Under Almedalensveckan slet sig Göran Hägglund från minglandet och föreslog en äldreboendegaranti för alla över 85 år. Kristdemokraterna vill avsätta mellan 500 och 900 miljoner kronor för att se till att ingen äldre ska behöva bo hemma mot sin vilja, med den otrygghet och ensamhet som det innebär.
Och det låter ju bra. Men redan för åtta år sedan, 2006, lovade man samma sak. Sedan dess har antalet platser på äldreboenden minskat med 13 500. Kanske är det inte annat än vad man kan vänta sig. När ett parti som hämtar sitt existensberättigande i att göra alla sociala frågor till familjeangelägenheter sätter sig i regering med marknadsliberaler är välfärden dömd att utarmas.
Det är så klart en oerhörd förlust, och inte bara för de äldre själva. De som förväntas omdisponera tid för att ta hand om sjuka anhöriga är inte sällan kvinnor. Att Sverige över huvud taget haft en utbyggd äldrevård och barnomsorg är till stor del tack vare tidigare generationers socialistiska feminister, som insåg den materiella nödvändigheten i att inte låsa fast kvinnor i hemmet.
Jag tänker på den norska författaren Stig Sæterbakkens roman Siamesisk (1997). Ett äldre gift par, Edwin och Erna, bor tillsammans sedan många år. Edwin är så gott som både blind och förlamad. Dygnet runt sitter han i sin stol och tuggar tuggummi, det enda han finner någon njutning i. Sin fru föraktar han, trots eller för att det är tack vare henne han fortfarande är vid liv. Som den värsta Thomas Bernhard-karaktär håller han oavbrutna inre monologer om livets ruttenhet medan Erna stryker runt och torkar sin man om hakan.
Till saken hör att Edwin själv har arbetat på äldreboende under hela sitt yrkesliv. Han hade lovat sig själv att aldrig bli så gaggig som dem han träffade där. Men det blev han givetvis, liksom de flesta av oss: förr eller senare sitter vi där, stånkande och pysande, orörliga högar av kött. Det är naturens revansch på kulturen. En föraktad kroppslighet som tar ut sin rätt.
Så hur ska man hantera detta faktum som är åldrandet? Jag ser två huvudsakliga alternativ. Antingen skapar vi en sjukvård och välfärd redo att ta emot oss när det väl är dags. Eller så förtränger vi det, tar hand om oss själva, tills en kvinna i vår närhet ger upp sitt liv för att byta våra blöjor. Vi har till september att fundera.
