Reseledaren från Ving knäpper på bussens mikrofon och förklarar att vi ska till Playa del Ingles och Maspalomas på den södra sidan av Gran Canaria där våra hotell ligger. Merparten av passagerarna är pensionärer och en vithårig tant bakom oss frågar sin man om han tror det finns ”riktigt kaffe” på hotellet.
Temperaturen ligger på runt 25 grader och solen gassar från en klarblå himmel. Det sönderbrända landskapet längs med motorvägen, som mest består av sand, klippor, någon enstaka kaktus och vindpinad buske, vittnar om att vi inte befinner oss långt från Västafrika och Sahara. Då Calimavindarna ligger på från Sahara kan temperaturen stiga till 40–50 grader och luften bli full av små sandpartiklar.
Benny Ljungstedt flyttade hit för kärleken 2009 och jobbar i dag som Michael Jackson-imitatör på turistkrogarna i Playa del Ingles och Puerto Rico. Han säger att det finns många olika tribute-artister på Gran Canaria och att det finns en till ”Michael Jackson” i Playa del Ingles.
– Men han sjunger inte själv, utan läppsynkar och fokuserar på dansen. Jag kör sången, dansen och klädbytena. Det är en väldigt tuff och fysisk show jag kör, säger Benny Ljungstedt, över ett glas cava och en cigg, på balkongen till sin och fästmannens lägenhet.
Han är utbildad på svenska balettskolan i Stockholm, där han inriktade sig på modern dans. Målet då var att bli bakgrundsdansare till någon större popartist, men Benny Ljungstedt var missnöjd med utbildningen. Han upplevde den som allt för stel, pretentiös och auktoritär.
– På det sättet är ju showjobben här raka motsatsen. Det är glättigt och handlar enbart om att göra folk glada. Det passar mig bättre, säger Benny Ljungstedt och skrattar.
Direkt efter balettskolan fick han tips att söka ett showjobb på turistorten Hurghada, i Egypten.
– Jag sökte mest på kul, men fick jobbet. Sedan rullade det bara på och jag säsongsarbetade på olika turistorter ända tills jag flyttade hit. 2007 träffade han sin man Greg första gången, då han var på Gran Canaria och jobbade.
– Det var bara ett one night stand då, men jag kunde inte sluta tänka på honom. När jag kom tillbaka 2009 sökte jag upp honom och det visade sig att han hade tänkt på mig med, säger Benny Ljungstedt och ler med hela ansiktet.
Michael Jackson-showen har Benny Ljungstedt kört i tre år, dessförinnan var det 80-talsshower, Queen-shower, musikalshower baserade på West Side Story, Rent och Chess, med mera. Benny Ljungstedt är egentligen inget stort Michael Jackson-fan, även om han har respekt för honom.
– Nä, min favorit är ju Madonna. Ha ha ha. Det började med att jag fick höra att jag var lite lik honom och att min sångröst påminde om hans. Jag tänkte att varför inte, jag kan ju prova. Det är en rolig utmaning och jag känner att jag ständigt kan utvecklas med numret.
Det var kärleken till Greg som fick Benny Ljungstedt att flytta till Gran Canaria, men han trivs bra med den spanska mentaliteten och är nöjd med sitt jobb.
– Jag har alltid tyckt att det är väldigt roligt att uppträda inför folk. Det ger mig en sådan kick och är nästan som en drog med publikens jubel. Sedan gillar jag den spanska manjanamentaliteten. Hemma i Stockholm är det en sådan hets kring jobb, pengar och prylar. Den som jobbar mest vinner, typ. Här jobbar man för att leva, inte tvärtom.
Precis som inom alla yrken blir man så klart ibland trött på det man gör och undrar vad man egentligen sysslar med.
– Man har sina dagar då man känner sig lite blasé. Då kan jag hacka på mig själv, för att jag inte tagit fler chanser och satsat hårdare på att få en riktig karriär. Men jag får i alla fall jobba med något jag tycker är roligt, det är inte alla förunnat.
En av de överhängande riskerna med jobbet är den ständiga tillgången på fria drinkar.
