Stjärnor på turistort

Reseledaren från Ving knäpper på bussens mikrofon och förklarar att vi ska till Playa del Ingles och Maspalomas på den södra sidan av Gran Canaria där våra hotell ligger. Merparten av passagerarna är pensionärer och en vithårig tant bakom oss frågar sin man om han tror det finns ”riktigt kaffe” på hotellet.

Temperaturen ligger på runt 25 grader och solen gassar från en klarblå himmel. Det sönderbrända landskapet längs med motorvägen, som mest består av sand, klippor, någon enstaka kaktus och vindpinad buske, vittnar om att vi inte befinner oss långt från Västafrika och Sahara. Då Calimavindarna ligger på från Sahara kan temperaturen stiga till 40–50 grader och luften bli full av små sandpartiklar. 

Benny Ljungstedt flyttade hit för kärleken 2009 och jobbar i dag som Michael Jackson-imitatör på turistkrogarna i Playa del Ingles och Puerto Rico. Han säger att det finns många olika tribute-artister på Gran Canaria och att det finns en till ”Michael Jackson” i Playa del Ingles. 

– Men han sjunger inte själv, utan läppsynkar och fokuserar på dansen. Jag kör sången, dansen och klädbytena. Det är en väldigt tuff och fysisk show jag kör, säger Benny Ljungstedt, över ett glas cava och en cigg, på balkongen till sin och fästmannens lägenhet.

Han är utbildad på svenska balettskolan i Stockholm, där han inriktade sig på modern dans. Målet då var att bli bakgrundsdansare till någon större popartist, men Benny Ljungstedt var missnöjd med utbildningen. Han upplevde den som allt för stel, pretentiös och auktoritär. 

– På det sättet är ju showjobben här raka motsatsen. Det är glättigt och handlar enbart om att göra folk glada. Det passar mig bättre, säger Benny Ljungstedt och skrattar.

Direkt efter balettskolan fick han tips att söka ett showjobb på turistorten Hurghada, i Egypten. 

– Jag sökte mest på kul, men fick jobbet. Sedan rullade det bara på och jag säsongsarbetade på olika turistorter ända tills jag flyttade hit. 2007 träffade han sin man Greg första gången, då han var på Gran Canaria och jobbade.

– Det var bara ett one night stand då, men jag kunde inte sluta tänka på honom. När jag kom tillbaka 2009 sökte jag upp honom och det visade sig att han hade tänkt på mig med, säger Benny Ljungstedt och ler med hela ansiktet.

Michael Jackson-showen har Benny Ljungstedt kört i tre år, dessförinnan var det 80-talsshower, Queen-shower, musikalshower baserade på West Side Story, Rent och Chess, med mera. Benny Ljungstedt är egentligen inget stort Michael Jackson-fan, även om han har respekt för honom. 

– Nä, min favorit är ju Madonna. Ha ha ha. Det började med att jag fick höra att jag var lite lik honom och att min sångröst påminde om hans. Jag tänkte att varför inte, jag kan ju prova. Det är en rolig utmaning och jag känner att jag ständigt kan utvecklas med numret.

Det var kärleken till Greg som fick Benny Ljungstedt att flytta till Gran Canaria, men han trivs bra med den spanska mentaliteten och är nöjd med sitt jobb.

– Jag har alltid tyckt att det är väldigt roligt att uppträda inför folk. Det ger mig en sådan kick och är nästan som en drog med publikens jubel. Sedan gillar jag den spanska manjanamentaliteten. Hemma i Stockholm är det en sådan hets kring jobb, pengar och prylar. Den som jobbar mest vinner, typ. Här jobbar man för att leva, inte tvärtom. 

Precis som inom alla yrken blir man så klart ibland trött på det man gör och undrar vad man egentligen sysslar med. 

– Man har sina dagar då man känner sig lite blasé. Då kan jag hacka på mig själv, för att jag inte tagit fler chanser och satsat hårdare på att få en riktig karriär. Men jag får i alla fall jobba med något jag tycker är roligt, det är inte alla förunnat.

En av de överhängande riskerna med jobbet är den ständiga tillgången på fria drinkar. 

