En resa med Iberia

November 2011. Berlin. 

Alex och Maja träffades när hon uppträdde på ett café i Prenzlauer Berg som en gemensam vän hade ordnat. Alex tyckte att Maja hade en grym röst, gick fram till henne efteråt och sade att han skulle vilja göra beats till hennes låtar. Maja, som eventuellt var lite tipsy var misstänksam. ”Vad då, menar du hiphopbeats då eller?”. Men efter att ha lyssnat på lite grejer som Alex gjort ringde hon upp dagen efter och sade att hon ville testa ett samarbete. Ett år senare har deras projekt Iberia släppt två singlar och de är nära vänner.
 

Juli 2012. Berlin 

Jag sitter i ett mycket ljust kök i Neukölln. Utanför finns ett kastanjeträd och åskkvav högsommar. Maja har cyklat upp från Kreuzberg för att spela in och nu sitter hon  i rummet bredvid och sjunger samma mening om och om igen. Hennes röst drar svala fingrar upp och ned längs huden på mina armar och min rygg och mina lungor fylls av något ljust och lätt. 

Hon och Alex producerar och skriver all musik tillsammans. Alex börjar med ett beat och Maja lägger på sång eller melodi. 

– Människor verkar tro att Alex bara producerar och jag bara sjunger, men så är det inte. Vi jobbar fram allt tillsammans.

– Jag har sjungit sen jag föddes men det dröjde innan jag förstod att jag tyckte det var kul. Jag började repa med Makthaverskan och i början skrek jag bara, sen började jag skrika melodier.

Med Iberia är det mjukare, men det ljuvliga skrikandet finns fortfarande där. 

– Jag har alltid haft en frustration i mig, jag har nog ganska lätt för att skrika. Det är befriande. Att få ta ut det till hundra procent. Det är ansträngande men på ett bra sätt.

Senare den dagen visar det sig att hon är den enda som på riktigt vill följa med till punkklubben i Friedrichshain som är belägen i ett hål i marken. Jag har länge velat gå dit och hon är den första jag möter som tycker att det är en genialisk idé. Alex däremot är lätt skeptiskt men förmodligen övertalningsbar. 

Augusti 2012. 

Jag ser Andrea Arnolds filmatisering av Wuthering Heights, med hög feber och det enda jag kan se är Maja. Cathy som ung. Långt brunt hår och något vilt i blicken. Ett tilltalande motstånd, en känsla av att vägra bli styrd och mjukheten när hon böjer sig fram och slickar såren på Heathcliffs rygg. Det är samma blick. Samma röst. Djupt i min feberdimma faller jag för den rösten. 
 

Februari 2012. Göteborg

Iberia spelar på Jazzhuset i Göteborg. Alex dansar intensivt, studsande bredvid Maja som inte är lika ryckig. Stroben slår snabbt. Rökmaskinen lägger tjocka moln runt våra kroppar. Sången fyller rummet och lyfter mot taket. Ibland mellan låtarna hukar de bakom mixerbordet. Småsnackar lite. Peppar. Ger varandra kärleksförklaringar. Kör igen. Musiken känns som att simma i svalt vatten, som att sträcka ut sig långsamt. Jag står stilla i det. Sluter ögonen. Efteråt förklarar de för mig att de vill att det ska kännas som gospel när de spelar. En varm positiv känsla. En förening. ”Jag vill att det ska vara en solidaritetskänsla, dels mellan Maja och mig men också mellan oss två och publiken.”

Maja är alltid nervös innan de spelar. ”Ibland tar nerverna över. I början hatade jag att stå på scenen men nu har jag lyckats vända det. Nu får jag en kick av den nervositeten. Fast jag kommer nog aldrig att vänja mig helt.” berättar hon för mig efteråt.

Mars 2013. Berlin.

– Vi jobbar på att sätta ihop ett album. Planen är att sätta ihop ett album på typ tolv låtar. Om man ska publicera något så måste det vara något som känns väldigt viktigt. Det är så lätt att det blir slentrian. Det görs så mycket musik så om man ska göra något så måste det vara viktigt för en själv. Varje låt vi gör måste bli så bra att vi vill lyssna på den varje dag i ett halvår, förklarar Alex. Vi jobbar på tre olika låtar samtidigt och vissa av dem tar väldigt lång tid. Vi vill ha känslan att vi vill dela med oss av alla låtar vi gör till resten av världen. Varje låt är lika viktig och därför låter vi albumet ta tid. Att det känns viktigt är en väldigt abstrakt känsla och försöka teoretisera den känslan kan vara urholkande. Det gör mig ofta alldeles för självmedveten. Vi låter sångerna komma och det är viktigt med slump för då finns också kvar hjärta i det vi skapar. Vi är så glada över all musik vi gör. Det är som att vi skapar sitt eget utrymme och bara går loss. Vi är som ett gäng. Det är jag och Maja och vi kör.

