”Jeg ble liggende og se ut av vinduet. Mot flyplassen. Det var grått ute.
Flere fly lettet i løpet av kort tid. De så ut som feite fugler. Jeg så ingen fly som landet.”

Det är Maria Amelies första morgon på asylfängelset Trandum utanför Oslo. Dagen före har hon först blivit kroppsvisiterad, sedan fått huka naken över en spegel. Hennes personliga tillhörigheter har beslagtagits. Till sist blir hon inlåst i en cell över natten. Här ska hon bo och spendera de närmaste veckorna. Eller kanske blir hon utvisad i morgon. Mer vet hon inte. Under sina åtta år som papperslös i Norge var Maria Amelie alltid rädd. Rädd för att bli upptäckt, för att det skulle hända något med hennes föräldrar. Till slut blev hon trött på att vara rädd och skrev boken Olovlig norsk, som kom ut på förlaget Pax 2010. Den handlar om hur det är att vara papperslös i Norge. 

Det är efter att hon hållit en föreläsning i Lillehammer som hon blir hämtad av polis och inlåst på asylfängelset Trandum, i väntan på att bli sänd ut ur landet.

Maria Amelies första natt på Trandums asylfängelse är orolig. För att få gå på toaletten måste hon knacka på dörren tills en vakt kommer och hämtar henne. Ibland har vakterna svårt att avgöra från vilken dörr ljudet kommer, då måste hon knacka länge. 

Ljudet av dörrarna som öppnas och stängs, låsen och nycklarna, ventilationstrummorna – det är ljud som får natten att gå. Även hennes fångvaktare berättar för henne att de ibland drömmer om dörrarna och låsen. 

För asylsökare som kommer till Norge i dag är risken att bli frihetsberövad större än någonsin. 

Under 2014 slog man rekord i antal frihetsberövade asylsökanden, och fler kommer det att bli för nu ska Trandum byggas ut. 

– Trandum är i bästa fall en hård upplevelse, i värsta fall en mardröm, säger Rune Berglund Steen, som leder stiftelsen Antirasistisk Senter som arbetar för ett mångkulturellt samhälle och allas lika rätt, apropå den kommande utbyggnaden.

Rune Berglund Steen har skrivit en bok om norsk asylpolitik där Trandum behandlas. Han beskriver hur norsk asylpolitik sakta har skiftat fokus från integrering, rådgivning och informering till retur, tvång och internering.

– Jag är trött på att politiker ska experimentera med asylpolitiken. De förstår inte vilka konsekvenser det har för människorna som drabbas. Man talar mycket om att det ska vara effektivt, men det är inte effektivt att skapa ett mottagande som blir en tryckkokare och i värsta fall förstör människor, säger han.

Den gula tvåvåningsbyggnaden är ett trähus med vitmålade fönsterfoder. Bredvid ligger en lång, platt byggnad i falurött. Det kunde ha varit en skola, eller kanske landstingsbyggnader – om det inte vore för de höga stängslen med taggtrådsrullar. Några av fönstrena har bommats igen med plankor. 

Under 2015 ska asylfängelset, som i dag har plats för 126 personer, byggas ut med ytterligare 90 platser som ska kunna tas i bruk sommaren 2016. Här håller man asylsökande som fått avslag på sin ansökan. De väntar antingen på att bli tvångsreturnerade eller så fastnar de här på grund av att det saknas återvändandeavtal med det land de ska utvisas till. Men även tidigare dömda, personer som saknar identitetshandlingar och personer som inte ”samarbetat” om att skaffa giltiga resedokument stängs in här.

I sin senaste bok Takk, som kom förra året, beskriver Maria Amelie sin tid på Trandum. Hur hon bor några veckor på avdelningen för familjer och ensamma kvinnor, och sedan får tillåtelse att bo hemma hos sin norska pojkvän i väntan på att bli utvisad till Ryssland. Som motprestation är hon skyldig att komma till polisstationen varje dag, med packat bagage. Det kallas anmälningsplikt och ska enligt norsk lag prövas först, innan polisen väljer att internera. 