– Vi får dricka hur mycket vi vill och folk från publiken vill gärna bjuda på en drink efter showen. Om man är en sådan som jag, som tycker om att dricka, får man hålla i sig själv och komma ihåg att jag är inte här på semester, utan bor här. Då håller det inte att dricka varje kväll.  

På onsdag eftermiddag får Benny Ljungstedt besked om att han har ett jobb kvällen efter, på en krog i köpcentrumet Europa Center, i Puerto Rico. 

På utsatt tid, klockan 22.15 kliver Bennie Jean upp på den lilla scenen iförd en svart, glittrig skjorta, hatt, en lockig svart peruk och solglasögon. Han skjuter fram hatten utbrister i ett Aaooh, tar sig med den vita handsken mot skrevet och inleder öppningslåten ”Billie Jean” med en moon walk. De omkring 50 gästerna som samlats för att se showen, sitter ned, dricker Sangria och jublar åt den storstilade entrén.  

Mitt i setet byter han om till en röd skinnjacka med svarta kilar och stegar ut på scenen, vacklande som en zombie, till tonerna av ”Thriller”. Efter ungefär 45 minuter avslutar han showen med balladen ”Heal the World”. Publiken som är kvar ställer sig upp, vajar med armarna i luften och sjunger med efter bästa förmåga. Efter showen blir det som vanligt karaoke och turisterna ställer sig i kö för att själva få prova på att stå i rampljuset, för fem minuter. 

Greg heter egentligen Michael Gregory, är ursprungligen från England och kom till Gran Canaria för 15 år sedan. Hans dåvarande partner hade precis omkommit i en bilolycka och han ville starta om sitt liv på nytt, någon helt annanstans. 

– Valet föll på Gran Canaria eftersom vi brukade tillbringa våra semestrar här, säger han. 

Intentionen var att försörja sig som sångare, men snart insåg han att han fick dubbelt så bra betalt när han satte på sig en klänning, peruk och mascara. Därför kör han bland annat en dragshow, under artistnamnet Missee. 

– Då var jag den enda drag-queenen som sjöng på riktigt, alla de andra läppsynkade. I dag är det flera som sjunger själva och jag har gått över till att köra mer stand up.

Michael Gregory är utbildad vid Epsom collage for performing arts, där han lärt sig sjunga, dansa, agera, samt sköta ljud och scenljus. Därefter var han anställd vid West End i London, som musikalartist, i nio år, innan han kom till Gran Canaria år 2000.
Men han säger sig inte sakna de stora uppsättningarna, teaterscenen, eller strålkastarljuset på West End. 

– Det var väldigt mycket arbete för ganska lite pengar. Jag är faktiskt glad att jag lämnade det där, säger Michael Gregory.

Däremot drabbades han de första tio åren ofta av svår hemlängtan och saknade bland annat den brittiska maten. 

– Jag flög ofta hem till England och möttes av regn, kyla och miserabelt sura Londonbor. Det var bara att vända på klacken igen.

Eftersom Michael Gregory vid 15 års ålder blev utslängd från sitt barndomshem, då han kom ut som homosexuell, har han ingen vidare kontakt med familjen. 

– Jag ringer och pratar med min yngre bror lite då och då. Det är allt.

Han älskar livsstilen på Gran Canaria, men kan ibland komma på sig själv med att gnälla över att han har för mycket jobb. Förutom dragshowen kör Michael Gregory en Broadwayshow och en Michael Bublè-show. Sex dagar i veckan står han på scen med något av numren. 

– Då får jag påminna mig själv om att jag bara jobbar en timme per kväll. Men det är klart, jag repar in minst två nya låtar varje vecka också. Jag har en del trogna följare, som kommer och ser mig uppträda flera gånger varje vecka. Därför kan jag inte köra samma repertoar för länge.

Avigsidan med dragshowen tycker han annars är värmen och utstyrseln. 

– Det är inte jättekul att stå i 45 graders värme, iförd flera lager av smink, lösögonfransar, peruk och strumpbyxor. Och då samtidigt försöka vara rolig, medan man svettas som en gris. 

 Kvällen efter Benny Ljungstedts Michael Jackson-show ska Missee köra sin dragshow på en bar i samma köpcentrum. Michael Gregory är klädd i en lång marinblå aftonklänning och en platinablond vågig peruk, då krogägaren Kimberly, tio minuter före utsatt tid, meddelar att showen ställs in. Det har kommit för lite folk ikväll. Michael Gregory blir trots sina förberedelser utan ersättning. 

