Hur kan det komma sig att dagens ungdom ständigt blir mer och mer självcentrerad? Detta oberoende av vilken tid vi befinner oss i. Den franske kyrkomannen Peter Eremiten predikade således 1274 att dagens ungdom bara tänker på sig själva och är otåliga inför alla krav på självbehärskning. Världen går igenom, hävdade han, en orolig tid. Över 700 år senare kan vi fråga oss om denna oro fortsatt och blivit värre. Har ungdomen bara blivit mer självcentrerad och fått följe av en infantiliserad vuxenskara? Är detta ett tecken på den västerländska civilisationens kollaps? Indignationen övergår lätt i en spelad hysteri. Förståsigpåare med anekdoter om klassrum som förvandlats till uppsättningar av William Goldings Flugornas herre återvänder till tv:ns morgonsoffor med samma regelbundenhet som flyttfåglar. Inte sällan framför de idén att dagens barn uppfostrats för att inte ta något eget ansvar och hur deras vuxna lider av effekterna av samma pedagogik. Nationen borde smaka på rottingen!
Det finns en märklig konstans i en analys som pekar på narcissism, speciellt bland unga, som samtidens sjukdom. I dag är denna typ av påståenden i högsta grad levande. Sociala mediers stora spridning har tagits som intäkt för en skenande egoism. På Facebook blir användaren en reklambyrå för sig själv. Mobilkamerorna riktas mot det egna ansiktet. Även dokusåpans fortsatta färd mot performativ dekadens har visat sig vara givande näring för skräckscenarier om kulturens allmänna förfall. Vi stirrar från vad Georg Lukács, i en ironisk kommentar över den radikala Frankfurtskolan och dess bekväma positionering alldeles på randen av en upplevd tomhet och absurditet, kallade ”Grand Hotell Avgrunden” och förfasar oss över TV3:s Paradise Hotel. Var ska det sluta?
En av de största ironierna med begreppet narcissism är att det utvecklades till stor del av psykoanalysens fader Sigmund Freud under en period då han mest var intresserad av motsatsen: kulturens makt att få oss att förtränga våra impulser. Narcissismen var för Freud ett viktigt steg i individens utveckling. Spädbarn behövde en grundläggande (primär) narcissism för att knyta an till modern som barnet såg sig som en del av. Senare var det lika viktigt att barnet lärde sig att skilja på sig själv och externa ting som personer och saker. När denna förmåga förlorades i vuxen ålder utvecklades narcissismen till en sjukdom där individen på ett ”barnsligt” sätt såg att allt i världen direkt relaterades till personen. Narcissism var således en udda avvikelse och en infantilisering i en period då de flesta led av att vara ”alltför vuxna” i deras ivriga anammande av en repressiv tidsålders ideal.
Under en del av 1900-talet anklagades samtiden mest för att förminska individen, speciellt under slutet av 1940-talet och under 1950-talet. Denna period sågs av många som dominerad av kollektiva lösningar och konformism. Den ”riktiga” individen var alltså i ett upplösningstillstånd karakteriserad av en brist på ego. Men till skillnad från Freud sågs inte narcissismen som ett ”förbarnsligande” utan som ett sätt att bli mer vuxen i ett massamhälle. Ofta kom denna typ av kritik med ett ifrågasättande av den nya konsumtionens andemening, även om denna mening var svår att definiera. Utgjorde konsumtionsobjekten en extern värld av ting eller gjorde konsumtionen det möjligt för individen att återigen uppleva ett objekt som del av sig självt: vi är vad vi handlar? Den moderna kapitalismens ambivalenta konsumtionsobjekt låg också utanför de objekt som Freud diskuterade i förhållande till narcissism.
En generation senare vände debatten igen mot självkärlek, snarare än brist på densamma, som ett stort problem. Detta inträffade när generationen födda under efterkrigstiden, baby-boomers, nådde vuxen ålder. Debatten tog fart främst i USA, där författaren Tom Wolfe döpte 1970-talet till ”jag-årtiondet”. Nu tänkte alla bara på sig själva och hade som främsta mål att själva bli perfekta genom terapi, träning, nyspiritualitet och, så klart, konsumtion.
