Det känns tungt att skriva, men det här är min sista vecka på Arbetaren. Det är inte heller så långt kvar till min examen. Det ska bli skönt att slippa skriva tentor och rapporter. Eller att förbereda sig inför seminarium om Jostein Gripsruds tunga bok om medievetenskap. Jag vet fortfarande inte vad boken handlar om riktigt, men jag har fått godkänt på uppgiften i alla fall.
Nu under praktiken har jag fått känna på journalistrollen på allvar. Jag har fått vara delaktig i diskussionerna på redaktionen, vilket har fått mig att komma närmare nyheterna på ett annat sätt än att bara plocka upp tidningen från dörrmattan och skumma igenom den. Jag har fått vara med att påverka och förhoppningsvis nått ut till någon läsare och gjort honom eller henne förbannad, glad, förvånad eller på något annat sätt gjort ett intryck.
Protesterna i Husby, arbetsköpare som inte har visat respekt eller tagit ansvar för sin personal, modiga anställda som vågar säga ifrån genom att gå ut i strejk och klädfabriken som rasade i Bangladesh. De här händelserna är lite annorlunda, jämfört med luciatåget och de bakande fritidsgårdsbarnen som jag fick skriva om under min första praktik. Även om dessa små ”mysnyheter” självklart också behövs för att väga upp allt elände som händer och rapporteras.
Förra veckan, i samband med att Sydsvenskan varslade 30 journalister, postade en klasskompis en lista från Arbetsförmedlingen på Facebook med det ironiska citatet: ”det var något av detta som vi egentligen skulle ha pluggat till”. Det var en lista på yrken med de bästa jobbchanserna, bland annat som gruvarbetare, läkare, soldat, byggnadsplåtslagare och förskollärare.
Det var i och för sig ingen nyhet. Vi har fått höra under hela vår utbildning att det inte finns några jobb för oss journalister, och det kan jag bekräfta. Till sommaren kommer jag att köra truck och packa kanelbullar. Tre år på högskolan för att se till så att alla semesterfirare får sina bullar när de tankar på Statoil. Härligt.
Men jag vill skriva om sådant som verkligen betyder något, så därför kommer jag inte att lyssna på Arbetsförmedlingen. Vi nyexaminerade kan inte ge upp än när vi knappt har försökt.
