Den 10 februari meddelade Tony Abbott, premiärminister för Australiens liberala regering, att en statlig kommission om fackföreningsstyrning och korruption skulle sättas upp under övervakning av Dyson Heydon, en tidigare domare i landets högsta domstol. Kommissionen ska undersöka påstådda oegentligheter i fackföreningars finanser, främst verksamheter som rör extra valutakonton, reservfonder och liknande. Dyson Heydon har ombetts att lämna in sin rapport den 31 december 2014. Fem av landets större fackförbund har namngetts i mandatet.
Ett ”krig mot korruption” har regeringen kallat den statliga kommissionen. Men kritiker hävdar att det i stället handlar om att medvetet bortse från den underliggande orsaken till korruption: tvivelaktiga bolag och upphandlare.
Den fackliga centralorganisationen ACTU, som representerar 48 fackförbund, menar att kommissionens mandat är snävt inriktat på fackföreningar och därför inte kommer att kunna hantera korruption eller olagligt beteende från företag eller arbetsköpare att på ett lämpligt sätt. Även flera juridiska specialister är kritiska till den statliga kommissionen.
Andrew Stewart, professor i juridik vid Adelaides universitet i södra Australien, säger att utredningen med största sannolikhet inte kommer att behandla korruption i allmänhet.
– Mandatet för kommissionen omfattar inte korruption inom företag eller myndigheter som inte är direkt kopplade till en fackförening eller facklig tjänsteman. Det är inte troligt att kommissionen kommer att gå utöver sitt uppdrag för att undersöka korruption som inte har med fackföreningar att göra, säger han.
Andrew Stewart menar att det är uppenbart att det politiska syftet med kommissionen är att skada och diskreditera fackföreningsrörelsen och Australiens arbetarparti, som var i regeringsställning innan den liberala regeringen tog över i september 2013. Samtidigt påpekar han att det finns tillräckliga bevis för att motivera en undersökning av korruption som har med fackförbund att göra.
– I stället för att driva en utredning som fläckas av politiska motiv, och som lätt kan avfärdas som en häxjakt, tycker jag att det vore bättre att ha ett permanent organ som utreder anklagelser om korruption. Sådana finns redan i många stater i Australien, men vi har inte någon motsvarande på federal eller nationell nivå. Ett sådant organ skulle inte bara hantera vad som händer inom arbetarrörelsen, säger Andrew Stewart.
Fran Logan har jobbat för Metallarbetarförbundet i 15 år och är nu skuggminister och parlamentsledamot för Arbetarpartiet i Cookburn i västra Australien. Han säger att orsaken till den statliga kommissionen är en smutsig sak som hände under den tidigare regeringen. En federal parlamentsledamot och fackrepresentant för Hälsoförbundet använde fackets kreditkort till att betala sexköp och fina hotellrum.
– Detta snuskiga bedrägeri använder nu Abbott och hans parti för att smutskasta hela fackföreningsrörelsen. Men missbruk av fackens tillgångar, precis som med företag, bör bli föremål för åtal. Vi har adekvata lagar som kan hantera detta, säger Fran Logan.
Mandatet är utformat för att undvika tidigare misstag, menar David Shoebridge när jag pratar med honom. Han är jurist, men också parlamentsledamot och talesperson för De Gröna i staten New South Wales. David Shoebridge berättar att under tidigt 1990-tal satte den då liberale premiärministern i delstaten New South Wales, Nick Greiner, upp en statlig kommission om byggnadsindustrin under domare Roger Gyle.
– Även den här utredningen drevs av politiska påbud om att slå ned på misstänkt korruption inom byggnadsindustrins fackförbund, fast man samtidigt tittade mer allmänt på olagliga metoder i byggbranschen, säger David Shoebridge.
– I slutändan redovisade Gyle att det inte gick att hitta några bevis för korruption inom fackförbunden.
I Roger Gyles slutliga rapport stod att ”det finns inga godtagbara bevis för omfattande eller allvarlig korruption bland fackliga heltidstjänstemän”. Men samtidigt upptäckte han att det ”finns bevis för en utbredd brist på integritet och redlighet bland ledningen hos kontrakterare och andra involverade i industrin”. Det är enligt David Shoebridge anledningen till att man den här gången noga avgränsat kommissionens mandat.
– Abbott har lärt sig av historien och har därför gett den nya statliga kommissionen en snävare uppdragsbeskrivning så att den inte kan göra samma slags skadliga fynd av korruption hos industrin som Gyles gjorde, säger han.
I juli i år läckte ett dokument ut ifrån justitiekanslerns kansli där man krävde av regeringens departement att de skulle tillhandahålla information om alla fackföreningsrelaterade kontakter. I dokumentet argumenterade justitiekanslern för att i händelse av att en trovärdig anklagelse görs mot samhället är det viktigt att samhället kan svara snabbt.
Därför sökte man hjälp av alla departement ”att identifiera potentiella områden för exponering av samhället i frågor som behandlas av den statliga kommissionen”.
Ett initiativ som ger utrymme för vissa frågetecken eftersom den statliga kommissionen om fackföreningsstyrning och korruption redan har möjlighet att söka all relevant information den vill ha. Dessutom har justitiekanslern i dokumentet ställt frågor som går helt utanför kommissionens mandat.
Tim Lyons, biträdande sekreterare för ACTU, säger att det nu är bortom allt tvivel att regeringen har politiska motiv bakom kommissionen och är ute efter facken på alla sätt de kan.
– En hatkampanj mot fackföreningar är ett allvarligt, antidemokratiskt maktmissbruk, dessutom på skattebetalarnas bekostnad, säger han.
