte fungerar, men programmet är väldigt dogmatiskt. Det utgår från att du har valt hela din väg, du har ansvaret för allt som har hänt dig. Har du varit utsatt för våld blir det också ditt eget fel, säger Therece Teir.
– Tolvstegsbehandlingen kan fungera bättre för kvinnor i rena kvinnogrupper också. Det utgår ju från att du ska dra din life-story. Många tjejer i missbruk har övergrepp i bakgrunden och så sitter det nån snubbe i gruppen och kickar på det man berättar. Det är en förnedring i sig.
– Jag hade turen att snubbla in på ett kvinnomöte på NA. Kvinnobehandling och kvinnomöte har varit avgörande för mig. När jag gick på blandade möten hamnade fokus mer på utseende och vilka som var där. Kvinnogruppen lyfte mig, berättar Mikaela.
– När jag satt i blandade grupper levererade jag det man förväntades leverera. När vi pratade bara vi tjejer blev det helt andra samtal, säger Therece Teir.
– Jag har suttit några år i Kriminalvården, sammanlagt elva och ett halvt år på olika anstalter, berättar Jasmine Monmorgsdotter.
– Före 1994 fanns det blandade anstalter och det fanns positiva grejer med det också. Folk skötte hygienen bättre och så, säger hon.
– Jag var på ett blandat behandlingshem och jag tycker att det var kaos. Det var svårt att fokusera på behandlingen. Det var konflikter och drama hela tiden. Alla låg med alla och mellan tjejerna var det samma konkurrens som ute i missbruksvärlden, säger
Sofia.
Det finns en undersökning som visar att de flesta vill ha blandad behandling. Vad tror ni om det?
– Det är klart man vill! utbrister Mikaela.
– Men man ska inte få välja, det ska bara vara så! Jag var livrädd för kvinnor innan jag kom till ett kvinnohem. Jag hade ingen aning om hur man umgicks med kvinnor.