När de norska regeringspartierna Fremskrittspartiet, FrP, och Høyre lanserade en överenskommelse i budgeten rörande asylpolitiken, var förväntningarna stora. Venstre och Kristelig Folkeparti, KrF,  nöjde sig med att man lovade att i ökad grad ta hänsyn till barns status då de kommer som flyktingar till Norge. Men den andra sidan av asylpolitikens mynt var att det skulle byggas fler asylfängelser. FrP:s och Høyres ambition är att fortsätta med den politik som lett till att 7 200 utländska personer skickades ut ur Norge förra året. 

Förutom ökade anslag till polisen och 45 miljoner till Trandums utbyggnad, innehåller asylbudgeten satsningar på fler så kallade ”returcenter”, boenden för personer som väntar på att bli skickade ur landet. Även på några  av dessa ska det finnas möjlighet till sluten internering.

Dessutom ska ett ”transitcentrum” redan ha tagits i bruk på Gardemoen flygplats – härifrån ska man, direkt när de landar, kunna sända tillbaka människor som inte bedöms ha rätt att söka asyl. 

– När vi har så hög andel tvångsreturer som vi har, så finns det helt enkelt inte kapacitet på Trandum efter 2016. Vi måste sätta igång slutna asylmottagningar först, sade justitieminister Anders Anundsen från FrP till NRK när han besökte Trandum i höstas.

Den slutna asylmottagningen har varit en kärnfråga för FrP ända sedan valkampanjen 2013, i vilken man fokuserade på att de flesta asylansökningar är grundlösa, och många av de sökande kriminella. I denna retorik fann ”internering av asylsökare” en självklar plats. 

Men i själva verket var det redan under Arbeiderpartiets Jens Stoltenbergs andra rege­ringsperiod som Norge började genomföra den mycket strama asylpolitik som Høyre och FrP i dag bygger vidare på. 

Eirik Sivertsen sitter i kommun- och förvaltningskommittén på Stortinget och arbetar specifikt med invandring, retur och integration. Han var även talesperson när det gäller invandringsfrågor under Stoltenbergregeringen.
I grunden ser han inte det ökade antalet returnerade asylsökanden som något problem. 

– Det rör sig om en prioritering och det är inte några problem om det görs under ordnade former och på ett rättssäkert vis. Men det enda denna regering är upptagna av är att skicka människor ut ur landet – och då blir rättsäkerheten lidande, säger han.

Det är inte första gången Trandum byggs ut, det skedde även under Arbeiderpartiets regeringstid. Ändå är Eirik Sivertsen bekymrad över den utveckling han ser.   

– Uppehåll på Trandum har hela tiden varit tänkt som korttidsuppehåll, det är inte tänkt att man ska förvara människor någon längre tid på detta vis, säger han.

– Om man ska fängsla asylsökanden måste en kristallklar förutsättning vara att det finns belägg för detta i norsk och internationell lag, och att man prövar varje fall i domstol. Vi blir bekymrade när vi ser att denna regering försöker strama in  juridiskt där det är möjligt. Det är viktigt att de som behöver skydd, också får det. 

Kjell Brygfjeld har arbetat som advokat sedan 1982 och har ägnat sig mycket åt mänskliga rättigheter. Han är frustrerad över att det tar så lång tid för Justitiedepartementet att svara på huruvida det på Trandum bryts mot människorättslagar. Han menar att Trandum i praktiken fungerar som ett fängelse och att man använder språkbruk från fängelseområdet då man talar om internerade. Men att använda samma termer som inom kriminalvården är inte någon bra idé, påpekar Kjell Brygfjeld. 

– Jag anser inte att man ska använda fängelseterminologi, för detta är personer som inte har begått något brott, de har inte fått svara inför domstol, säger han.