Christopher Lasch, en historiker på obekväm resa mellan sin ursprungliga socialism och en allt mer uppgiven konservatism, publicerade 1978 boken Den narcissistiska kulturen, som snabbt blev en bästsäljare. Lasch målade en blek bild av en stagnerande kultur i vilken den statsbärande ideologin, liberalismen, för länge sedan tappat någon som helst trovärdighet. De radikala var lika vilse. De attackerade den auktoritära familjen, protestantisk arbetsmoral och andra borgerliga fundament som redan försvagats och förstörts av kapitalismen. Eftersom det inte fanns någon vettig politik längre, i Laschs analys, vände sig folk inåt och övergav det offentliga samtalet. De fokuserade i stället på sig själva; kom i kontakt med sina känslor, hängav sig åt sina fritidsintressen, utforskade österländsk spiritualitet och allsköns njutningar. De levde för sig själva, i nuet, utan tanke på andra och en större historisk kontinuitet. Konsumtionssamhället hade nu blivit narcissismens understödjare.
Som vanligt, i svepande sociologiska argument av Laschs typ, vattnas sjukdomsbegreppet ut för att mer allmänt beskriva en samhällelig trend. En märklig sidoeffekt i sammanhanget var att narcissistisk personlighetsstörning 1980 listades i tredje upplagan av den viktiga psykiatriska handboken Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Det blev nu ett sätt att kliniskt ställa en diagnos på människor vars narcissistiska tendenser blev direkt skadliga för sig själva eller för andra. Samtidigt stod det också klart att den stora allmänheten enligt denna definition inte var sjukligt narcissistisk, men när diskussionen fördes i allmänna termer utanför kliniska sammanhang var det svårt att hålla isär en ”normal” egoism och en ”anormal”. Speciellt då termen ”narcissism” spreds vida omkring i och med Laschs texter.
Attackerna mot en upplevd narcissim fortsatte under 1980- och 90-talen och identifierades under 2000-talet i takt med att sociala medier blev allt viktigare. Men en fråga kvarstod: Hur mycket av en grundläggande kärlek till sig själv – sitt ego, för att tala med Freud – behöver en individ ha och när övergår denna i en skadlig narcissim?
En av de få som vände sig mot ett slentrianmässigt användande av ”narcissism” som konservativt skällsord var den franske filosofen Bernard Stiegler. Under 00-talet arbetade han med begreppet ”ursprunglig narcissism”. Med detta menade han inte Freuds primära narcissism, utan en typ av egenkärlek som individen med nödvändighet behövde för att känna att den hade en plats i samhället. Stieglers tes var att konsumtionssamhället gjorde att narcissismen förstördes och att detta var farligt. Till skillnad från efterkrigstidens rädsla över den försvinnande individen fokuserade Stiegler på konsumtionens kommunikation snarare än dess ting – och det faktum att allt, inklusive politik, blivit del av konsumtionssamhället.
Dagens samhälle, enligt Stiegler, vänder sig hela tiden till ett oss som inte är ett jag, en typ av kommunikation där mottagaren görs anonym. Alla egenheter ska suddas ut för att skapa ett konsumerande subjekt. Men detta leder till en situation där individen tappar sin kärlek till sig själv och i slutändan också till andra. Den konsumtion som den ändå ger sig hän åt är impulsdriven och aldrig riktigt tillfredställande. Till slut kan denna brist på delaktighet med personer och ting skapa en känsla av att inte vara vid liv, något som i sin mest extrema variant leder till vansinnesdåd av individer som känner att det enda sätt på vilket de kan börja medverka i världen är genom negativ förstörelse. Kapitalismen kommer att förinta sig själv genom att konsumenterna kommer att bli så alienerade från världen att de även tappar sitt vanemässiga shoppingbegär.
