I mitten av mars arrangerade Tankekraft förlag en samtalskväll på Kägelbanan i Stockholm, för att fira sin utgivning av Michael Heinrichs Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet som nu för första gången föreligger i svensk översättning. För många som satt i publiken den kvällen var Heinirch en ny bekantskap. Den teoretiska miljö som han verkat inom, som chefredaktör för tidskriften Prokla och i debatt och polemik med andra tyska marxister, är relativt okänd i Sverige. Likaså att hans introduktion till Kapitalet läses som ett standardverk i Tyskland.
Boken kan lite grovt sägas vara indelad i två delar, där den första utgörs av en textnära genomgång av Kapitalets tre band. Heinrich fokuserar framför allt på det första bandets inledande kapitel, där Marx lägger ut sin så kallade formanalys – av bland annat värdeformen, penningformen och varuformen. Vidare avhandlar Heinrich den kapitalistiska produktionsprocessen i viss detalj, medan cirkulationsprocessen och den kapitalistiska produktionens totalprocess, ämnen för det andra respektive tredje bandet av Kapitalet, betas av i rätt rask takt.
Bokens andra del består av ett antal kortare kapitel, där Heinrich bland annat diskuterar kristeori, statsteori, antisemitism och klasskamp, för att avslutningsvis snudda vid frågan om ”kommunismen – ett samhälle bortom vara, pengar och stat”.
Heinrichs bok spänner med andra ord över ett flertal områden inom den marxistiska teoribildningen, och hans
analys växlar mellan att vara fördjupande och svepande. Som introduktion till Kapitalets tre band tycker jag att den fungerar hyfsat. Man får intrycket att Heinrich lyft fram de partier av Kapitalet som är intressanta för det egna teoretiska projektet, och de redogör han också väl för. Dock nämner han bara i förbifarten de mer historiska avsnitten av första bandet – där Marx redogör för den engelska arbetarklassens kamp för en reglering av arbetsdagens längd, införandet av maskineri och storindustri samt den så kallade primitiva eller ursprungliga ackumulationen, där bland annat en analys av kolonialismens grundläggande betingelser presenteras. Detta är delar av Kapitalet som tyvärr ofta också tenderar att hamna i skymundan. För en förstagångsläsare av Marx som är ute efter utförlig sekundärlitteratur som ger stöd i läsningen måste jag i stället rekommendera David Harveys föreläsningsserie Reading Marx’s Capital som finns att tillgå gratis på Youtube eller i textformat som A Companion to Marx’s Capital. Därmed inte sagt att Heinrichs Introduktion till de tre volymernaav Marx Kapitalet saknar förtjänstfulla sidor, men den ger ingen heltäckande bild av Kapitalet och för att läsa den med behållning behövs nog en förförståelse av marxistisk teori.
I sina bästa stunder lägger Heinrich ut svåra begrepp som till exempel fetischism eller abstrakt/konkret arbete på ett enkelt och elegant sätt. Då lämpar sig texten också utmärkt för en förstagångsläsare. Heinrich är stundvis så rak och klar att jag undrar om de dunkla formuleringar som man finner hos vissa andra marxistiska tänkare avspeglar bristande intellektuell skärpa snarare än teoretisk nödvändighet.
Tyvärr närmar sig han sig dock Marx och Kapitalet som en riktig filolog. Heinrichs resonemang utgår nästan alltid från ett försök att fastställa vad Marx egentligen menade. Han verkar ha läst vartenda lumpet litet fragment som Marx någonsin skrev, och öser fritt ur denna enorma textproduktion, för att visa att Marx egentligen menade något helt annat än de flesta trott. Dessa flesta, som Heinrich ständigt polemiserar mot, utgörs framför allt av vad han kallar ”världsåskådningsmarxister” och återfinns inom den politiska vänstern, i form av diverse arbetarrörelseteoretiker. Dessa har läst Marx ganz falsch eller completley wrong vilket Heinrich ofta framhöll under samtalskvällen på Kägelbanan. Den allra första världsåskådningsmarxisten var Marx egen bästis Friedrich Engels, som fick redigera Kapitalets andra och tredje band efter hans död. Av Heinrich görs Engels ansvarig för några av de värsta avstegen från den rätta läran, som sedan kom att propagera rakt in i arbetarrörelsens hjärta.
Mot denna typ av resonemang kan man ställa upp invändningar på olika nivåer. Vetenskapsteoretiskt: bör vi läsa Marx eller någon annan tänkare av hans kaliber, i syfte att avtäcka en ursprunglig sanning? Risken att falla in i ortodoxi blir stor och den marxistiska teorins utveckling riskerar att stanna av helt om den fastnar i exegetiska stickspår. Det är beklagligt att Heinrich framstår just som ortodox, när han under kvällen på Kägelbanan gång efter annan framhöll hur illa han tycker om den upphöjning av Marx till Gud fader som kommunistpartierna i det forna Sovjet utvecklade. Det finns dock ingen mer skonsam beteckning för den typ av argument som Heinrich håller fram.
Kapitalet som text rymmer dessutom komplexa problem som har sysselsatt dess läsare i snart 150 år. Hur ska man till exempel förstå Marx värdeteori eller relationen mellan det abstrakt begreppsliga och det konkret historiska i hans analys? Detta är två viktiga frågor för Heinrich, som världsåskådningsmarxisterna i hans mening givetvis utvecklat helt felaktiga förståelser av. Problemet är att det finns stöd för olika läsningar i själva Kapitalet. På vissa punkter är Marx faktiskt tvetydig och motsägelsefull. Att då liksom Heinrich tala om en egentlig eller sann mening blir vanskligt. Man kan ju faktiskt konstruera argument på andra grunder än det förment egentliga i Marx källtext.
Vid sidan av det vetenskapsteoretiska: att i en handvändning avfärda den absoluta majoriteten av arbetarrörelsens teoretiker ger givetvis upphov till en del frågor. När Heinrich markerar mot de diskussioner som förts inom arbetarrörelsen underkänner han hela den uppsättning organisatoriska och strategiska frågor som Marx analys av det kapitalistiska produktionssättet har väckt och väcker hos läsare. Genom att nästan helt förbigå de tidigare nämnda mer historiska delarna av Kapitalet visar han också en brist på intresse för det sätt på vilket Marx sätter sin begreppsliga analys i rörelse i den egna texten. Detta utgör i min mening det största teoretiska tillkortakommandet hos Heinrich. De kapitel i slutet av hans bok som berör klasskamp och kommunism känns också något rumphuggna. Ingen kräver av Heinrich att han ska presentera ett tiopunktsprogram för avskaffandet av det kapialistiska produktionssättet, men när han i slaskhinken världsåskådningsmarxism trycker in alla de teoretiker som sysselsatt sig med frågor som rör politisk organisering, klasstruktur, fascism och feminism och avfärdar dem en masse som dåliga marxister undrar man vad den filologiska Marxläsningen egentligen syftar till att klarlägga.
I sina bästa stunder förmår Heinrich trots allt att redogöra för de centrala begreppen i Kapitalet på ett klargörande och tydligt sätt. Det är naturligtvis roligt att en översättning av hans bok nu kommer ut, som ett led i ett växande intresse för marxistisk diskussion här i Sverige. Heinrich värnar verkligen om vetenskapsmannen Marx och om att hålla Kapitaletläsningen vid liv, en ambition som det är svårt att inte sympatisera med.