– Vi får dricka hur mycket vi vill och folk från publiken vill gärna bjuda på en drink efter showen. Om man är en sådan som jag, som tycker om att dricka, får man hålla i sig själv och komma ihåg att jag är inte här på semester, utan bor här. Då håller det inte att dricka varje kväll.
På onsdag eftermiddag får Benny Ljungstedt besked om att han har ett jobb kvällen efter, på en krog i köpcentrumet Europa Center, i Puerto Rico.
På utsatt tid, klockan 22.15 kliver Bennie Jean upp på den lilla scenen iförd en svart, glittrig skjorta, hatt, en lockig svart peruk och solglasögon. Han skjuter fram hatten utbrister i ett Aaooh, tar sig med den vita handsken mot skrevet och inleder öppningslåten ”Billie Jean” med en moon walk. De omkring 50 gästerna som samlats för att se showen, sitter ned, dricker Sangria och jublar åt den storstilade entrén.
Mitt i setet byter han om till en röd skinnjacka med svarta kilar och stegar ut på scenen, vacklande som en zombie, till tonerna av ”Thriller”. Efter ungefär 45 minuter avslutar han showen med balladen ”Heal the World”. Publiken som är kvar ställer sig upp, vajar med armarna i luften och sjunger med efter bästa förmåga. Efter showen blir det som vanligt karaoke och turisterna ställer sig i kö för att själva få prova på att stå i rampljuset, för fem minuter.
Greg heter egentligen Michael Gregory, är ursprungligen från England och kom till Gran Canaria för 15 år sedan. Hans dåvarande partner hade precis omkommit i en bilolycka och han ville starta om sitt liv på nytt, någon helt annanstans.
– Valet föll på Gran Canaria eftersom vi brukade tillbringa våra semestrar här, säger han.
Intentionen var att försörja sig som sångare, men snart insåg han att han fick dubbelt så bra betalt när han satte på sig en klänning, peruk och mascara. Därför kör han bland annat en dragshow, under artistnamnet Missee.
– Då var jag den enda drag-queenen som sjöng på riktigt, alla de andra läppsynkade. I dag är det flera som sjunger själva och jag har gått över till att köra mer stand up.
Michael Gregory är utbildad vid Epsom collage for performing arts, där han lärt sig sjunga, dansa, agera, samt sköta ljud och scenljus. Därefter var han anställd vid West End i London, som musikalartist, i nio år, innan han kom till Gran Canaria år 2000.
Men han säger sig inte sakna de stora uppsättningarna, teaterscenen, eller strålkastarljuset på West End.
– Det var väldigt mycket arbete för ganska lite pengar. Jag är faktiskt glad att jag lämnade det där, säger Michael Gregory.
Däremot drabbades han de första tio åren ofta av svår hemlängtan och saknade bland annat den brittiska maten.
– Jag flög ofta hem till England och möttes av regn, kyla och miserabelt sura Londonbor. Det var bara att vända på klacken igen.
Eftersom Michael Gregory vid 15 års ålder blev utslängd från sitt barndomshem, då han kom ut som homosexuell, har han ingen vidare kontakt med familjen.
– Jag ringer och pratar med min yngre bror lite då och då. Det är allt.
Han älskar livsstilen på Gran Canaria, men kan ibland komma på sig själv med att gnälla över att han har för mycket jobb. Förutom dragshowen kör Michael Gregory en Broadwayshow och en Michael Bublè-show. Sex dagar i veckan står han på scen med något av numren.
– Då får jag påminna mig själv om att jag bara jobbar en timme per kväll. Men det är klart, jag repar in minst två nya låtar varje vecka också. Jag har en del trogna följare, som kommer och ser mig uppträda flera gånger varje vecka. Därför kan jag inte köra samma repertoar för länge.
Avigsidan med dragshowen tycker han annars är värmen och utstyrseln.
– Det är inte jättekul att stå i 45 graders värme, iförd flera lager av smink, lösögonfransar, peruk och strumpbyxor. Och då samtidigt försöka vara rolig, medan man svettas som en gris.