Jag frågar om senaste singeln ”Everyday”. Alex skrev texten för längesedan. 

– Vi ville kanalisera känslan av frustration. Det kommer hela tiden tillbaka till någon form av demonstration mot allt det där som man är så frustrerad över varje dag. En protest mot en känsla man har av vardagsfrustration. Vi ville försöka kristallisera den känslan. Kanske för att man ska känna sig mindre ensam.

Jag frågar om frustrationen är en politisk frustration 

– Ja, det tänker jag alltid att det är.

Jag tänker på utanförskap. Alla ensamma. Sjuka. Arbetslösa. Hemlösa. Papperslösa. Alla som inte passar in. Men också på det bitterljuva tonårsutanförskapet. Att känna sig för skev men att finna andra skeva. Att sitta i parker när försommarkvällarna doftar syrén, hångel och luvtröjor. Det är texten som gör det. ”I do want i want, everyday, don’t need you baby, cause i’m a rebel.” 

– Jag vill att folk ska känna med låten. Att folk ska inkluderas. Vi vill påminna om känslan man hade när man var liten och lyssnade på musik och det var unifierande, man kände sig starkare genom att positionera sig, man kände sig som en del av något större.

Rasmus Svensson som har gjort videon fascineras av kontrasten mellan grotesk hårdhet och trevande känslighet. Den är filmad utanför den sista Thunderdome-festivalen i Amsterdam. Rosa ljus slår i fuktiga gatstenar, skräp ligger som konfetti över marken. Kids passerar in och ut. Med hårt sminkade ögon och smala ögonbryn. Bakåtslickat hår och rakade huvuden. Deras barnansikten får mig att tänka på Christiane F och Detlef från Vi barn från Bahnhof Zoo. Mjuka munnar i en hård kontext. Bombarjackor och citycamo och det finns ingen värld utanför. Jag tänker på känslan av att vilja dra omkring i ett gäng, med brännbolls trän i handen och luvor som döljer ansiktet. Känslan av att höra ihop, vara utanför, ett hjärta som slår hårt av adrenalin. Videon är ett undersökande av kontrasterna i hård individualism och sökandet efter gemenskap och närhet. Estetiskt handlar det om att hitta områden som inte har blivit utslätade ännu. 

– Det finns en risk att det blir exotiserande i iakttagandet men jag är väldigt nöjd med videon. Människors reaktioner har varit att de ser farliga ut. Någon sade att det påminner om en skräckfilm. De reaktionerna visar bara på hur normaliserad indievärlden är. När människor i indiesvängens trygga medelklass ser något obekant och de blir misstänksamma. Det hela är så bakåtsträvande och trist. Den aningslösa idén om att det skulle finnas något som är god smak. Att det skulle finnas tidlösa ideal. Men vad skulle det vara? Att ha på sig gubbkläder? Jag tycker att vi måste ifrågasätta de där idéerna. 

Gitarrer är extrem konservativt. Tankar om att man måste kunna spela gitarr för att kunna musik, och tankar om att gitarrer är viktigt för att skapa ”riktig musik”. Äldre män som talar om för en vilka band som är viktigast i världen, typ Velvet Underground och Jesus and Mary Chains. Sen inser man att de flesta Joy Division-låtar bara är en trumma som står och bankar i någon jävla grotta. Plötsligt började folk runt omkring mig sätta på happy hardcore eller eurotechno på fester och det blev ett uppvaknande. Och plötsligt kom en helt annan kanon in. Jag var tvungen att omvärdera allt jag visste om musik, jag började lyssna på musik som jag tyckt om som barn och det kändes så mycket mer.

Mars 2013. Stockholm

Iberia står på scenen på Münchenbryggeriet i Stockholm. Tidigare på dagen har människor demonstrerat mot det rasistiska och avhumaniserade projektet Reva i Kungsträdgården. Musiken har precis tystnat. Maja tar tag i mikrofonen med båda händerna 

– Jag vill bara säga en sista sak: ’All cops are bastards’.

Tillsammans med Alex går hon sedan av scenen. Efteråt frågar jag henne varför. 

– Vår nästa singel heter ’Still not loving the police’. Jag har nog aldrig haft ett förtroende för polisen och de förbättras inte direkt av allt som händer just nu.

Det är viktigt att säga ifrån. Det är viktigt att människor använder det utrymme de har för att förändra om än så lite. Och Iberia gör det. 

Jag lämnar dem med känslan av att något snart kommer att hända. Något som omkullkastar, något som inte längre går med på strukturer som förtrycker. Kanske en revolution. Och när det händer så kommer musiken att finnas där. Och det kommer att kännas. Djupt under huden. Vi kommer att dansa till slut. Och det kommer att vara som gospel. 

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
1 vecka sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad