Bara några dagar efter att jag anlänt till Hanoi möter jag experimentmusikern Phu Pham. Han förbereder sig för en resa till Europa där han ska göra musiken till en dansföreställning. Det slående är hans internationalism. Mina förväntningar om en unik vietnamesisk scen kommer på skam, snarare påminner den om experimentmusiker från vilken plats som helst i världen. Innan jag anlänt till Vietnam hade jag en måhända naiv och romantisk idé om att jag skulle finna en musikmiljö som är specifik och något radikalt annorlunda än den jag är van vid från i synnerhet Sverige och Berlin. Men till skillnad från bildkonsten tycks det lättare att skriva in sig i en internationell miljö inom den experimentella musiken och ljudkonsten. Någon som till viss del kan tillskrivas den betydligt kortare historien experimentmusiken har, samt den mediespecifika abstraktionen ljuden bär på. Medan bildkonst åtminstone traditionellt sett också har ett syfte att dokumentera en tid och en plats.
Någon vecka efter vårt möte åker jag ut till Hanoi Rock City (det närmaste Hanoi har en hipsterbar) där Phu Pham gör ett hårt technoset. Då och då bryts rytmerna av med mer friflytande oljudspartier. Rummet är mycket enkelt upplyst av ett stroboskop som pulserar över väggarna. Efter några timmars dans och en whisky åker jag tillbaka till hotellet genom ett öde Hanoi vid ettiden (eftersom det är förbjudet att ha öppet barerna längre än till tolv).
En månad därpå möter jag Kim Ngọc som är kompositör och arrangören bakom Đom Đóm – den ledande aktören inom experimentmusiken i Hanoi. Đom Đóm betyder lysmask på vietnamesiska berättar hon när hon tar emot i sin lägenhet. Sedan några månader saknar projektet en egen lokal, utan anordnar framträdanden på ett flertal platser i staden. Kim Ngọcs dotter övar piano i våningen nedanför oss. De vietnamesiska lägenheterna är ofta ett litet rum i flera våningar.
Jag frågar om bakgrunden till Đom Đóm.
– Jag kom tillbaka från Tyskland 2004 där jag hade utbildat mig, och jag fortsatte att arbeta som kompositör i Hanoi. Inledningsvis komponerade jag bara i Vietnam, men presenterade mitt arbete utomlands. Efter en tid började jag dock sakna en lokal scen för att utveckla mitt arbete. Det fanns bara tre-fyra musiker vilka arbetade med experimentmusik. Inom akademin kunde man bara läsa till klassisk musiker utifrån ett system hämtat från Sovjetunionen, som saknade nästan all modernistisk konstmusik.
Enligt Kim Ngọc är utbildning det primära för att bygga upp en scen. Det är genom att skapa en ny generation musiker som en ny tradition kan etableras. För att bygga upp en miljö har hon startat en studiegrupp. Hon väljer ut deltagarna efter intervjuer. De flesta kommer ifrån musikaliska akademin, men vissa är självlärda och har en bakgrund i rockmusik:
– Många ansöker. 80–90 personer per år. Jag försöker tala med dem om experimentmusik ur ett grundläggande och filosofiskt perspektiv. Hur de kan använda sina egna personligheter för att utveckla ett nytt musikaliskt språk.
Några dagar före intervjun är jag och lyssnar på ”Adapt/Oppose”, ett stycke av den Berlinbaserade musikern och kompositören Burkhard Beins, som uppförs av ett antal av Đom Đóm:s studenter. Allt sker på Goethe-institutet i Hanoi. De internationella aktörerna är mycket viktiga för den experimentella kulturen i Vietnam. Det är en stor ensemble som spelar. Musiken pendlar mellan solo- och ensemblespel. Instrumenteringen är varierad. Allt ifrån traditionella vietnamesiska instrument såsom đàn tranh (en vietnamesisk variant på cittra) till objekt, gitarr och slagverk. Spröda klanger blandas med skarpare, mer rytmiska ljud och plötsliga attacker.
Efter ensemblestycket spelar Beins en stor puka solo. Genom att låta en metallkula cirkla över skinnet skapar han en maskinliknande repetitiv ljudbild. Stycket med sina tydliga skiljelinjer mellan ljud och tystnad blir dock tämligen stört av de överförfriskade vietnamesiska männen, som ätit schnitzel och knödel, samt druckit weißbier i det tyska caféet jämte konsertsalen, och nu står och gafflar på innergården.
Vid sidan av utbildningsverksamheten genomför Đom Đóm publika projekt, som föredrag, diskussioner och konserter. För att genomföra aktiviteterna har de fått stöd från svenska ambassaden, den malmöitiska konstmusikföreningen Ars Nova och Musikhögskolan i Malmö. Kompositörerna Stefan Östersjö, Henrik Frisk samt danska datormusikern Jakob Riis har åkt från Sverige för att genomföra kurser i kammar- och elektronmusik i Hanoi.
2013 anordnade Đom Đóm sitt största publika arrangemang: Hanoi New Music, en flera dagar lång festival där såväl lokala som europeiska musiker framträdde. Bland annat hade Kim Ngọc premiär för sitt musikdramatiska stycke ”What makes the spider spin her web” och kompositören Vũ Nhật Tân kombinerade inspelade borrningsljud med piano.
