När var senaste gången du surfade in på en hemsida som hade dragit ned rullgardinen och planenligt stängt för dagen? Många kan komma ihåg när det blev slut i tv-rutan framåt midnatt och när radion tackade för sig och gick och lade sig. Svunna tider. Och nu är det vi som ska anpassa oss till det evigt öppna, det evigt pågående. Det gäller att vara tillgänglig. För många finns det inga definierade gränser som markerar när vi är på jobbet och när vi är lediga. Vi sover allt mindre och har allt större problem att sova. Livsstilsmagasinen säljer drömmar om att hoppa av, koppla bort, låta intrycken jäsa långsamt som en surdeg. Orealistiska fantasier, utan tvekan.
Konsthistorikern Jonathan Crary har skrivit insiktsfulla böcker om framväxten av ett modernt och subjektivt åskådande. Nu är han kortfattad och trött, men mest arg. Han beskriver i 24/7: Late Capitalism and the Ends of Sleep en ny verklighet, ”24/7”, och det är som om han insett att han befinner sig i en mardröm om kapitalismen. 24/7 är maskinens tid som har tvingats på människan. Det är en asocial värld; utan liv och ålder. I den har sömnen, som en oproduktiv och passiv tid, reducerats till en förlust. Att sova är till och med subversivt. Det är en förolämpning mot kapitalismens ohejdbara aptit, den sovande avbryter kapitalismens stöld av vår tid. Sömn kan inte förvandlas till profit och ifrågasätter en värld där allt handlar om hur ting, gester och tankar kan förvandlas till pengar. Problemet är bara att vi redan har börjat tappa förmågan att sova. Vi har blivit mardrömskapitalismens zombier.
Crary beskriver ett tillstånd där logiken rörande av/på-knappen har tappats bort. Vi är alltid ”på” och kan därför aldrig vila. Till skillnad från tidigare teorier om modernisering och rationalisering, som Lewis Mumfords tes om hur vi blev klockans slavar, leder Crarys idé om moderniteten fram till en tid utan tid. Paradoxalt nog har vi återuppfunnit den evighet som det moderna samhället skulle ha gjort sig av med tillsammans med all metafysik. Men 24/7 är maskinens evighet, ett skitigt ekorrhjul som med skadeglädje ”firar en närvarons hallucination”. Vi kan inte ständigt vara ”på”, men bara det faktum, understryker Crary med en emfatisk överdrift, att det inte existerar ett enda ”tillfälle, plats och situation” där vi inte potentiellt kan göra något som underminerar varje aspekt av socialt och individuellt liv.
Det finns i princip inget i vårt nya teknologiska samhälle som Crary ser som framsteg och alla som argumenterar för motsatsen är naiva. Teknologi är inte neutralt utan leder oss in i maskinens 24/7. Där finns det inga verkliga sociala interaktioner och den uppkopplade individen har, på Facebook och bloggar, blivit en pagegoja för ett tekniskt system. Interaktivitet är meningslöst som demokratisk princip om vi förvandlats till maskinens verktyg. Nätverksrevolutioner är julklappar till staternas övervakningssamhällen. Sömnen är som sagt den sista ”mänskliga barriären”. Eller, ja, var. Vi kan inte sova. Det enda det går att hoppas på är en dröm. ”Förställningar om en framtid utan kapitalism”, skriver Crary med det visionära bläcket, ”börjar som en dröm om sömn”.
Crarys bok är intressant och symptomatisk, men inte av de uppenbara anledningarna. Det korta formatet, de fragmentariska men svepande argumenten och de spridda och allt annat än engagerade hänvisningarna till andra teoretiker som Maurice Blanchot, Hannah Arendt, Friedrich Nietzsche, Giller Deleuze, Félix Guattari, Giorgio Agamben, Fredric Jameson, Guy Debord och Bernard Stiegler skapar ett trött och dystopiskt intellektuellt smörgåsbord. Om det är detta som senkapitalismen leder fram till har vi all anledning att fasa. Det är inte det att Crary saknar poänger, men han tappar bort dem på samma sätt som somnambulisten förlägger nycklar. Ska vi verkligen drömma om en framtid utan kapitalism i vilken 9 till 5-samhället gör ett återtåg, tv-sändningarna slutar vid midnatt och den borgliga uppdelningen mellan privat och offentligt gjuts i sten?
Senkapitalismen och den automatiserade verkligheten har utan tvekan skapat patologier, men skillnaden mellan symptom och studier av de samma suddas ut mer och mer. Det märkliga med Crarys beskrivning av 24/7 är att tillståndet framstår som en dröm, eller rättare sagt en mardröm. Han beskriver i själva verket drömmens logik som Sigmund Freud försökte utforska i den banbrytande boken Drömtydning från 1899. Drömmen har inte heller något ”på” eller ”av”, drömmen är hela tiden både och. I drömmen tillåts inte antiteser eller motsägelser, allt kan vara vad som helst, hur som helst. Det är således ett tillstånd av total relativisering. En sak kan representeras av sin motsats. På samma sätt verkar det offentliga och privata befinna sig i ständig oscillation i Crarys bild av den nya verkligheten.
Vad betyder det egentligen att drömma en dröm om sömn (som kapitalismens nemesis) inom den mardröm som senkapitalismen utgör? Om vi förstår ”betydelse” som resultat snarare än analys kommer vi snart till slutsatsen att det inte betyder speciellt mycket. Det framstår snarare som ren defaitism. När Hamlet, i Shakespeares kända monolog, drömmer om att få sova vill han bli befriad från det kvalfyllda livet i tron på att ”sömnen gör slut på hjärtats värk”. Men så tvekar han, för ”vilka drömmar ger dödens sömn”? För Crary föder mardrömsmaskinen drömmen om det mänskliga och vice versa. Och då är det ju lätt att man bara, som Hamlet, står och velar.
Alternativet för Crary hade varit att försöka betänka politikens möjligheter i stället för att utbrista i den liberala individualismens svanesång. Den allra största presenten till den neoliberala senkapitalismen är uppgivenheten. Att upphöja sovandet till revolutionär praktik låter i och för sig behagligt, men hur effektivt kan det vara?
Crary sitter fast i en modell av världen som delas upp i vattentäta skott mellan det organiska och oorganiska, mellan maskin och människa. Endast människan, fri eller med total kontroll över maskinen, kan producera det sociala. I senkapitalismens teknologiska samhälle är det maskinerna, de automatiska processerna, som har kontroll över oss och använder oss, à la The Matrix, för sina ändamål. Det är en märkligt romantisk vision av människan och maskinen som uppenbarar sig för Crary under vad som verkar vara sömnlösa nätter. Samtidigt är denna vision praktisk i sin binära logik. Först och främst eftersom det går att dela upp världen i gott och ont, men också för att det blir en inbjudan till att ge upp i en värld som till en så stor del redan koloniserats av teknologiska processer. Utrymmet för politik blir således i det närmaste obefintligt.
I en senkapitalismens metasymtomologi går det att förstå Crarys åsikt som i själva verket högst användbar. Det verkar som diverse teoretiker för närvarande tävlar i hävdandet att kapitalismen, trots kriser, kan krossa alla utmanare och att dess teknologiska utveckling i alla fall går alldeles för fort för att vi ska kunna göra något åt det.
Drömmen om att finna tillbaka till den binära världen av ”på” och ”av” är så stark hos Crary att han helt och hållet missar att det är i förståelsen av människan som en teknisk varelse och tekniken som en mänsklig uppfinning som det politiska till slut kan få en roll. Politiken är dock lika gärna reaktionär som revolutionär vilket betyder att det inte finns någon ursäkt för att inte noga tänka igenom vilken typ av handlande som är nödvändigt. Visst finns det en risk att vi överautomatiseras, eller proletariseras, som Crary hävdar. Det finns också en risk att tekniken blir suicidal om den inte de-automatiseras och utsätts för ständig kritik och omvärdering.
Patologierna hopar sig i den sociala kroppen. Det är inte bara sömnlöshet utan också koncentrationssvårigheter och olika typer av autism, ångest och depression. 24/7 är i sitt nuvarande tillstånd utan tvekan en toxisk zon som hotar att svälja mycket av det som vi definierar som vår mänsklighet. Dess tendens att omvandla och översätta allt till potentiella monetära värden utgör ett fruktansvärt hot och håller den socialdarwinistiska diskursen om ”närande” och ”tärande” under armarna. Samhällets oförmåga att ta hand om sina oproduktiva barn och äldre står som bevis för ett katastrofalt moraliskt moras. Det kanske inte är sömn som är mänsklighetens sista barriär utan tillståndet att behöva omvårdnad av ett samhälle som styrs enligt neoliberala principer. Den globala medelklassens sömnlöshet är ett långt mindre problem än barn och äldres utsatthet. Så många problem och så många anledningar att liksom Jonathan Crary känna oro. Samtidigt så väldigt få ursäkter för att ge upp.
