Knappt 20 minuter in i Nebraska – Alexander Paynes nya roadmovie – besöker huvudpersonerna Mount Rushmore för att betrakta de gigantiska bysterna av fyra amerikanska presidenter som karvats direkt in i granitberget. Monumentet, som skapades för att hylla USA:s första 150 år som nation, ligger på mark som enligt ett avtal från 1868 för all framtid skulle tillhöra Lakotaindianerna, men som stals från dem åtta år senare. Arbetet med skulpturerna påbörjades 1927, under ledning av en dansk-amerikan med förflutet i Ku Klux Klan. 1941, när bysterna bara var halvfärdiga, tog pengarna slut och arbetet övergavs abrupt. Som den åldrande bilmekanikern och livslånga alkoholisten Woody Grant (Bruce Dern) säger i filmen, ”Lincoln har inte ens ett öra”.
Det är kanske filmens mest genialiska drag att Woody och hans yngste son David (Will Forte) får göra en avstickare till just Mount Rushmore på sin, sådär hundra mil långa, bilresa mellan hemstaden Billings i Montana och Nebraskas huvudstad, Lincoln (döpt efter presidenten utan öra). Moraliskt tvivelaktigt och aldrig mer än halvfärdigt, men utan tvivel alltjämt överväldigande och ofrånkomligen mäktigt; Mount Rushmore är en perfekt symbol för den amerikanska dröm som den lätt senile, eller kanske bara djupt deprimerade, Woody nu jagar en sista gång. Själv är han dock helt ointresserad av nationalmonumentet. Han vill bara vidare mot Lincoln, staden alltså, där han tror att han ska hämta ut en miljonvinst. Det står nämligen att han vunnit denna summa i dollar på ett reklambrev för tidningsprenumerationer han fått – om man inte läser det finstilta så noga.
Varken David, Woodys vasskäftade hustru, Kate, eller Davids storebror, Ross, vikarierande nyhetsankare på lokal-tv, kan övertyga den gamle mannen om att han misstar sig. Woody biter sig fast i sin övertygelse med en bestämdhet som förefaller bero mer på desperation än demens. Han vill så gärna köpa en ny pickup en enda gång i livet, även om han nu mist sitt körkort. Och så vill han ersätta den kompressor han blev bestulen på för flera decennier sedan och som han absolut inte har någon användning för längre. Och dessutom lämna någonting efter sig till sina söner.
Efter att Woody gett sig av till fots på motorvägen och plockats upp av polisen, bestämmer sig David för att köra honom till Lincoln. David, som precis blivit lämnad av sin sambo och verkar vantrivas på sitt låglönejobb som butiksbiträde i en elektronikaffär, ser en möjlighet att komma bort ett par dagar och kanske en sista chans att få en bättre relation till sin skröplige pappa. Men vägen blir full av omvägar, inte minst eftersom Woody tar varje chans att få sig en öl, eller flera. När han ramlar och slår upp ett jack i pannan som kräver akutvård blir det bestämt att de två ska mellanlanda ett par dagar hos Woodys brors familj; farbror Ray, faster Martha och de arbetslösa, hemmaboende kusinerna Bart och Cole; vilka bor kvar i Woodys födelseort, den fiktiva småstaden Hawthorne.
Snart ansluter även Kate och Ross. Och det gör också en hel drös farbröder, fastrar och kusiner som vill fira Woodys nyfunna rikedom och hoppas på en del av kakan. Ingen vill tro på David, Kate och Ross när de försöker förklara att Woody inte vunnit en cent. I stället sprider sig ryktet om pengarna som fukt i en uttorkad trasa genom Hawthorne, en av alla dessa ekonomiska katastrofzoner som ligger tätt i Amerikas hjärtland. Alla vill sola sig i glansen från bygdens son som återvänt som en rik man. Det gäller inte minst den lokale översittaren Ed Pegram (spelad av Stacy Keach i högform). Han ägde för ett halvt liv sedan en verkstad tillsammans med Woody. Pegram ömsom smickrar, ljuger och hotar för att få händerna på en andel.
I Hawthorne får vi också några vinkar om varför Woody dricker som han gör: upplevelser under Koreakriget; olycklig, oacceptabel kärlek till en halvindiansk kvinna; småstadens småsinthet och tristess. Men det är också här filmen tappar greppet och det som kunde blivit en klassisk modern tragedi i stället blir en stundtals smaklös fars. Det är alls inget fel att blanda komedi i tragedin, men du kan inte göra det på bekostnad av respekten för dina karaktärer. Inte genom att göra karaktär till karikatyr. Och det är det som Alexander Payne gör i sin skildring av Hawthornes lantliga arbetarklass som en samling halvimbecilla bondläppar. Allra längst går han i porträttet av kusinerna Bart och Cole, som verkar ha klivit rakt ur en episod av Simpsons eller kanske någon gammal Chevy Chase-komedi.
Också slutet klingar falskt och översentimentalt, som om den där amerikanska drömmen, som filmen igenom framstått som en absurd mardröm underbyggd av konsumismens lögner, ändå fortfarande kunde köpas för en butiksbiträdeslön. Det är som Alexander Payne till sist, trots allt, överväldigas av detta sjabbiga ideologiska monument. En blandning av klassförakt och Alexander Paynes uppenbara ovilja att låta tragedin ha sin, i detta sammanhang, naturliga gång gör därför tyvärr att filmen inte lever upp till sin lovande inledning.