Två dagar efter arrangemanget på Goethe-institutet framträder jag själv inför Đom Đóm:s studenter och andra intresserade. Jag berättar om mitt författarskap där jag ofta använder collage och upphittat material. Användandet av readymades upplevs som underligt. Speciellt mitt arbete ”Röda Rummet (alfabetisk)” där jag placerat samtliga ord i August Strindbergs roman i alfabetisk ordning ställer de sig mycket frågande till. Deras skepsis avtar dock något då jag framfört ett kapitel och stammat fram denna autistiska version av den första moderna romanen i Sverige: ”att, att, att, att, av, av, av, av, bara, bekostnad, berättigad, betjänt…” Fysikaliteten i framträdandet får vissa i publiken att skratta.
Jag avslutar föredraget med en konsert: Vitt brus och rytmer som går över i sinustoner och skrik. Publiken är trots sin skepsis uppenbarligen intresserad av min verksamhet, eftersom den skiljer sig från den generella vietnamesiska konst- och litteratursynen som i mångt och mycket är förmodernistisk.
Kim Ngọc berättar om publiken i Hanoi:
– Det finns ett starkt intresse från publiken. Den är mycket nyfiken på vad vi gör. I Vietnam är det vi gör mer unikt än i Västeuropa. Vi är något märkligt i samhällslivet: vi har inte något större intresse av pengar eller ett bättre liv, utan fokuserar på den här musiken.
Om det finns ett intresse från publiken saknar dock den experimentella musiken en seriös reception.
– Någon musikkritik förekommer knappt i Vietnam, utan musiken sker i ett vakuum. Det finns ett fåtal kritiker, vilka dock bara rör sig inom akademien och inte bryr sig om något utanför den. Mitt arbete med festivalen uppfattades som ett undergroundprojekt, även om ett flertal av musikerna är akademiskt skolade och erkända i såväl Europa som USA.
Jag återser Phu Pham som är en av Đom Đóm:s gamla studenter på en bar. Han har precis kommit tillbaka till Vietnam efter sin resa till Europa för ett antal framträdanden. Jag frågar honom huruvida den Hanoibaserade scenen har ett speciellt sound.
– Jag tror det är svårt att säga det. Några spelar noise. Andra arbetar med beats och ambient. Studenterna till Kim Ngọc är i huvudsak aktiva med akustisk improvisationsmusik. Själv spelar jag ibland i ett band med preparerad gitarr, trumpet och slagverk. Vi kallar det The Fifth note of Noise. Det är ett slags ambient.
Medan Đom Đóm arbetar med ansökningar för att få kulturstöd ifrån i huvudsak internationella fonder är Phu Phams arrangerande baserat på dörrintäkter och hans egna inkomster från arbetet som lärare i ekonomi på universitetet. Primärt arrangerar Pham festivaler: Sonic Moon för elektronisk musik och ExperimenTET för diverse typer av experimentmusik. Han har dock planer på ett månatligt arrangemang för elektronisk musik, såväl techno som mer experimentella former.
Phu Pham berättar om sin egen musik:
– Jag arbetar mycket med techno, men jag gör andra saker också. Just nu håller jag på med ett grafiskt partitur för en konsert, om ett par dagar på ExperimenTET. Mitt perspektiv på techno är dock påverkat av experimentmusik. Jag använder till exempel ofta konkreta ljud från vardagen som jag spelar in. I min musik försöker jag ibland fånga och utveckla en speciell typ av energi, utifrån en idé om huruvida det är en låt som ska spelas på ett dansgolv tre på natten eller om man ska lyssna på den hemma på eftermiddagen. Vid andra tillfällen utgår jag ifrån ett ljud och ser var det ljudet för mig.
Jag undrar om det är problem att verka med den här typen av musik i ett totalitärt samhälle. Phu Pham säger att han inte upplever någon repression från staten. Det enda som staten kräver är ett tillstånd för att genomföra en konsert (inte helt olikt det famösa svenska danstillståndet). För det mesta brukar han dock inte ansöka om det, eftersom hans arrangemang går under myndigheternas radar. Elektronmusikern Jakob Riis kan dock vittna om då kulturpolisen slog till mot en planerad konsert i Hanoi 2009:
– Kulturpolisen skulle godkänna konserten innan vi fick lov att spela, så vi var tvungna att göra en generalrepetition dagen före. Två anställda från kulturpolisen och arrangörerna var de enda i publiken. Konserten var en lång improvisation med såväl utländska som vietnamesiska musiker. Den inleddes med att Giang, en noisemusiker från Ho Chi Minh City, spelade solo i 3–4 minuter: en ung kille som stod i framkanten av scenen och svajade böjde sig ner till sina effektpedaler vilka han loopade, distade och överstyrde ljudet från en mikrofon med. Det lät superfett. Sedan fortsatte vi med resten av den improviserade konserten. Efteråt höll den ansvariga kulturpolisen ett litet tal där han tackade för den fina konserten. Sade något om hur viktigt det var med såna här nya kulturella möten. Efter talet pratade han med arrangören Kim Ngọc. Kulturpoliserna var tydligen fullständigt likgiltiga över hur det lät. Det enda de inte kunde godta var det visuella uttrycket i Giangs intro. De ”föreslog” att han skulle flytta längre bak på scenen och ha sina pedaler på ett bord i stället. Och vi var helt enkelt tvungna att göra så.