Kvällen efter Benny Ljungstedts Michael Jackson-show ska Missee köra sin dragshow på en bar i samma köpcentrum. Michael Gregory är klädd i en lång marinblå aftonklänning och en platinablond vågig peruk, då krogägaren Kimberly, tio minuter före utsatt tid, meddelar att showen ställs in. Det har kommit för lite folk ikväll. Michael Gregory blir trots sina förberedelser utan ersättning.
– Ni har en väldig otur. Det är första gången det händer på tre år. Men det var för få britter här ändå, mina skämt är beroende av en brittisk publik, eftersom de är baserade på aktualiteter från England, säger han.
I stället för dragshow blir det återigen karaoke och turisterna avlöser varandra i halvtaffliga ansatser att tolka klassiska poplåtar och svulstiga evergreens.
– Efter finanskrisen har vi märkt att det kommer färre turister. I dag får inkastarna slåss om publiken, så var det inte förr, då var det fullsatt på varenda krog ändå. Men det har också att göra med all inclusive-hotellen, folk väljer i allt högre grad att inte ens lämna hotellområdet, säger Benny Ljungstedt.
Men undertecknad var på plats i samma bar och såg Missees dragshow för nästan på pricken ett år sedan. Missee hade då en tuff och fräck jargong, retades med de äldre äkta männen som var på plats med sina respektive fruar. ”Var man inte lite smygbög ändå? Visst var det väl så att de var väldigt sugna på ett nummer med Missee egentligen? ”You dirty old man!” Publiken tjöt av skratt. Efter några kommentarer om brittiska kändisar och inrikespolitik, gick Missee över till att sjunga ett par klassiska musikal och poplåtar, med något tillskruvade texter.
Marry Poppins ”Spoon Full of Sugar” fick en ny text som löd: ”When I was just a lad, I learned that anal sex was bad. The church said it was a dirty rotten sin. But then I learned from other guys, that no matter what the sice, there is a simple trick, to help you take that diiick”.
Och så refrängen: ”Just a quick sniff of poppers makes the penis slide right in, penis slide right in. In the most delightfull way.”
Åter hemma i snögloppet i Stockholm träffar jag Tobias Wretljung över en öl på en sylta på Södermalm. Han har precis kommit tillbaka från Playa de Palma, på Mallorca, där han kört 80-talsshower och mer stillsamma duetter från en barstol, med ett notställ framför sig på scenen. Tobias Wretljung fyller i sommar 40 och har jobbat som showartist i 15 år. De senaste tre säsongerna har han varit på Mallorca.
– Det är inget prestigejobb direkt, men jag trivs med det enkla livet. Egentligen borde jag väl vara i Tyskland och slåss om de stora musikaljobben, men jag har blivit för gammal och bekväm.
Han erkänner att han är en smula bitter över att det aldrig blev mer än turistshower för hans del.
– Drömmen på 90-talet var att få sjunga i ett boyband som Backstreet Boys eller NSYNC. Jag var på många sådana auditions, men utan framgång. Min styrka är att jag kan sjunga många olika stilar, så det hade passat mig som handen i handsken.
Men i brist på en popkarriär känner han ändå att showjobbet är det minst tråkiga alternativet.
– Jag har ingen plan B. Jag älskar det jag gör, men det är ett jobb, så av tio kvällar kanske tre är riktigt bra, säger Tobias Wretljung.
Han säger att många av hans Stockholmsvänner avundas hans enkla och bekymmerslösa liv i solen och värmen. Själv känner han inte att det är speciellt glassigt, utan kan avundas sina gamla vänner som gått vidare med sina liv, skaffat barn och stadgat sig.
– Med det här livet jag lever är det uteslutet att stadga sig, inte för att jag skulle vilja det, men ändå.
Oftast när Tobias Wretljung åker iväg och jobbar är han, med sina 40 år, i särklass den äldste i teamet. Nu senast på Mallorca var kollegorna mellan 22 och 30 år.
– Men det stör mig inte så mycket. Jag gillar deras orädda unga energi. De har ett driv som jag kanske har förlorat lite, men jag är å andra sidan bättre på det jag gör.
Han tänker att han har ungefär fem år kvar i showsvängen.
– Sen vet jag inte vad jag ska göra. Jag får väl sitta och sjunga i någon pianobar här på Södermalm kanske.