– Samråd och dialog mellan arbetarrörelsen, regeringar och offentliga tjänstemän om politiska frågor som är viktiga för samhället är inte bara legitimt, de är en viktig del av vad våra medlemmar förväntar sig att vi ska göra.
Facken har alltid attackerats under konservativa regeringar i Australien, enligt Fran Logan. Han berättar om ytterligare en statlig kommission om korruption inom byggnadsindustrin som sattes upp under John Howards liberala regering år 2001. Kommissionen bildades på initiativ av ingen mindre än nuvarande premiärminister Tony Abbott, som på den tiden var industriminister.
– Kommissionen ledde inte till några åtal, men den jobbade hårt med att bryta ned de byggnads- och fastighetsanställdas fack. Den stora åtgärd som gjordes var att inrätta den australiska byggnads- och fastighetskommissionen, ABCC, år 2005, säger Fran Logan.
Han säger att det blev ett forum med betydligt större befogenheter än någon statlig kommission, vilket ledde till att hundratals fackmedlemmar åtalades och bötfälldes med tiotusentals dollar vardera bara för att de stod upp för sina rättigheter.
– Över huvud taget ingöt man en stämning av rädsla inom bygg- och fastighetsfacken. Vårt eget arbetarparti som satt vid makten åren 2007 till 2013, under ledning av Kevin Rudd och Julia Gillard, hade lovat att avveckla ABCC men tyvärr var allt de gjorde att minska på en del av befogenheterna, säger Fran Logan.
ABCC avskaffades 2012, men många av dess funktioner togs i stället över av en oberoende specialistenhet som fick namnet Rättvist Arbete Bygg & Fastighet. Och just nu driver näringslivet på för att ABCC ska återinföras. Premiärminister Tony Abbott har sagt att anklagelser om utbredd korruption och kriminalitet bland fackliga tjänstemän i byggbranschen visar på behovet att få tillbaka Howardtidens ABCC.
Lagarna under ABCC har dömts ut av Förenta Nationernas Internationella Arbetarorganisation, ILO, som föråldrade och emot principerna om frihet och demokrati. ABBC:s lagar utgör ett brott mot mänskliga rättigheter för australiska arbetare och faktum är att det ingen annanstans i västvärlden finns några liknande lagar.
ABCC-personal kunde gå på arbetare i deras hem, på deras arbetsplatser eller direkt på gatan, vilken tid som helst på dygnet, och kräva att de följde med på förhör. Om någon vägrade kunde det ge sex månader i fängelse, liksom om någon som kommit till förhör vägrade att säga något. Förhören var hemliga och ingen fick berätta vad de varit med om. Varken för familj eller vänner, bara för advokaten, som de inte alltid ens fick välja själva.
Nu finns alltså risk för att ABCC återinförs. Om det blir enligt Abbotts önskemål kommer det dessutom att innebära ännu tuffare villkor än tidigare. Därtill kommer befogenheterna att utvidgas och gälla även andra fackförbund, och alltså inte som tidigare vara begränsade till byggnadsfacken.
Regeringens attack mot arbetarnas villkor visar sig också i den federala budgeten som presenterades den 13 maj i år. Samtidigt som man ger större företag en skattelättnad på 1,5 procent, och fortsätter med att ge ut över 4 miljarder dollar i subventioner till de stora gruvbolagen, så sänker man bland annat anslagen till hälsa och sjukvård och fryser pensionsgarantin. Regeringen har också sagt att de vill dra ned på antalet offentligt anställda med 16 500, och man har lagt ett lagförslag som innebär att det skulle bli lättare för arbetsköpare att tvinga anställda att ge upp sina övertidsersättningar. Ett förslag som är ett direkt stöd till Australiens handels- och industrikammare, vilken i juni deklarerade att den skulle lansera en nationell kampanj om att sänka övertidsersättningar på söndagar inom ett antal områden.
Fackföreningsrörelsen, som räknar med att omkring 30 procent av Australiens arbetare är beroende av övertidsersättningar, har som respons på arbetsköparnas och regeringens utspel lanserat kampanjen ”Rädda vår helg”. Som stöd för kampanjen har ACTU utfört en landsomfattande undersökning för att höra hur allmänheten ser på helgersättningar. Resultatet av undersökningen visar att 80 procent anser att människor som arbetar på obekväm arbetstid ska få mer betalt.
Ged Kearney, ordförande i ACTU och med en bakgrund som sjuksköterska, säger att Abbotts budget är den största attacken mot social rättvisa som landet någonsin sett. Budgeten sätter storföretagens intressen i första rummet och kommer att göra livet svårare för Australiens arbetare och deras familjer, menar hon.
– Det här är en barbarisk attack mot levnadsstandarden som australierna har jobbat så hårt för. Det är en skymf mot välfärden. Den liberala regeringen vill helt klart ha ett tuffare, mindre jämlikt Australien, säger Ged Kearney.
Missnöjet med regeringens budget hos Australiens befolkning har varit omfattande. Medborgargrupper har vid flera tillfällen ordnat demonstrationer med tiotusentals deltagare i flera större städer. Studenter har demonstrerat mot budgetens förslag om nedskärningar till utbildning med ett större antal deltagare än någon studentdemonstration har haft på flera årtionden. Fackföreningsrörelsen har också vid flera tidpunkter ordnat särskilda ”Bust The Budget”-demonstrationer i flera större städer som dragit till sig tiotusentals deltagare.
Den 31 augusti ordnade medborgargrupper en landsomfattande massaktion mot den liberala regeringens budget som drog omkring 40 000 deltagare. Men enligt journalisten Peter Boyle, som var på plats i Sydney, var stämningen mer dämpad än vid tidigare demonstrationer.
– Folk ser helt enkelt ingen direkt väg framåt, säger han.
