Det är med aningen nervösa och trevande knapptryckningar, som jag för första gången skriver en personlig text som kommer att tryckas. Det är till och med en bild på mig här ovan. Det är stort. För mig är det stort i alla fall.
Vem är då jag som har fått äran att skriva inledningen den här veckan? Jag är en student som pluggar journalistik vid Södertörns högskola i Stockholm. Och nu praktiserar jag som reporter här på Arbetaren.
När jag inte är på redaktionen och försöker suga in så mycket kunskap som möjligt, är jag handbollstränare för ett flicklag. Det är så fruktansvärt jobbigt, tidskrävande, psykiskt påfrestande – och alldeles, alldeles underbart. För jag tycker om de där små irriterande 13-åriga tjejerna som om de vore mina egna.
När jag var 13 år hade jag bara spelat handboll i något år och tyckte mest att det var roligt och att det var något som jag faktiskt var helt okej på. Vi var ett relativt nystartat lag och därför gick det inte heller så bra i serien. Jag tror vi kom sist eller näst sist det året. Självklart blev vi besvikna, men vi hade roligt.
I dag när jag tränar mina tjejer så har de flesta spelat handboll i flera år och har kommit mycket längre i sin utveckling än vad jag hade vid den åldern. Men det är något som är annorlunda. Tjejerna vill vara handbollsproffs nu, men de vågar inte försöka i fall de gör fel.
Vad är det som håller dem tillbaka? Och varför måste de ställa alldeles för höga krav på sig själva?
Det måste vara kaos i deras huvuden när de slits mellan viljan att utvecklas och rädslan att göra misstag. Det är sådana känslor som jag känner inför min framtid som journalist – men det här är handboll och tjejerna är bara barn.
Det är enkelt att skylla på samhället, att samhället bär ansvaret för hur vi ser på och definierar varandra. Men samhället består av oss: killar, tjejer, kvinnor och män.
Tjejer har generellt mycket högre krav på sig själva för att passa in, krav som de inte ens vet varför de har, som rätt kläder, rätt kroppsform, rätt värderingar och att de alltid ska prestera.
Förstår ni hur frustrerande det är när 15 stycken gnälliga tonåriga tjejer vägrar att lyssna på mig när jag skriker samma sak om och om igen: ”Våga tjejer våga!”.