En av Stieglers mest intressant teser rör individens ansvar – och här skiljer han sig från högerkonservativa tänkare som gillar att skylla allt på just individens bristande ansvar. Ansvar skapas i ett samhälle där vi känner att det finns något – en religion, en idé om en stat eller en ideologi som tilltalar oss som individer och inte som anonyma konsumenter. Detta tilltal kräver att vi svarar med något som är resultatet av ett medvetet tänkande, och det är detta som är ansvar. Konsumtionens budskap kräver inte mer än ett instinktivt handlande där vi öppnar plånboken, vilket skapar djupt mänskligt lidande och utanförskap, speciellt bland dem som inte har råd med konsumtionsvaror. Individen förlorar all känsla att den ”medverkar” i samhället och dess kollektiva ”vi”. På så sätt krävs narcissism alltid för att uppleva något av jaget som del av den externa världen. Det gör oss inte egoistiska, utan snarare är det grunden för ett större politisk kollektiv som, till exempel, kan möjliggöra en företeelse som välfärdsamhället.
I Stieglers mardrömsversion av senkapitalismen sitter vi och matas med reklam genom skärmar och handlar, om vi kan, för att döva känslan av ensamhet. Samtidigt fattas de viktiga besluten av människor som har mycket att vinna på om samhället ses som ett företag snarare än som ett demokratiskt projekt. Även Lasch, med en något annorlunda idé, talar om skärmarna och livets medialisering som gör att vi hela tiden agerar som om allt registrerades (vilket det tack vare underrättelsetjänster som löpt amok nu också görs). Han kallar denna ”sköna nya värld” för en ”ekokammare”. Våra nervösa budskap studsar fram och tillbaka.
De flesta känner till att Narcissus var en yngling som blev kär i sin egen spegelbild. Mindre vanligt är att vi diskuterar den grekiska mytens andra karaktär: Eko. Hon var en nymf som för sin pratsamhet dömts till att endast vara förmögen att upprepa vad någon annan sa. Eko blev först kär i Narcissus, men hans ointresse och hennes verbala begränsningar gjorde mötet omöjligt. Han straffades då med att bli kär i något han inte kunde kontrollera, det vill säga spegelbilden av sig själv, som han inte kunde röra utan att radera.
Om Eko snarare än Narcissus stod i centrum skulle både Lasch och Stiegler kunna jämkas och inte förstås som varandras motsatser utan som komplement. Hos Lasch försöker medborgarna febrilt att kommunicera med de ideal som konsumtionssamhället gett dem. Men frågan är om de någonsin lyckas eller i stället blir deprimerade av omöjligheten att vara lika perfekta som de vill vara. Samma situation gäller i dag. För att vara ett gäng narcissister mår vi tämligen dåligt och vårt självförtroende avslöjar sig gång efter annan som tillfälligt lånade känslor, ekon av imaginära supermänniskor. Och i Stieglers analys framstår vi mer som individerna som hela tiden frågar efter en medverkan i något som ligger smärtsamt utanför oss, likt det ”demokratiska” samhället. Vår kärlek förblir, minst sagt, obesvarad. Våra ledare (förmodligen de verkliga patologiska narcissisterna) vill allra helst att vi förhåller oss till politiken som en konsumtionsvara bland andra och inte ställer för stora krav på delaktighet i hur produkten utformas.
Tänk om den självcentrerade ungdomen, samt alla infantila vuxna, i själva verket är olyckligt förälskade i en ordning som styrs av helt andra intressen: ekoister, inte egoister. Det enda vi mäktar med är att upprepa vad den säger som inte är intresserad av oss som individer, speciellt i dennes mer och mer oansvariga beteende. Slutsatsen vore att vi är tvungna att leta efter en annan relation inom vilken vi återfår känslan att det är någon som lyssnar på oss, någon som tar ansvar och som vi vill ta ansvar för. Något annat än det senkapitalistiska konsumtionssamhället. Den allra största risken nu är att vi begår misstaget att tro att detta samhälle ligger i det förflutna. Historien upprepar sig aldrig (även om det kan bli nog så mycket sämre). I hoppet om framtiden ligger också vad som kommer att visa sig vara lösningen.