Problemet med att harmoniera lagarna som gäller kriminella och papperslösa, kan påminna om de juridiska gråzonerna när det gäller krigsfångar som diskuterats i samband med Guantánamo. Man argumenterar att nationen befinner sig i kris, att det därför är nödvändigt att göra ett undantag när det gäller mänskliga rättigheter: fängsla personer som inte begått något brott, väcka dem en gång i halvtimmen, visitera dem ständigt. Grunden till detta undantagstillstånd är ett kolonialt tänkande, hävdar den italienska filosofen Giorgio Agamben. Man åberopar rikets säkerhet som grund för att internera män­niskor – det impliceras att hotet mot nationen kommer från människor med en annan etnicitet än vita norrmän eller vita svenskar.  

Sedan Kjell Brygfjeld besökte Trandum första gången 2012 har det skett en del förbättringar, men bara på det materiella området. De har ett kök, de har mat. 

– Enligt norsk lag har polisen rätt att hålla personen inspärrad i 72 timmar, sedan måste en domstol godkänna att personen hålls längre. Nu har vi ett antal ”översittare” som vi kallar dem, som sitter längre utan att få komma inför rätta. Problemet är att det inte finns något system för att kontrollera vilka internerade det finns belägg för att hålla på Trandum, säger han. 

Han menar att problemet är att det inte finns ett tillräckligt bra system för att kontrollera om det finns juridiskt belägg för att hålla dessa personer fängslade. Vid sitt besök fick han höra att det fanns personer som hade suttit på Trandum uppemot 18 månader. 

– Det är inte bara kvinnor och män, utan också familjer som blir inlåsta med sina barn. Och ensamkommande barn, säger han. 

Norsk Organisation för Asylsökare, NOAS,  går igenom 1 300 avslag på asylansökningar varje år. Organisationen tillhör dem som har kritiserat rege­ringens politik hårdast.  

– Regeringens asylpolitik skulle stå på två ben. Det ena är ökad retur, det andra är ökad rättssäkerhet. Vi har hört väldigt mycket om det första och väldigt lite om det andra, säger NOAS generalsekreterare Ann-Magrit Austenå.

– Dagens politik är fel. Den baserar sig på tvång och frihetsberövande – i stället för att styrka rättsäkerheten genom tillräcklig information och vägledning. 

De allra flesta asylsökare som i dag kommer till Norge är från länder som Eritrea, Syrien, Sudan och Somalia. Därtill kommer de statslösa palestinierna. Många blir tvungna att vänta uppemot nio månader innan de får sin första intervju. Det skapar osäkerhet och apati, menar Ann-Magrit Austenå. 

Det är inte ovanligt att asylsökande människor drabbas av depressioner, ångest och självskadebeteende. Det förs ingen statistik över hur många internerade asylsökare som tar sina liv. Men i Danmark har man konstaterat att det finns en stor skillnad mellan asylsökare och internerade asylsökare när det gäller suicidstatistik. I sin bok Svartbok över norsk asylpolitik skriver Rune Berglund Steen: ”Långvarigt frihetsberövande av krigsflyktingar och tortyroffer har blivit en av de mest accepterade formerna av övergrepp i Europa i dag”. 

Sitt namn har Maria Amelie burit ända sedan hon flydde från Kaukasus med sina föräldrar och hamnade i Norge för att skapa ett nytt liv. Liksom så många andra asylsökare hade de fått rådet: använd inte era riktiga namn, och låt barnen söka separat. Varför flyktingar döljer sin identitet kan ha olika skäl. Nio av tio har inte med sig identitetshandlingar när de kommer till Norge. Det kan ta flera år att få reda på var de kommer ifrån. En grå vintermorgon när resenärerna på Gardemoens flygplats utanför Oslo ser ut genom fönstret kanske de kan se Maria Amalie. Som är född Madina Salamova i Vladikavkaz i Nordossetien och som varit på flykt sedan år 2000 på hösten. 07.55 Madeira, 07.59 Stockholm, 08.00 Berlin och 08.02 Aten.

Kanske ser vi henne sitta där bakom taggtrådsstängslen där vi står mitt i friheten med våra europeiska pass? Eller kanske Trandum hamnat i en död vinkel?