– Ni har en väldig otur. Det är första gången det händer på tre år. Men det var för få britter här ändå, mina skämt är beroende av en brittisk publik, eftersom de är baserade på aktualiteter från England, säger han.

I stället för dragshow blir det återigen karaoke och turisterna avlöser varandra i halvtaffliga ansatser att tolka klassiska pop­låtar och svulstiga evergreens.

– Efter finanskrisen har vi märkt att det kommer färre turister. I dag får inkastarna slåss om publiken, så var det inte förr, då var det fullsatt på varenda krog ändå. Men det har också att göra med all inclusive-hotellen, folk väljer i allt högre grad att inte ens lämna hotellområdet, säger Benny Ljungstedt.

Men undertecknad var på plats i samma bar och såg Missees dragshow för nästan på pricken ett år sedan.  Missee hade då en tuff och fräck jargong, retades med de äldre äkta männen som var på plats med sina respektive fruar. ”Var man inte lite smygbög ändå? Visst var det väl så att de var väldigt sugna på ett nummer med Missee egentligen? ”You dirty old man!” Publiken tjöt av skratt. Efter några kommentarer om brittiska kändisar och inrikespolitik, gick Missee över till att sjunga ett par klassiska musikal och poplåtar, med något tillskruvade texter. 

Marry Poppins ”Spoon Full of Sugar” fick en ny text som löd: ”When I was just a lad, I learned that anal sex was bad. The church said it was a dirty rotten sin. But then I learned from other guys, that no matter what the sice, there is a simple trick, to help you take that diiick”. 

Och så refrängen: ”Just a quick sniff of poppers makes the penis slide right in, penis slide right in. In the most delightfull way.”

Åter hemma i snögloppet i Stockholm träffar jag Tobias Wretljung över en öl på en sylta på Södermalm. Han har precis kommit tillbaka från Playa de Palma, på Mallorca, där han kört 80-talsshower och mer stillsamma duetter från en barstol, med ett notställ framför sig på scenen. Tobias Wretljung fyller i sommar 40 och har jobbat som showartist i 15 år. De senaste tre säsongerna har han varit på Mallorca. 

– Det är inget prestigejobb direkt, men jag trivs med det enkla livet. Egentligen borde jag väl vara i Tyskland och slåss om de stora musikaljobben, men jag har blivit för gammal och bekväm.

Han erkänner att han är en smula bitter över att det aldrig blev mer än turistshower för hans del. 

– Drömmen på 90-talet var att få sjunga i ett boyband som Backstreet Boys eller NSYNC. Jag var på många sådana auditions, men utan framgång. Min styrka är att jag kan sjunga många olika stilar, så det hade passat mig som handen i handsken.

Men i brist på en popkarriär känner han ändå att showjobbet är det minst tråkiga alternativet. 

– Jag har ingen plan B. Jag älskar det jag gör, men det är ett jobb, så av tio kvällar kanske tre är riktigt bra, säger Tobias Wretljung.

Han säger att många av hans Stockholmsvänner avundas hans enkla och bekymmerslösa liv i solen och värmen. Själv känner han inte att det är speciellt glassigt, utan kan avundas sina gamla vänner som gått vidare med sina liv, skaffat barn och stadgat sig. 

– Med det här livet jag lever är det uteslutet att stadga sig, inte för att jag skulle vilja det, men ändå.  

Oftast när Tobias Wretljung åker iväg och jobbar är han, med sina 40 år, i särklass den äldste i teamet. Nu senast på Mallorca var kollegorna mellan 22 och 30 år. 

– Men det stör mig inte så mycket. Jag gillar deras orädda unga energi. De har ett driv som jag kanske har förlorat lite, men jag är å andra sidan bättre på det jag gör.

Han tänker att han har ungefär fem år kvar i showsvängen. 

– Sen vet jag inte vad jag ska göra. Jag får väl sitta och sjunga i någon pianobar här på Södermalm kanske.

Publicerad Uppdaterad
6 hours sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

4 days sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
6 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
4 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad