Akademisk forskning har sedan läge kullkastat den nationalistiska föreställningen om en traditionell svensk enhetlig kultur. Den har avslöjats som en ideologisk konstruktion, tätt sammanhängande med statens och kapitalets centralisering av det svenska samhället från 1800-talets slut.
Likväl gör sig denna föreställning om en unik, enhetlig och ren svenskhet, som tidigare bland annat dissekerats av Maja Hagerman i Det rena landet, om och om igen gällande. Numera utgör denna föreställning den idépolitiska grunden för ett riksdagsparti. Regeringens Framtidskommission returnerar genom att föra förvirrade resonemang om vad som är svenskt.
Normen om en homogen svenskhet verkar med andra ord inte dö ut inom överskådlig framtid, utan tvärtom vara vid påfallande god vigör. Exempelvis den aktuella debatten om olaglig registrering av romer gör detta än mer tydligt. Uppfattningar med rötter i nationalromantik och rasbiologi är av allt att döma inte historia utan konkret verklighet i samtida svensk myndighetsutövning.
I den nyutkomna antologin Att störa homogenitet diskuterar tjänstemän, forskare och andra yrkesverksamma bakgrunden till föreställningen om ett enhetligt svenskt folk och möjligheter att problematisera och motverka strävan efter etnisk och kulturell homogenitet.
Flera av författarna arbetar inom verksamheter som syftar till att bevara kulturarv och kulturmiljöer, vilka historiskt haft en stark koppling till nationalistiska föreställningar om homogena kulturer. Därmed är det upplagt för problematisering och självrannsakan.
Johan Loock, antikvarie vid länsstyrelsen i Jämtlands län, ifrågasätter strategin att profilera Jämtland för turism genom att framställa landskapet som unikt naturnära, sunt, genuint och bondskt. Förutom att en sådan bild av Jämtland osynliggör kulturblandning, konflikter mellan olika intressen i samhälle, höga sjukskrivningstal och så vidare, är det enligt Loock kontraproduktivt att inte bejaka mångfald och kritisk massa, som behövs för att utveckla samhället.
Charlotte Hyltén-Cavallius, forskningsledare vid Mångkulturellt centrum, poängterar det starka sambandet mellan region och nation i det sena 1800-talets nationalism: ”I den nya nationalismen var nation, region, hembygd och hem olika nivåer av samma nationella ideal.”
Hon visar med intressanta exempel hur vissa tekniker och material av funktionärer inom Hemslöjden har stämplats som alltför bekväma och därmed osvenska, bland annat i samband med den omfattande utomeuropeiska invandringen på 1970-talet.
Svenskhet konstrueras som strävsamhet under besvärliga villkor, en klassisk nationalromantisk tankefigur. I dag talar Moderaterna om arbetslinje. Vi och dem-tänkandet går igen i olika skepnader men med likartat innehåll.
Mattias Gardell ser ett samband mellan social nedrustning och ökande nationalism: ”När produktionen av det gemensamma inte längre kunde uttryckas i termer av en gemensam välfärd har vi kunnat iaktta en förskjutning i riktning mot att producera det gemensamma i termer av ett gemensamt kulturarv och gemensamma värderingar”.
Kanske är det i denna kontext som den framväxande fascismen i Europa bäst kan förstås, menar Gardell. Ett grunddrag i fascismen kan sägas vara strävan efter nationell pånyttfödelse genom en kvalitativt ny folkgemenskap som överskrider klassmotsättningar.
Många statsvetare, exempelvis Keith Banting, som nyligen gästade Stockholm, gör mätningar med resultatet att mångkulturalismen står sig stark i västländer med lång invandringstradition.
Etablerade politikers kritik av mångkulturalism skulle därmed framförallt vara retorisk. Medborgarskapstester och liknande läggs bara till redan existerande mångkulturalististiska politiska åtgärder och institutioner, varför det inte rör sig om något radikalt trendbrott.
Huruvida de politiska angreppen på mångkulturen är början på mer omvälvande förändringar återstår att se. I vilket fall kan det vara klargörande att se ideologiska förändringar i europeisk politik i ett socioekonomiskt perspektiv.
I en mycket läsvärd och tänkvärd text resonerar Magnus Linton om en tendens till förskjutning av innebörden av begreppet mångfald i den politiska debatten under de senaste årtiondena. Medan den skandinaviska socialdemokratin till exempel på 1970-talet betraktade familjesammanhållning bland invandrade som ett uttryck för önskvärd solidaritet, motiveras mångfald i dag med ekonomisk lönsamhet.
Mångfald blir till individuellt beteende med fokus på anställningsbarhet och konsumtion. I dag sätts därmed familjesammanhållning i motsatsställning till personlig frihet. Invandrades familjestruktur utpekas, teoretiseras och ifrågasätts som förment kollektivistisk.
Det är lätt att placera in slöjförbud och liknande, som nu finns i vissa europeiska länder, i en sådan kontext. Att stå fast vid en religiös eller kulturell tradition kan av ledande politiker som Frankrikes förre president Nicolas Sarkozy beskrivas som att fängslas bakom tyg, det vill säga att vara utestängd från offentligheten. Friheten, och mångfalden, blir då att individen i stället väljer assimilation till marknadssamhället.
En människa som helt enkelt inte vill vara marknadsmässig stör naturligtvis den marknadsliberala normen. Samtidigt är det vanligt inom normkritisk diskurs, att tala om identiteter som flyktiga och utbytbara, som om detta i sig är uppenbart frigörande och önskvärt.
Jan-Olov Madeleine Ågren, verksamhetsutvecklare vid Rättighetscentrum Norrbotten, hävdar att öppenhet ”för att människors … identiteter är … flytande” leder till ”frihet … att leva och uttrycka sig.” Hen ser det som en fördel med öppenhet, att det exempelvis blir lättare att byta trosuppfattning och klädstil. Må så vara, men vad med den som upplever att det i dagens liberala samhälle är för svårt att inte exempelvis byta trosuppfattning och klädstil?
Frågor om individualism och mångfald är dubbelbottnade. I vår tid finns en uppenbar social press att vara individualist på ett samhälleligt gångbart sätt, och ur ett sociologiskt perspektiv är det förstås rimligt att ifrågasätta hur individualistisk sådan individualism är. I Monty Pythons film Life of Brian finns en underbar scen, även refererad av Ågren, där en folkmassa i kör säger sig vara individer. Bara en person i folkmassan ger mothugg och förnekar att han är en individ.
Vissa resonemang i antologin ter sig väl svepande. Kommunikatören Mariann Bergroth skriver tankeväckande om normkritik, funktionsnedsättning och diskriminering. Hennes beskrivning av bakgrunden till Nazitysklands eutanasiprogram T-4 är dock en missvisande övergeneralisering, låt vara en utbredd sådan.
Motiveringen till T-4, ett organiserat massmord på personer med vissa funktionsnedsättningar, utfört av läkare, var inte att dessa personer i största allmänhet bedömdes som ej normalt fungerande. Den ideologiska motiveringen till denna typ av utrotningsprogram, som kan återfinnas redan i Hitlers Mein Kampf, är tydligt eugenisk. Tyskland skulle ”renas” från personer med funktionsnedsättningar som troddes vara ärftliga.
Att nazisterna var fientligt inställda till personer med funktionsnedsättningar i största allmänhet är faktiskt en missuppfattning. Som framgår av Hitler Youth: The Hitlerjugend in War and Peace av Brenda Ralph Lewis, en bok utgiven på BBC och med intressant bilddokumentation, så fanns i Nazityskland Hitlerjugendavdelningar för barn med funktionsnedsättningar.
De tyska nazisternas fokus på ras är inte samma sak som en allmän strävan efter homogenitet, även om det ur normkritisk synpunkt kan vara värdefullt att lyfta fram likheter. Skillnaderna kan dock vara minst lika intressanta ur normkritisk synpunkt. Källkritik och historisk kontextualisering är lika viktig för att förstå den svenska samtiden som för att förstå den tyska dåtiden.
Att störa homogenitet är en uppslagsrik antologi som på ett förtjänstfullt sätt samlar författare från vitt skilda verksamhetssfärer och med varierande bakgrund. Den är mycket användbar som underlag för närmare diskussion och reflexion. Särskilt intressanta är kopplingarna som görs mellan regionala kulturarv och nationell enhetskultur, förutom resonemangen om nationalismens kontinuitet och föränderlighet, samt om individualism och mångfald.
En svaghet är att texterna ofta inte går på djupet i brännande, svåra frågor. Det finns här och var i antologin en tendens till politiskt gångbara men sakligt tämligen intetsägande formuleringar. Detta är dock ingen särskilt stor brist.
Jag antar att antologin är tänkt att kunna användas som underlag för diskussioner om normkritik i undervisning på gymnasier, folkhögskolor och universitet. Jag skulle också tro att den fungerar bra i det syftet.
