Kanske är jag naiv, men känslan av att det aldrig varit så viktigt att rösta som nu börjar växa sig allt starkare. I kvällstidningarna skrivs det om supervalår och bara tanken på sommarens Almedals-jippo gör mig visserligen spyfärdig. Flosklerna lär dugga tätt det kommande halvåret och det är naturligt att vilja stänga av.
Samtidigt i den verkliga världen. Torsdagen den 6 februari försöker 200 afrikanska migranter simmande ta sig från Marockos fastland till hoppet om en drägligare framtid i Europa via det spanska territoriet Ceuta mittemot Gibraltar. Panik uppstår i vattnet när den spanska gränspolisen plötsligt skjuter rakt ut i vågorna och 15 personer drunknar i kaoset. Spaniens inrikesminister Jorge Fernández Díaz från det styrande högerpartiet Partido Popular erkände strax efteråt att skotten kom för att varna: Försvinn, våga inte ta er hit, det räcker med asylsökande nu.
Landet kan komma att dras inför EU-domstol, men utgången lär knappast förändra läget i praktiken. Vi har sett det förr och vi kommer att få se det igen. Hur Medelhavet blir gravplats åt människor i desperat behov av den rika världens hjälp.
Murarna står kvar, sjögränserna patrulleras av tungt beväpnad personal från EU:s gränsbevakningsmyndighet Frontex och flyktingar från helvetets Syrien stoppas handgripligen på gränsen in till Europa. Därför tänker jag, lägger jag den röst jag har på någon, vem som helst, som öppet säger sig vilja stoppa vansinnet. För varje röst mer betyder en röst mindre för något annat, något mörkare.
Sverigedemokraterna storsatsar, medan moderater och trötta socialdemokrater redan sedan länge sitter i parlamentet nere i Bryssel. Kan vi på något sätt skaka om deras bubbla, åtminstone markera att vi vill se en annan politik, urholkar det väl knappast stenen. Men kanske skapar det åtminstone ringar på vattnet som sprider sig med tiden. Ringar för en rimligare värld där ingen skjuts till botten av poliser styrda från en rasistisk regering i Madrid. Där så kallade humanitära korridorer öppnas och taggtrådsstängslen med knivblad rivs.
Det är vår förbannade skyldighet, i ett annars rätt nattsvart läge, att använda den lilla och kanske till och med betydelselösa röst vi blivit tilldelade. Den kanske inte når ända fram, men möjligtvis kan den fungera som en viskning som förhoppningsvis påverkar någon. Om inte annat så för vårt eget samvetes skull.
