Klyftorna mellan hög- och låginkomsttagare som ökat sedan 1980-talet har påtalats allt mer de senaste åren.
Den franske ekonomen Thomas Pikettys uppmärksammade sammanställning över de ökande inkomstskillnaderna har fått stort genomslag. Svenska ekonomer har också gjort värdefulla kartläggningar av den svenska inkomstutvecklingen. Men ingenstans finns kön som analyskategori.
När Piketty och hans anhängare spår klassamhällets återkomst – som om det någonsin varit borta – är det ingen som frågar sig vilket klassamhälle. Hur ser detta klassamhälle ut? Vilka grupper vinner och förlorar på den ökande ojämlikheten?
Att skillnaderna mellan svenskfödda och utrikesfödda ökat dramatiskt de senaste 20 åren analyseras inte – att utrikesföddas inkomster låg på 90 procent av de svenskföddas 1991 men 2013 var nere på 75 procent.
Vi vet att den skenande ojämlikheten i stor utsträckning kan förklaras av att toppskiktets inkomster har dragit ifrån. Vilka är då toppskiktet?
Av Sveriges 139 miljardärer är färre än 30 kvinnor. Det säger något. Vi vet också att kapitalinkomsternas betydelse har ökat för toppskiktets inkomstökningar.
Samt att ränteinkomster och utdelning har blivit en större del av de rikaste 10 procentens inkomster. 2013 var kvinnors andel i kapitalvinsterna i andelar av mäns 72 procent.
Kvinnors andel i procent av männens av räntor och utdelningar var samma år 31 procent. Inkomstslag där kvinnors andel är betydligt lägre än bland löneinkomsterna ökar alltså i betydelse för ojämlikheten.
Vanligtvis tittar man på löneskillnaderna, på inkomsten av arbete, och konstaterar att kvinnor tjänar omkring 87 procent av männens lön.
Tittar vi på nettoinkomsten, den summa man har i handen efter skatteavdrag och bidrag och där kapitalinkomster, räntor samt utdelningar är inräknade, ser vi att kvinnors medelnettoinkomst endast är 78 procent av männens.
Från 1960-talets slut till 1980-talets början minskade löneskillnaderna mellan kvinnor och män dramatiskt. Det berodde delvis på låglönesatsningar och delvis på kvinnors ökade utbildningsnivå och förvärvsarbete. Sedan bromsade det in.
Utvecklingen stannade av och under de senaste 30 åren har löneskillnaderna endast minskat med 3 procentenheter.
Inbromsningen sammanträffar i tid med när inkomstskillnaderna åter började öka dramatiskt. Kvinnor började simma motströms i stället för medströms.
Ett problem med att undersöka hur kvinnors och mäns faktiska inkomster har utvecklats är att den offentligt publicerade statistiken inte redovisar detta.
På Statistiska Centralbyrån, SCB, kan vi läsa om förvärvsinkomst och inkomst av tjänst uppdelat på kön. Inte i någon av dessa ingår kapitalinkomster eller räntor och utdelningar. Vill vi ha med dem i ekvationen får vi titta på disponibel inkomst.
Men där redovisas statistiken hushållsvis, vilket döljer ojämlikheten mellan könen. SCB har dessa uppgifter, men de finns inte publicerade utan dem får man i stället begära ut.
Om vi ovanpå detta lägger det faktum att inkomstojämlikheten mellan könen är större i länder med stora inkomstskillnader ser vi en utveckling där inkomstglappet mellan kvinnor och män kommer att bli allt svårare att minska.
Om Pikettys tes stämmer – att inkomstklyftorna kommer att fortsätta öka – bådar det illa för kvinnor.

